Förde den kinesiska regimen New Yorks stadsmedia bakom ljuset?

NEW YORK - Efter sitt uppmärksammade försök att köpa New York Times, arrangerade den kinesiske magnaten Chen Guangbiao en presskonferens i New York, där han erbjöd donationer till en mor och dotter som påstås ha deltagit i en självbränning på Himmelska Fridens torg 2001, som den kinesiska regeringen hävdar genomfördes av Falun Gong-utövare (nyheter).

Tyvärr verkar det som om det var ett bedrägeri från första början, som de flesta medier gick på.

På presskonferensen deltog två kvinnor som upprepade det kinesiska kommunistpartiets propaganda och förtal mot Falun Gong. Ändå fokuserade media på frågor som handlade om Chens försök att köpa New York Times och själva innehållet i presskonferensen fick i stort sett ingen uppmärksamhet alls. Chens anbud på New York Times var uppenbarligen ett mycket effektivt sätt att fylla en presskonferens.

Under det senaste dygnet har flera större medier publicerat artiklar om presskonferensen. Många av dem upprepar Pekings retorik att Falun Gong-utövare bar ansvaret för självbränningen på Himmelska Fridens torg 2001. En del spred till och med Pekings huvudsakliga propagandalögn: att Falun Gong är en farlig eller extrem grupp, som om det skulle ursäkta 14 år av förtryck och övergrepp som utövare utsatts för i Kina. Falun Gong är i själva verket en fredlig kultiveringsmetod från Buddha-skolans lära och den är grundad i traditionell kinesisk kultur (översikt) - fakta som den kinesiska regimen också erkände och spred fram till 1999 när några ledare ur toppskiktet plötsligt bestämde sig för att inleda en kampanj för att svartmåla och utrota Falun Gong (nyheter).

Sättet på vilket den här presskonferensen genomfördes och hur den bevakades av medierna, väcker alarmerande frågor för journalister och redaktörer i väst. För det första: Är det riktigt att rapportera, utan att undersöka ordentligt, uttalanden som görs under sådana händelser, särskilt i de fall där personer på plats tydligt visar avsikten att använda västerländsk media för att publicera falsarier som framställts av en utländsk kommunistregim - lögner som möjliggör dödandet av oskyldiga människor?

Incidenten med självbränningen på Himmelska Fridens torg, som stod i centrum för presskonferensen, är inte bara kontroversiell för att Falun Gong förnekar all inblandning, vilket många medier har rapporterat tidigare. Den har analyserats noggrant och det finns bevis som tyder på att stora delar av den officiella versionen är helt påhittad. Det finns i själva verket övervägande bevis för att incidenten iscensattes av kinesiska myndigheter och inte Falun Gong (rapport/video).

Det som gör det hela så tragiskt är att de kinesiska myndigheternas propaganda om självbränningen fick så stort genomslag. Kort efter att en uppsjö av TV-kanaler och tidningar i Kina felaktigt började anklaga Falun Gong-utövare för att ha bränt sig 2001, inleddes en upptrappning av den systematiska användningen av våld och utomrättsliga interneringar mot Falun Gong-utövare, med en stor mängd dödsfall till följd av tortyr och övergrepp över hela landet. En artikel i Washington Post från 2001 pekar på den systematiska användningen av våld för att "utrota" Falun Gong (rapport).

Om Chen verkligen ville hjälpa offren i Kina, varför stödjer han inte tibetaner som skadats genom självbränningar i protester mot övergrepp och korruption i Tibet? Varför betalar han inte de medicinska omkostnaderna för Falun Gong-utövare som lämnats handikappade till följd av den fruktansvärda tortyren i polisens förvar?

Och kanske viktigast av allt, varför ställde inte journalisterna dessa frågor och undersökte dem närmare i uppföljande artiklar? De enda frågor som medierna ställde vid presskonferensen, rörde Chens bud på New York Times, trots att de flesta Kinaexperter redan avfärdat budet som ett knep för att skapa publicitet. Varför?

För att vara tydlig: det existerar fortfarande bra journalistik beträffande Kina och det är både hedervärt och ovärderligt för allmänheten. Mediatäckningen kring Chens presskonferens hör tyvärr inte dit.

Vi förstår att mediaorganisationer inte alltid har det så lätt: minskade budgetar, brist på personal och nyheterna blir alltmer komplexa, särskilt när det handlar om agenter från en kommunistregim - en regim som är beroende av mediakontroll för att tillskansa sig mer makt och sedan vidmakthålla den. Men vi kan ändå inte acceptera att det kinesiska kommunistpartiet tillåts lura västerländsk media på det här viset. Det blidkar, eller till och med stödjer, tyranni.