Dikt från Tang-dynastin: Besök vid "Incense Storing Temple"

Att besöka "Incense Storing Temple"
Av Wang Wei

Utan att veta var templet fanns,
färdades jag långa sträckor bland molnhöljda berg,
bland urgamla tallar, inga tydliga spår,
mot klockornas ljud över djupa passager.
Strömmars porlande bland branta klippor.
Kall sol i granars grenar.
På kvällen sitta vid bergets göl,
söker att tygla Draken.

(The Incense Storing Temple, ungefär: "Templet där man lagrar/förvarar rökelse")

Om Wang Wei

Wang Wei (699-761) var tillsammans med Li Bai och Du Fu en av de tre största poeterna under den tidiga Tang-dynastin. Hans far var en kommunal ämbetsman och hans mor kom från en framstående litterär släkt. Vid 16 års ålder blev Wei och hans bror introducerade i samhället i huvudstaden Tang i Chang’an, som då var den största staden i världen, vid 23 års ålder klarade han ”shin-shih” vilket garanterade honom inträde i litterära kretsar och offentliga miljöer (betyg som Du Fu misslyckades med och Li Bai aldrig nedlät sig till).

En man med enastående talanger — hovman, administratör, poet, skicklig i kalligrafi, musiker och konstnär — Wang utnämdes omedelbart till biträdande sekreterare för musiken, vilket han verkar ha tyckt varit tråkigt. Efter en mindre obetänksam handlig, blev han landsförvisad till provinserna i Shantung, där han stannade i några år innan han drog sig tillbaka och återvände till Chang’an. Han gifte sig och började bygga upp en egendom i Chang’ans klippor söder om huvudstaden, dit han återvände så ofta han kunde.

Wangs hustru dog då han var 30 och han gifte aldrig om sig. Poeten återvände till regeringsuppdragen några år senare och fördelade tiden melllan Chang’an och olika uppdrag, inklusive tre år vid den nordvästra gränsen. Vid år 750 e.kr, när hans mor dog, började Wang att åter skriva, måla och meditera i hans älskade Chang’an.

Mycket mer än den kvicktänkte Li Bai eller den tydliga Du Fu, var Wang Wei en framgångsrik ämbetsman — han samlade på sig en förmögenhet och gav frikostigt till templen — men han fick ta igen extremt mycket i ett rebelliskt uppror från 755-759. Tillfångatagen av rebeller, blev Wang tvungen att samarbeta, eftersom han tillfälligt var fängslad när det kejserliga systemet återupprättades. Högt skattad som han var, återvände Wang, till regeringsuppdragen och tillhörde statens rådgivning tills han dog år 761. Blygsam, i högsta grad begåvad men avskiljd från livet, var Wang ett skolexepel på en ämbetsman och hans 400 dikter finns med i många antologier.

Det står klart att Wang Weis andliga sida kämpade med att försöka avstå från de djupa känslorna som är uppenbara i hans dikter och det överväldigade honom vid hans hustrus och moders död. Som en konfusianskt skolad ämbetsman kände han sig skyldig att utöva sina fantastiska talanger å statens vägnar och återvände alltid till att tjäna staten, men han tog aldrig de högsta posterna. Som en taoistisk konstnär använde han floden Wang som tillflykt för att vara i och med naturen och använde sin poesi, sitt måleri och musik som hjälpmedel i sin kultivering. Hans arbeten har ofta ett perspektiv från kultivering, kombinerat med uppmärksamheten av naturens skönhet med ett medvetande om den sinnliga illusionen.

Andemeningen i dikten

Den inledande strofen tar oss till ett forntida tempel i en lugn skog djupt inne bland bergen. I denna dikt uttrycker Wang Wei sin längtan efter stillhet och upplysning till sin Buddha-natur, genom att överge värdsliga fasthållanden. Han försökte att “härska över Draken” av begär. Allegorin om draken kommer från en berättelse ur Buddistiska skrifter. Det fanns en gång en ond drake som bodde i en sjö och skadade många människor. Till slut drev en lärd munk iväg den med hjälp av kraften av Buddas Lag. Den onda draken här refererar till de yttre begären i den mänskliga världen.

Det man kan läsa mellan raderna

Wang Wei hade hört talas om "Incense Storing Temple", men visste inte var det var. Han bestämmer sig för att utan brådska vandra runt på berget och hoppas på att hans fötter ska leda honom till templet. Det visar att han är en avslappnad, sorglös natur. Efter några kilometer, blir han överraskad över att finna sig själv högt på berget omgiven av dimma och moln. Det ger intrycket av att det bergets tempel är tyst, avlägset, storartat och förtjänar respekt. Att vandra genom en skog med forntida resliga träd som når till himlen där ingen tidigare satt sin fot och plötsligt hör Wang Wei ljudet av en stor klocka, som kallar från fjärran, ändå kan han inte riktigt veta från vilken riktning det kommer från. Templets tystnad och stillhet är outgrundlig, att föreställa sig det och det mystiska i det är gripande. De ringlande vår-vindarna är långt borta från de trasiga klippansiktena, som att snyfta och sucka mjukt över smärtan och sorgerna i livet. De rödfärgade molnen vid solnedgången får inte de forntida pinjeträden att förblekna. De gröna pinjeträden ser ännu mer ädla och rogivande ut, då de har utstått åratals vind och storm. Framför den väldiga och mystiska sjön i skymningen, är Wang Wei fri från världsliga tankar. Naturligt, längtar han efter att göra sig av med alla själviska begär och värdsliga tankar genom stilla meditation.

Wang Wei, den store poeten och konstnären från den stora Tang-dynastin, illustrerade otaliga vackra scener fulla av musik och färger via sina dikter. Varje bild som målas upp i ord bär poetens unika längtan efter att nå sitt slutliga mål, vilket var att kultivera sitt hjärta och höja sig över den mänskliga världen.