Vittnesmål från en utövare i Tyskland: Jag genomled två år på Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor (Del 1)

Xiong Wei är född 1970. Hennes pappa har arbetat som doktor och ingenjör innan han gick i pension, han började att arbeta i Tyskland i början av 80-talet. Xiong Weis mamma är barnläkare. 1993, började Xiong Wei att studera ekonomi och teknik på Berlins tekniska universitet och hon började att utöva Falun Gong 1996. År 2000, arbetade hon på Buderus huvudkontor i Berlin och på deras kontor i Peking. Den 5 januari 2000, arresterades hon när hon delade ut flygblad för att informera om förföljelsen av Falun Gong. Hon dömdes till två års tvångsarbete på Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor. Efter att ha genomlidit två års fångenskap på arbetslägret och nio månaders övervakning i hemmet, ankom Xiong Wei slutligen till Frankfurts flygplats den 28 september 2004. Här nedan följer hennes personliga vittnesmål.

Del I - Erhålla Dafa

Jag hade länge sökt efter en väg att bli frisk på, eftersom jag hade haft dålig hälsa sedan barndomen och ofta var sjuk. Jag var så svag att jag inte orkade idrotta. Jag blev mycket intresserad av qigong. Så snart jag började att praktisera Falun Gong, försvann problem som sömnsvårigheter, huvudvärk och magont. Att studera Zhuan Falun [huvudboken i kultiveringsmetoden Falun Dafa], fick mig att inse att allt jag gör i mitt vardagliga liv borde grunda sig på principerna Sanning - Godhet - Tålamod, dessutom ville jag vara en god människa. Men den avsikten började jag att utöva Falun Gong.

Falun Gong förbjöds och förtrycktes i juli 1999 när jag fortfarande bodde i Tyskland. Mina föräldrar skickade mig en tjock folder med artiklar från Kinas statskontrollerade media och artiklarna var fulla av propaganda och förtal mot Falun Gong. Eftersom mina föräldrar trodde på propagandan så var de oroliga för mig. För att ta ansvar för mig själv, tänkte jag att jag verkligen skulle allvarligt tänka över Falun Gong. Jag stängde alla fönster och dörrar, drog ur telefonen och mindes vad jag hängivet hade gjort sedan jag började att praktisera Falun Gong: Jag hade läst boken, ibland läste jag den själv och ibland tillsammans med andra utövare. Jag hade gjort övningsrörelserna, ibland gjorde jag dem i hemmet och ibland i Tiergarten i Berlin tillsammans med några andra utövare. Jag hade också talat om vad jag hade insett genom att studera boken, ibland på telefon och ibland på möten. Jag kom fram till att propagandan från den statligt kontrollerade median inte stämde och jag beslutade mig för att fortsätta min utövning av Falun Gong.

Del II - Återvänder till Kina

Jag åkte tillbaka till Peking i augusti 2000 och arbetade på Buderus. En av mina kollegor, en ung ingenjör, berättade att förtrycket av Falun Gong var så allvarligt att polisen hur lätt som helst kunde genomsöka fotgängares väskor på gatorna. Polisen arresterade olagligt dem som hade böcker eller annat som kunde relateras till Falun Gong och de drog in dessa personer i de polisfordon som stod och väntade. Det här satte verkligen skräck i befolkningen och de ville inte ens längre gå ut för att handla, det var som under kulturrevolutionen. Eftersom förföljelsen av Falun Gong inleddes i juli 1999, spreds ofta rykten och lögner för att förtala Falun Gong på televisionens bästa sändningstid.

Många utövare vädjade till de högre myndigheterna om hjälp och för att förklara sanningen om Falun Gong. Men vi arresterades av polisen utan ett ord och knuffades in i polisbilar och därefter fördes utövare från andra platser tillbaka till där de kom ifrån, internerades på tvångsarbetsläger och dömdes till fängelse. Eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen började jag att dela ut flygblad till människor och hoppades att på så sätt ge den kinesiska befolkningen en chans att få information om förföljelsen av Falun Gong och vad Falun Gong egentligen handlar om.

Del III - Kidnappad på gatan

Klockan 14:30 den 5 januari 2002, förföljdes jag av tre civilklädda poliser när jag delade ut flygblad i distriktet Haidian i Peking. Samtidigt som människor passerade förbi på en bro ovanför, använde poliserna våld för att tvinga in mig i en taxi utan att visa mig några papper som gav stöd till att det de gjorde var rätt enligt lag. På polisstationen såg jag de tre polismännen registrera och underteckna vilket talade för att de hade arresterat mig.

På stationen låstes jag in i en mycket liten bur och jag kunde bara klamra mig fast i buren för att kunna stå upprätt. Jag tvingades att stå i omkring sex timmar utan något att äta eller dricka och utan tillåtelse att gå på toaletten. Jag fördes till interneringscentret på Haidians understation vid tolvtiden på natten.

Del IV - Interneringscentret

Jag hölls fången i två månader på interneringscentret. Följande är vad jag genomled.

Jag låstes in i en cell tillsammans med 23 stycken andra människor. Cellen var ungefär 15 kvadratmeter och man tvingades att äta, dricka, utföra sina behov och sova där. Det fanns en lång träbrits på vilken man kunde sitta dagtid och sova nattetid. På grund av trängseln, var vi tvungna att dela upp oss i tre rader för att sova på natten. Den första och andra raden sov huvud mot huvud och den tredje raden fot mot fot. Eftersom det var alldeles för många i cellen, var de i den andra och tredje raden tvungna att sova med benen över varandra.

Vi fick bara två mål mat om dagen: Ångkokta bröd och kål i saltat vatten. Kålsoppan hade setts innehålla råttexkrement, olika sorters mask och insekter med ben. Vi fick selleri två gånger i veckan som var väldigt salt och ibland kunde den innehålla gräs.

Vi hade varken toalettpapper eller tandborstar. Det fanns bara en allmän tandborste för nykomlingar. Den allmänna tandborsten hade använts av ett okänt antal människor. Man var tvungen att låna toalettpapper av andra. Det fanns inget schampo, vi var tvungna att använda rengöringsmedel för att tvätta håret. Toaletten var inte avskild utan var inför allmän beskådan. Om vi ville tvätta oss måste vi hälla upp vatten i en hink och tvätta oss över urinoaren, alldeles intill övervakningskameran. Hela rummet övervakades.

Enligt lagen fick interneringscentret bara frihetsberöva mig i 30 dagar, men de höll mig fången i över två månader. Under de två månaderna, fördes jag till en “omskolningsklass” (hjärntvättsklass) i samma fastighet i 14 dagar. När jag fördes tillbaka till interneringscentret lämnade inte Zhu Feng vid försvarsavdelningen på Haidians understation in min klocka, scarf och plånbok vid incheckningen enligt föreskrifterna och han påstod att han skulle ta hand om dem. När min familj senare frågade honom om mina tillhörigheter, lade de märke till att han bar min klocka kring sin handled.

Jag arresterades i den 5 januari 2002 och mina föräldrar fick sitt hus genomsökt och beslagtaget den 8 januari 2002. Mina föräldrars tillhörigheter genomsöktes sju gånger och vid ett tillfälle fann en polis en plastpåse med utländska mynt som min bror hade sparat från en utomlandsresa för flera år sedan. När min mamma såg att polisen tog påsen frågade hon, “har mynten någonting med Falun Gong att göra?” En polisman i närheten satte en armbåge i sidan på polisen med påsen som då kastade påsen med mynt hårt i bordet. De genomsökte även ett par plasthandskar som min pappa använde för att färga håret med och de videofilmade dessa som bevis. När mina föräldrar berättade att jag aldrig hade haft på mig handskarna, lyssnade de inte.

I omskolningsklassen övervakades jag av tolv personer. Fem av dem var instruktörer, två var säkerhetspersonal och resten var poliser och de arbetade treskift. Jag fick inte tillåtelse att sova, sitta eller stå utan var tvungen att sitta i hukställning, sänka mitt huvud och hålla det i armarna. Vid den här tiden hade jag mens. De tillät mig inte att använda bindor, gå på toaletten eller att dricka vatten. Jag blödde igenom byxorna och de svor åt mig för att jag sölade ner. Fem instruktörer ljög upprepat för mig. När jag vägrade att lyssna, tro på dem eller acceptera någon form av kroppsligt straff, rusade de fram och slog mig. Polisman Zhu Feng (ledare för försvarsavdelningen på Haidians understation) och några andra polismän anlände. Zhu Feng sade att jag “ifrågasatte lagen och fortsatte att begå brott.”

Senare förde polisen mig till en annan cell där det fanns minst fyra polismän, en av dem var en kvinna. Jag vägrade återigen att bli omskolad och skrev ned några meningar på ett papper: “Falun Dafa är en upprätt väg! Jag skulle hellre dö än att bli hjärntvättad!” På en gång tryckte en ung polis vid namn Du Cong upp mig mot ett hörn, pressade ner mitt huvud och tvingade mig att stå i “flygande tortyr” (man står med pannan mot knäna och baken lutad mot väggen samtidigt som armarna höjs så att de nuddar väggen ovanför). När jag slingrade mig ur greppet och inte gick med på den kroppsliga bestraffningen, började Du Cong att slå mig. Samtidigt morrade Zhu Feng ilsket åt mig och smällde till mig flera gånger, han morrade: “Om du inte skriver på kommer jag att bryta av dina fingrar ett efter ett!” Jag kommer att hälla kokhett vatten på dig!” När de sedan förde tillbaka mig till interneringscentret var jag dålig i nio dagar efteråt: Jag hade hög feber, huvudvärk, diarré, och svår hosta.

Del V - Dörren till helvetet

Ledningsavdelningen kallas “dörren till helvetet”. Den första dagen vi kom tvingades vi att stå i hukställning hela dagen och efter det kändes mina ben alldeles stumma, jag svimmade.

Vi tvingades vanligtvis att utföra ett tärande fysiskt arbete: paketera ätpinnar. Vi skulle var och en förpacka minst 6000 par ätpinnar om dagen. Vi var tvungna att börja arbeta direkt efter frukost varje dag och vi fick bara dricka vatten vid ett tillfälle på hela dagen. Eftersom det fanns så lite vatten som skulle räcka till så många, så man fick bara två munnar vatten vid dessa tillfällen. Vi tvingades att efter lunch arbeta omedelbart igen utan att ens få gå på toaletten eller vila. Vi var helt utmattade vid fyratiden på eftermiddagen men vi var ändå tvungna att arbeta trots törsten och tröttheten. När vi hade avslutat arbetet på kvällen, kom polisen för att genomsöka fängelset och kroppsvisitera oss. Sängkläderna revs ur och madrasserna lyftes, detta gjordes varje dag.

Under interneringen på ledningsavdelningen tyckte jag först att polisen behandlade mig annorlunda. De såg “snälla” ut när de talade till mig. Så snart de vände sig till en annan Falun Gong-utövare så skällde de ilsket ut dem, smällde till och slog dem med knytnävarna. Jag funderade på om det kanske pågick en räddningsaktion och ett vädjande angående mig utomlands och att det var av den orsaken som polisen agerade mot mig på det här sättet.

Sättet som de förföljde mig på var egentligen detsamma, de vara bara mer maskerat och lömskt., Jag fick till exempel bära de tyngsta säckarna med ätpinnar och tvingades göra det oftare när vi arbetade. Det här var sättet polisen använde för att förstöra min vilja och övertygelse om Falun Gong.

På ledningsavdelningen använde polisen till största delen missbrukare till att övervaka Falun Gong-utövare. De tillät oss inte att säga ett ord till varandra. Varje dag hördes ropen och förtalet av Falun Gong-utövare från polismän och brottslingar över hela lägret.