Meng Haoran (689-740 e.Kr.) var en stor poet inom den pastorala poesin under Tangdynastin. Hans dikter beskriver ett tillbakadraget och lantligt liv på landsbygden. De visar upp ett rent och fräscht sinne och har en naturlig stil som återspeglar hans egen attityd snarare än hans litterära talanger.
Meng Haoran växte upp i en traditionell intellektuell familj med intresse för litteratur. Han levde ett ensligt liv tillsammans med modern, som led av sjukdom, tills han var 40 år.
Meng Horan gjorde som många andra forna tiders eremiter; studerade litteratur och övade svärdkampsport hemma. Ibland planterade han några grönsaker och bambu, inte för skördens skull utan för att öva upp ett ädelt temperament.
Efter ett misslyckat försök att blir ämbetsman i fyrtioårsåldern tillbringade han större delen av sitt liv antingen med att leva ett tillbakadraget liv hemma, eller så reste han runt för att njuta av de scenarier som naturen bjöd på.
När Meng Haoran var i fyrtioårsåldern tog han sig till huvudstaden för att ta göra tentamensprovet som alla potentiella officiella kandidater till tjänsten som ämbetsman måste gå igenom.
Innan tentamen träffade han några poeter och han sjöng dikter på olika banketter. Han blev snabbt berömd i huvudstaden och statsministern kände till honom för hans dikter vilket även andra diktälskande ämbetsmän också gjorde.
En gång vid en sammankomst erbjöds han att bli introducerad för det kejserliga hovets ämbetsmän. Men just den dagen gillade han för mycket att dricka vin och diskutera poesi med sina vänner, och beslutade att missa detta tillfälle.
Av denna anledning har Meng Haoran blivit känd för att ”föredra njutning före berömmelse”, även om många tror att hans beslut hade mer att göra med hans självförtroende, att han skulle kunna etablera en framgångsrik karriär utan att använda sig av rekommendationer.
Det kom som en chock för Meng när han informerades om att han blev underkänd i provet och därför inte valts ut till statlig tjänst. I ren frustration skrev han snabbt en dikt där ha beskyllde sig själv för att inte arbeta tillräckligt hårt inför examensprovet. Tonen i dikten blandades dock med agg då han inte kände sig uppskattad.
Det sades att när en vän vid ett tillfälle lyckades introducera honom inför kejsaren, uppskattade kejsaren hans talanger till en början men kände sig senare sårad av tonen i denna dikt. I det ögonblicket visste Meng att det är dags för honom att ge upp försöket om en karriär som ämbetsman.
Meng bestämde sig för att flytta långt bort från huvudstaden och återvända till eremitlivet för gott. Innan han gav sig av överlämnade han en dikt till en av sina bästa vänner. I dikten beskrev han nyckfullheten i sitt liv under denna period, uttryckte frustrationen med dystra ord, berömde med känslor de få hjärtevännerna och visade fast beslutsamhet att leva på en avlägsen plats och njuta av ett liv som daoist-eremit.
Till viss del medförde oturen med att söka statlig tjänst att poesiälskare i Kina fick en stor skatt av pastorala dikter, eftersom många av hans mästerverk i poesi skapades efter den händelsen. Hans dikter återspeglade en daoistisk eremits inre värld vilken var optimistisk, naiv, njutbar och naturlig.
Meng Haoran karaktäriseras tillsammans med vännen Wang Wei som Tangdynastins två mest framträdande landskapspoeter och hans dikter har även påverkat japansk poesi.
Källa: http://www.epochtimes.se/meng-haoran-framstaende-poet-i-tangdynastin/
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...