Första mötet med Falun Dafa

Erfarenhetsberättelse från den Svenska Fa-konferensen 2016
 

Mitt namn är Ronald och jag är från Göteborg.

I augusti för två år sedan fyllde jag 80 år. Fram till dess hade min enda kännedom om Falun Dafa varit några broschyrer som jag sett utlagda i en butik i Botaniska Trädgården i Göteborg dit jag brukade gå på sommaren.

Ett par veckor efter min födelsedag satt jag på ett utomhuskafé med en vän, när plötsligt en leende dam dök upp med några broschyrer i handen som jag kände igen. Vi hade ett mycket trevligt samtal, där hon berättade om Falun Gong och att man följande dag (lördag) skulle träffas i närheten och göra övningarna. Nästa morgon stod det klart för mig att jag skulle till övningsplatsen och jag var ganska förvånad över att det inte fanns minsta diskussion i mitt huvud om saken: jag skulle bara dit.

De stående övningarna fångade mig med en gång, medan den sittande meditationen verkade vara bortom mina fysiska möjligheter. När jag, efter flera månader, väl satte mig på marken var det förstås i "skräddarställning" (med korsade ben). Nu jobbar jag på att klara enkellotusställningen.

Jag började mycket snart trappa ner på mina mediciner. En av de sista sade jag farväl till efter ungefär ett år och det var på en lördagsövning. Dagen innan hade jag tagit den första dosen av ett blodtryckssänkande preparat som min läkare - som jag upplevde det - pressat på mig. En timme före lördagens Falun Gong tog jag dos nummer två (hälften av det ordinerade). Mitt under den andra övningen blev plötsligt allting vitt omkring mig - höll jag på att svimma? Jag var tvungen att sätta mig på marken och vänliga vänner skyndade till. "Den blodtryckssänkande medicinen", sade jag högt. En som stöttat mig mycket viskade i mitt öra: "Kom ihåg att det är du som bestämmer vilka mediciner du tar, inte läkaren". Det blev slutet på min medicinodyssé och jag kan bara säga att min hälsa blir bara bättre och bättre.

Att släppa fasthållanden

Det område där jag tror att jag påverkats mest är när det gäller tankekarma.

När jag fick höra att Shen Yun skulle komma till Stockholm 2015 var min första reaktion "Oj, det är så långt borta" (Detta sagt om en tågresa på tre och en halv timmar). Jag tänkte och kände alltså som det kanske kan förväntas av folk i allmänhet vid min ålder, fast jag känner igen denna "orörlighetsvirus" som en långvarig följeslagare. Är det ett fasthållande från barndomen, där under lång tid varje förflyttning till en annan plats betydde försämring? Och därtill ett nytt fasthållande: att vid min ålder ska det vara jobbigt att röra på sig och skönt att sitta stilla? Ja. Men med lite stimulans, stöd och påstötningar från utövare i Göteborg övervanns trögheten. Jag kom iväg till Stockholm och fick vara med om den enorma upplevelse som Shen Yun är.

När sedan Shen Yun kom till Europa i våras var orörligheten inte längre problemet. Jag flög till Hamburg i april för en ny stark konstnärlig upplevelse och ett nytt möte med mina fasthållanden.

Ett fasthållande börjar lösas upp

På hotellet i Hamburg fick jag ett rum som väckte till liv ett tanke-känslomönster som följt mig genom livet. Tanken var: "Jag uthärdar inte detta oväsen, dessa oljud".

Rummet låg på bottenplanet med fönster så högt uppe att man inte nådde dit. Fönstret var öppet och gatans ljud och oljud strömmade in. I receptionen bad jag att få byta rum och en ordväxling mellan mig och receptionisten började. Tydligen fanns det inget annat rum. Säkert märktes frustration i bägges våra tonfall. Genast var en mycket erfaren falungongutövare från Göteborg framme och ordnade så att jag fick hennes och hennes mans rum och de fick mitt. Detta gick med en sådan rasande fart att jag inte alls hann med. "Nu har jag verkligen ställt till det", tänkte jag, "pinsamt att dom ska avstå sitt rum för att lösa mitt problem" Mitt nya rum låg flera trappor upp och hade en tredje extrasäng. Jag lade mig på den för att vila inför föreställningen, besluten att lämna rummet så orört som möjligt och få mina vänner att återta det.

Nu hände något märkligt. Medan jag vilade på sängen sade en röst inom mig: "Sätt dig på golvet och meditera". Jag gjorde det och sedan inträffade en sak som inte var möjlig i min föreställningsvärld. Mitt högra ben sjönk helt ner på golvet, dessutom utan minsta smärta och jag kunde för första gången sitta i enkellotusställning och i tio minuter.

Det var, för övrigt, inte möjligt att få mina vänner att återta sitt fina rum. Jag möttes bara av ett stilla leende. Detta som var för mig så viktigt - bekvämlighet och tystnad - var för dem bara en ovidkommande bagatell.

Prövningen var inte humorfri

Med tiden insåg jag sanningen i det som står i Zhuan Falun om att ta ett steg tillbaka och se hur ett helt nytt fält öppnar sig.
Om jag bara hade tagit det lugnt från början hade jag fått ett helt ljudlöst första rum. Efter en stund kom nämligen en hotellanställd med en hake eller stång och stängde det högt belägna fönstret. Och när jag tittade in till mina vänner kunde jag konstatera att en fin tystnad rådde där. Så var det inte i mitt fina rum flera trappor upp. Där fanns ett fönster med glapp som inte gick att åtgärda.

Mitt förhållande till oljud var dock inte genomarbetat ännu. Det skulle det bli först i New York dit jag flög i maj i år för att för första gången få höra mästaren tala.

Fasthållandet får knäcken

Efter en första orolig natt på mitt hotell i New York bad jag att få byta rum på grund av oljud både från gatan och fläktsystemet. Jag fick titta på ett annat rum och konstaterade att det var bättre än det första, men ändå....Den tålmodige receptionisten gav mig nu nyckeln till ett rum på 17:e våningen. Jag tappade andan inför den hänförande utsikten från fönstret: Manhattans skyline i all sin prakt. Jag rusade ner till foajén - "Ja!, Ja!, jag tar rummet". Väl tillbaka på rummet möttes jag av oväsen från ett fläkt/ventilationssystem i badrummet som överträffade bruset i mitt första rum. Hur var det möjligt? Hur hade jag kunnat undgå att märka det första gången? Hade utsikten överväldigat mig så till den grad att det slagit lock för mina öron?

Nu hade jag inget annat val än att ge upp. Oljud fick helt enkelt inte längre störa mig på detta faktiskt förödande sätt. Det blev schack-matt för mina försök att freda mig mot oväsen. Det blev en stor lättnad.

Numera är mitt förhållande till oväsen ett helt annat. En livslång plåga har reducerats till något relativt ovidkommande. Börjar jag ramla tillbaks i mitt gamla mönster påminns jag om hotellrummet i New York och kan ta ett steg tillbaka och sansa mig.

Jag är ytterligt tacksam mot Mästare för allt jag fått under dessa två år och jag är mycket tacksam mot medutövare i Göteborg, som gett mig så mycket stöd.

Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.