Xiao He - en av Handynastins ”tre magnifika”

Xiao He, Handynastins hängivne premiärminister. Illustration: Blue Hsiao, Epoch Times.

Handynastin varade mellan 202 f. Kr. och 220 e. Kr. och Liu Bang var dess första kejsare. Det faktum att han kunde inta tronen kan till största delen tillskrivas hans underordnade, och Xiao He var en av de viktigaste.

Xiao He var bra på administration och började arbeta för Qin-dynastin (221-206 f. Kr.) som officer av lägre rang. Han behandlade alltid komplicerade frågor på ett tydligt och rättvist sätt och blev därmed befordrad. Han kände Liu Bang redan som ung för de var från samma stad. Xiao He hjälpte alltid välvilligt Liu Bang som då var en lägre officer.

I slutet av Qin-dynastin reste sig många hjältar mot den avskyvärda regimen. Liu Bang var den förste som erövrade huvudstaden. När man intog staden var alla i Lius trupp upptagna med att plundra skatter och värdesaker utom Xiao He som lyckades samla in och bevara många juridiska, geografiska handlingar och folkräkningsdokument.

Senare när Liu Bang kämpade om tronen mot andra arméer visade det sig att dessa handlingar, som Xiao He bevarat, var mycket värdefulla med detaljerad information om fästningarnas utplaceringar, befolkningen och lokala förhållanden.

Dessutom övertalade Xiao He människor med talang att arbeta för Liu Bang. En av dem var Han Xin som hade en sällsynt talang för det militära. I början uppskattades inte Han Xin av Liu Bang så Han Xin bestämde sig för att ge sig av.

När Xiao He fick höra att Han Xin hade gett sig av, gick han omedelbart efter Han Xin och övertalade honom att komma tillbaka eftersom han visste att Liu Bang inte kunde vinna slagen utan Han Xins hjälp. Xiao He gjorde sedan vad han kunde för att övertala Liu Bang att befordra Han Xin till general. Med Han Xin som general vann Liu Bang många strider och blev så småningom kejsare.

Liu Bang var dock en misstänksam och svartsjuk person. Strax efter att han hade blivit kejsare ledde han sin armé för att slå ner ett uppror. När han återvände till huvudstaden utsåg Liu Bang Xiao He till premiärminister, den näst mäktigaste personen vid hovet, och avdelade femhundra soldater för att skydda honom.

En av Xiao Hes gäster varnade honom för Liu Bangs personlighet. Xiao sade då att han visste att soldaterna skickades av kejsaren för att övervaka honom. Enligt gästens råd avböjde Xiao He artigt belöningarna från Liu Bang och donerade pengar till det militära för att visa sin lojalitet.

Hans försök fungerade inte för Liu Bang var inte nöjd med sin egen popularitet bland folket. När Liu Bang lämnade huvudstaden för att slå ner en annan revolt, sände han åter sina soldater för att bevaka Xiao He.

Xiao He hade inget annat val än att gå med på förslag från andra gäster för att medvetet förstöra sitt eget rykte och ta ifrån folk deras mark. Emellertid var folk glada över att låta Xiao He ta deras markområden. Snart återvände Liu Bang till huvudstaden och såg situationen. Hans svartsjuka växte ytterligare.

Xiao He bad Liu Bang att öppna den kungliga trädgården och låta de fattiga odla sin mat där. Liu Bang vägrade ilsket eftersom han inte kunde acceptera Xiao Hes popularitet. Dessutom dömde han Xiao He för att ha stulit och sålt statligt ägd mark och fängslade honom.

En officer utmanade Liu Bang och frågade vilket brott Xiao He hade begått. Liu Bang sade att Xiao He var i maskopi med några giriga affärsmän och att han hade försökt förskingra mark och ta mutor. Liu Bang sade att Xiao He förtjänade livstids straff eftersom han var en korrupt premiärminister.

Officeren svarade: "Under upproren var du inte i huvudstaden utan ledde din armé och premiärministern stannade i huvudstaden för att hålla ordning på saker och ting. Om han hade velat ta makten hade han haft gott om tillfällen då men det gjorde han inte. Hans lojalitet har bevisats och det fanns ingen anledning för honom att bry sig om mutor. Alla dessa anklagelser är helt osanna".

Liu Bang visste att officeren hade rätt och med stor motvilja var han tvungen att släppa Xiao He.

Xiao He ägnade sitt liv åt nationen. Han behandlades orättvist men glömde aldrig sin plikt som premiärminister. Senare generationer kom att respektera honom.

Källa: http://www.epochtimes.se/articles/2011/11/17/22336.html