| Publicerad: Torsdag 16 Oktober 2003 |
|
Av Chloe
Mark, var den av mina goda vänner som ofta gav mig en generös och hjälpande hand, till och med i mina dystraste stunder.
En dag fick jag plötsligt veta att Mark höll på att lämna den här världen. Han hade fått en hjärntumör som var långt framskriden. När jag höra fick denna tråkiga nyhet, berättade läkaren för att Mark bara hade en vecka kvar att leva. Vid det här laget hade man avlägsnat alla slangar och infusioner som var kopplade till hans kropp och inväntande nu bara att livets vacklande låga skulle slockna. Alla hans vänner hade kommit för att träffa honom en sista gång. Hans anhöriga var hos honom för tårfyllda farväl. En vecka hade gått, men han andades fortfarande!
Det såg ut som om Mark hade lämnat den här världen, men delvis hade återvänt till livet igen. Sköterskorna förvånades över hur Mark kunde överleva utan vare sig mat, vatten eller dropp.
Jag själv var mycket belastad av olika uppgifter vid den här tidpunkten, så det var omöjligt för mig att flyga till honom för att säga adjö. Jag ringde hans familj en gång om dagen för att följa hur han mådde. De vakade troget vid hans sida. Flera gånger bad jag hans familj att lägga telefonluren vid hans öra och pratade med honom långa stunder på det sättet. Enligt hans fru, som satt bredvid under våra konversationer, hade Mark sett ut som om han lyssnade uppmärksamt trots att han knappt sa ett ord.
Slutligen meddelade Marks sköterska att han skulle lämna den här världen inom 24 timmar. Av en händelse, hade det arbete som jag var ifärd med att sätta igång med blivit uppskjutet, så jag rusade genast till flygplatsen, i hopp om att hinna säga adjö till honom.
Det hade hunnit bli natt när jag anlände till hans stad. Jag skyndade mig till hans hem frÃ¥n flygplatsen. De väntade alla pÃ¥ mig. SÃ¥ fort jag sÃ¥g Mark, märkte jag att det välkända ansiktet jag en gÃ¥ng känt, hade fallit ihop sÃ¥ mycket att det hade blivit fullkomligt förvrängt. Vad som verkligen förvÃ¥nade alla var när Mark, som alla trodde var totalt medvetslös, plötsligt utbrast, ”Oh! Du kom!”
Hans fru täckte snabbt över sin mun för att förhindra sig själv frÃ¥n att skrika högt. ”Oh! Gud! Han har varit vid medvetande hela tiden! Han har väntat pÃ¥ dig.”
Jag lyfte lätt på handen, signalerade till henne att vara stilla.
Mark, är du redo för att gå vidare?, frågade jag honom.
“Ja”
I så fall, vad fick dig att vänta tills nu?
Mark var tyst en stund innan han började berätta en mycket rörande upplevelse.
”Jag hade redan gÃ¥tt vidare. Var och en av oss gÃ¥r till olika platser när vÃ¥ra liv tar slut. Först gick jag till en plats där det varken fanns sol eller natt, en plats med evigt dagsljus. Där fanns inget ljud, med undantag av ett mycket svagt och stilla, eko av musik när där fanns en svag vibration i luften. Det var fÃ¥ personer där. De pratade inte med varandra när de möttes. De sneglade helt enkelt bara pÃ¥ varandra innan de försvann. Blommorna var vackra, men de var annorlunda än dem här pÃ¥ jorden eftersom de aldrig vissnade och dog. Allt liv pÃ¥ den platsen var odödligt. Jag visste att jag hade förlorat färdriktningen och gick dit in trots att jag visste att jag inte egentligen tillhörde platsen. En röst som sa “Detta är inte ditt slutmÃ¥l”. Jag önskade jag kunde stanna där men jag visste att min standard inte nÃ¥dde upp till den erforderliga nivÃ¥n. Därför knäböjde jag och bad i mitt hjärta. ”Himmelske Fader, jag har redan stigit upp till himmelriket, utan att veta vart jag ska gÃ¥. Var snäll och visa mig till mitt slutliga mÃ¥l”. Tid existerade inte där. Allt var stilla, men jag kunde känna i mitt hjärta att allt var i händerna pÃ¥ Skaparen och att han lyssnade till min bön.”
Då började mina händer svettas. Om det inte vore för den tickande pendeln i klockan på väggen, som påminde mig om min existens i denna påtagliga värld, skulle jag ha glömt var jag var.
”Vad hände sedan?” frÃ¥gade jag.
”Sedan började jag tala till mig själv:” Idag, tar mitt liv slut. Alla mina Ã¥taganden i den mänskliga världen är snart avklarade. Denna tunga börda och det intensiva trycket i mitt hjärta stÃ¥r i begrepp att bli befriat. Allt som en gÃ¥ng var sÃ¥ oerhört viktigt för mig bär inte längre nÃ¥got av vikt. Jag kommer inte längre att vara begränsad av tiden. Jag kommer inte längre att behöva skuldbelägga mig själv, när jag tagit ett felaktigt beslut mellan sanning och lögn. Det är hög tid att jag berättar mitt hjärtas sanning. SÃ¥ obekvämt jag hade levt mitt liv! När jag gick upp pÃ¥ morgonen och klätt pÃ¥ mig, blev jag en annan person. När jag sa nÃ¥got, lät det pretentiöst till och med i mina egna öron. När jag tvättat och rakat mig, sÃ¥g jag en mask i spegeln. PÃ¥ kvällen när jag Ã¥tervänt hem igen kände jag mig som en marionett, tog av mig min kostym med trÃ¥dar av krav. Vem som helst kunde lätt ta tag i en ände och dra mig mot den riktning de önskade. Oh! SÃ¥ smärtsamt det var att vara oförmögen att kontrollera sitt eget liv. Bara nu när livet ebbar ut, inser jag att jag faktiskt kunde ha ägt, kontrollerat och styrt mitt liv själv. Jag skulle inte ha slösat en minut ens pÃ¥ att göra nÃ¥got som gick emot mitt samvete, eller slösat energi pÃ¥ nÃ¥got som kunde bedra det.
Jag berättar detta för dig eftersom jag vet hur gärna du ville leda mig till vägen för kultivering. Men jag trodde aldrig riktigt pÃ¥ kultivering, även om jag respekterade ditt val av andlig övertygelse. Det var inte förrän jag var där och Ã¥tervände som jag verkligen förstÃ¥r varför du vill leva ditt liv pÃ¥ det sättet. ”Var snäll och kom ihÃ¥g en sak: En dag när du ser en vacker fjäril flyga över ditt huvud, dÃ¥ är det jag!”
NÃ¥gra timmar senare gick Mark bort.
Jag tittade pÃ¥ honom en lÃ¥ng stund i tystnad …