25 april och Kinesiska kommunistpartiets moraliska kollaps

Vad var det egentligen som hände den 25 april 1999 i Peking?

 

Det vi med säkerhet vet är att omkring 10 000 falungong-utövare samlades vid partihögkvarteret Zhongnanhai för att vädja om att några av deras medutövare, som utan anledning gripits i staden Tianjin, skulle släppas. Resten av historien, framför allt hur kommunistpartiets ledning resonerade och agerade, återstår att till fullo försöka förstå och berätta.

Det akademiska intresset för att försöka få grepp om den här mycket stora och viktiga händelsen i Kinas nutidshistoria, har varit tämligen klent. Det beror säkert delvis på att ämnet är så extremt tabu i Kina, och att Kina i många avseenden är ett slutet land, men även på att falungong som fenomen är betydligt svårare för oss i väst att förstå än en västerländskt inspirerad demokratirörelse. Att förföljelsen och motståndet mot den fortfarande pågår gör inte heller saken lättare att försöka ringa in och sammanfatta.

Bland de som ändå gett sig på ämnet råder dock enighet om att den fredliga och ytterst artiga protesten den 25 april var startskottet till den skoningslösa förföljelse som bröt ut i juli samma år. Somliga menar att regimen helt enkelt togs på sängen och skrämdes av protesten, medan andra ser tydliga tecken på att den var överlagt framprovocerad av dåvarande partiledaren Jiang Zemin, och därmed bara var en förevändning får något han ändå tänkt sätta i verket.

Det är svårt att utifrån våra vanliga förklaringsmodeller förstå varför falungong förföljs i Kina, och det råder heller ingen absolut konsensus om orsakerna. Somliga menar att den här sortens återkommande "söndra och härska"-kampanjer mot delar av befolkningen är Kinesiska kommunistpartiets livsblod. Andra betonar snarare Jiang Zemins personliga antipati och avundsjuka på falungongs popularitet. De flesta tycks dock ense om att själva antalet utövare spelade en viktig roll: mellan 70 och 100 miljoner, enligt partiets egna beräkningar vid den tiden.

 
Svenska falungong-utövare mediterar framför Kinas ambassad i Stockholm den 22 april, till minne av händelserna 25 april 1999 i Peking. Foto: Li Zhihe

En diktaturregim fruktar som regel sitt eget folk, och Kinesiska kommunistpartiet är inget undantag. Särskilt har kommunistpartiet fruktat massrörelser och social oro allt sedan kulturrevolutionen nästan slet sönder Kina på 60- och 70-talet.

Men förföljelsen av falungong markerar den punkt där denna skräck går bortom allt vad rationalitet heter. Och den markerar samtidigt partiets fullständiga moraliska kollaps.

För till skillnad från studenterna på Himmelska fridens torg – som ju ändå genomförde en storskalig demokratiprotest vid en tid då den europeiska och sovjetiska kommunismen föll som ett korthus – så är det nästan omöjligt att se ens en antydan om ett politiskt hot i falungong. Det är en helt opolitisk, andlig metod som har rötterna djupt i Kinas kultur, i buddhismen och daoismen. Den har inga etniska eller separatistiska förtecken. Den betonar totalt ickevåld, och dess utövare vänder sig bort från samhällets tävlan och strid för att försöka kultivera dygderna sanning, godhet och tålamod. Den har inte ens någon organisation, inget medlemskap, ingen ledning, utan är en helt personlig angelägenhet.

Allt, inklusive partistatens egna omdömen innan förföljelsen inleddes, tyder på att falungong hade en positiv, stabiliserande inverkan på samhället och folkhälsan.

Att Jiang Zemin utifrån en fredlig, spontan protest beslöt sig för att försöka utplåna eller brutalt ”omvända” tiotals miljoner av sina egna invånare visar två saker: Dels är det uppenbart att det var sekundärt vad falungong-utövarna trodde på; det provocerande var att de alls trodde på något. Det var också sekundärt hur de betedde sig, att de var den mest fredliga grupp man kan tänka sig; det provocerande var i första hand att de var många.

Förföljelsen av falungong, med dess symboliska förspel den 25 april, är en vattendelare. I och med den försvinner den absolut sista möjligheten att hävda att partiet på något vis agerar i folkets intresse. Det verkar faktiskt inte ens agera i sitt eget intresse, eftersom de enorma resurser man slösat på att försöka utplåna eller hjärntvätta en del av befolkningen som inte utgjorde något hot mot dess legitimitet ju per definition är totalt bortkastade. Det är ett kliv rakt ut i meningslöshetens och ondskans avgrund.

Källa: https://www.epochtimes.se/25-april-och-Kinesiska-kommunistpartiets-moraliska-kollaps-607172

* * *

Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.