Falun Gong är en rättighet, hävdade Chen in i det sista

Av Ian Johnson
Reporter på Wall Street Journal
20 april, 2000

WEIFANG, Kina --- Dagen innan Chen Zixiu dog, krävde hennes fångvaktare återigen att hon skulle avsäga sin övertygelse på Falun Dafa. Näst intill medvetslös efter upprepade elchocker, skakade den 58-åriga kvinnan envist på huvudet.

Ursinniga, befallde vakterna Chen att springa barfota i snön. Två dagars tortyr hade lämnat sina spår: hennes ben var fulla av blåmärken och hennes korta, svarta hår var tovigt av var och blod, berättade andra intagna som bevittnade händelsen. Hon kröp ut, spydde och svimmade. Hon återfick aldrig medvetandet och dog den 21 februari.

För att par år sedan hade få människor utanför Kina hört talas om Falun Dafa, även känd som Falun Gong, vilken innefattar Qigong-övningar och studier av moraliska och ibland ovanliga texter, skrivna av grundaren, Li Hongzhi.
Fastän populär bland miljoner Kineser så nådde inte Falun Gong internationell uppmärksamhet förrän 25 April förra året, då 10,000 utövare samlades i Peking, runtomkring Zhongnanhai, den byggnad där de flesta regeringstjänstemän arbetar och bor. De hade samlats där för att protestera
mot att statliga pressen pekade ut dem som en vidskeplig kult. Samlingen utgjorde en ovanlig syn; mestadels medelålders människor från arbetarklassen, mediterade större delen av dagen innan de lämnade stadens centrum för att återvända till sina hem i olika delar av landet.
Men för en regering som inte tolererar att man öppet utmanar deras maktfullkomlighet, var protesten en oförlåtlig provokation. Regeringen arresterade hundratals Falun Gong-utövare och upptäckte att en del var tjänstemän inom den centrala regeringen, inom polisen och även militären. Oroade över att en religion skulle infektera deras ateiststat, deklarerade Peking att Falun Gong var en [ord använt av Jiang Zemin för att förtala Falun Gong] i juli förra året och bannlyste formellt Falun Gong.

Konfronterade med Kinas hela säkerhetsapparat, borde Falun Gong snart vara ur världen. Men till skillnad från andra som då och då utmanar Kommunist Partiet, så har Falun Gong-utövarna inte kunnat stoppas, trots massarresteringar, misshandel och till och med mord. Istället fortsätter en kraftfull kärna att protestera, med flera dussin arresteringar varje dag i centrala Peking när utövarna försöker veckla upp banderoller som hävdar deras rätt till existens. Ett år senare är Falun Gong utan tvekan den största utmaningen för Kommunisternas 50-åriga auktoritet.

En Pyrrusseger (en alltför dyrköpt seger)?
Berättelsen om Chens är en berättelse om det extrema. På ena sidan står Kommunist Partiet om är så beslutade att krossa Falun Gong att de har tagit till sådana resurser som bara kan jämföras med studentupproret 1989. Regeringens seger i det här fallet, om den skulle komma, skulle mycket väl kunna bli Pyrrisk; dess våldsamma tilltag har desillusionerat miljontals vanliga människor, såsom fru Chens dotter, som inte var politiskt engagerad före förra årets händelse. Det har också skadat Kinas internationella anseende då det som bäst behöver utländsk hjälp med ekonomiska frågor.

På andra sidan står människor som fru Chen, som i sin enkelhet och kanske naivitet ställer sig i första ledet i en trend som kräver att frihet garanteras i Kinas lagar och konstitutioner. Medan många Falun Gong-utövare har kompromissat - genom att öva hemma i hemlighet t ex - har tusentals öppet insisterat på trosfrihet och mötesfrihet. "Vi är bra människor", kommer fru Chens vänner ihåg att hon sa till de tjänstemän från myndigheterna i Weifang, som förhörde henne i hennes torftiga betongcell två dagar innan hon dog. "Varför skulle vi inte utöva det vi önskar?"

Berättelsen om Chens sista dagar är rekonstruerad från intervjuer med familj, vänner och fångar, samt två vittnesmål skrivna av cellkamrater och utsmugglade ur fängelset under de senaste veckorna. Dessa vittnesmåls original visades för författarnas vänner och anhöriga som bekräftade att de skrivits av deras kära.

Anklagelser om felbehandling är också uppbackade av två dussin separata intervjuer med Falun Gong-utövare i andra städer, som oberoende av varandra berättat att de slagits med klubbor och elektriska batonger, blivit fastkedjade och tvingade att avsäga sig sin utövning.

Lokala myndigheter sa tvärt nej till alla försök att intervjua dem angående denna berättelse, alltmedan Pekings officiella ståndpunkt inför alla anklagelser om fängelsetortyr är att inga Falun Gong-utövare har misshandlats i fängelse. De påstår att 35,000 utövare kom till Peking, men alla sändes tryggt tillbaka hem, förutom tre som dött, av tillfällighet, då de försökte fly. Internationella människorättsorganisationer säger att det är troligt att åtminstone sju dödsfall liknande Chens har inträffat. "Allt hon hade behövt göra var att säga att hon avsäger sig utövningen av Falun Gong och de hade släppt henne," säger Zhang Xueling, Chens 32åriga dotter. "Men hon vägrade."

För tre år sedan skulle Chen knappast kunnat föreställa sig att hon skulle komma att riskera sitt liv p g a att hon utövade Falun Gong. Hon var 55 år och hade tagit ut tidig pension från ett statligt lastbilsgarage där hon hade jobbat i 30 år med att tillverka bildelar. En dag, under en promenad i grannskapet runt familjens envånings tegelhus, la Chen märke till några Falun Gong-utövare. Som änka sedan 20 år och med vuxna barn hade hon inte mycket att göra på dagarna så hon började vara med vid övningstillfällena regelbundet.

"Min mor skulle aldrig ha trott på vidskepelser," säger Zhang, som själv inte utövar Falun Gong. "Ärligt talat så hade hon ett hemskt humör därför att hon kände att hon började bli gammal och hade offrat så mycket på att uppfostra oss ensam. När hon började med Falun Gong förbättrades hennes humör och hon blev en bättre människa. Vi stöttade henne till fullo."

Entusiastiska utövare
Under de två följande åren blev Chen en entusiastisk deltagare, steg upp vid halvfemtiden på morgonen för att under en och en halv timma göra Falun Gongs övningar med ett halvdussin andra utövare. Efter att under dagen sprungit ärenden åt barn och barnbarn, tillbringade hon kvällarna med att läsa Lis, Falun Gongs grundare, böcker och diskutera hans idéer med andra utövare. Dessa idéer innefattar traditionell moral, att göra goda gärningar, vara ärlig, aldrig vara undvikande, såväl
som utomjordiskt liv och separata, men likvärdiga paradis för olika raser.

Gradvis drog Falun Gong till sig fler utövare i hennes område, Familjen Xus by, belägen i en industriförort till Weifang, en stad med 1,3 miljoner invånare i östra Kinas Shandong-provins. Byn är en dammig labyrint bestående av poppel-kantade, lervägar och envåningshus omringade av
slingrande bruna tegelmurar – en typisk by som nu slukats av sin storstadsgranne. Förra året hade hennes grupp fördubblats till bortemot tolv stadigt återkommande – inte precis en stor organisation, men ett regelbundet inslag i samhällslivet.

För Chen kom Kinas beslut att bannlysa Falun Gong i juli förra året som en blixt från klar himmel. Hon hade inte lagt märke till artiklarna och TV-programmen som attackerade gruppen, och hon ägnade inte mycket uppmärksamhet åt händelserna för ett år sedan då utövare samlades runt Zhongnanhai i Peking, platsen där de flesta höga tjänstemän inom Kommunist Partiet arbetar och bor. Dagen då regimens bannlysning blev officiell ”var den bittraste i hennes liv," säger hennes dotter, Zhang. "Hon kunde inte acceptera att de kritiserade Falun Gong och kallade dem för en [ord använt av Jiang Zemin för att förtala Falun Gong].

Gör övningarna hemma
Fastän knappast läs- och skrivkunnig och aldrig tidigare intresserad av politik, motsatte sig Chen bannlysningen. Hon bjöd in gruppen med utövare för att träna i hennes hem och vägrade ge upp sin tillhörighet till gruppen och sin kärlek till Li, som hon respektfullt kallade "Mästare Li."

Så i november 1999, utfärdades långa fängelsestraff för nyckelpersoner inom Falun Gong-rörelsen. Chockad, anslöt Chen till flera tusen andra utövare genom att resa till Peking med en svag idé om att protestera emot regeringen. Sedan bannlysningen i juli hade många rest till Himmelska Fridens Torg för att sätta sig med korslagda ben och armarna sträckta över huvudet i en båge – den klassiska utgångspositionen för Falun Gong övningar.

Chen kom aldrig så långt. Den 4 december, dagen efter att hon kommit till Peking, gick hon genom parken ”Himmelens Tempel” när en civilkläd säkerhetsagent frågade henne om hon utövade Falun Gong. Hon svarade sanningsenligt och arresterades, berättar hennes dotter. Hon fördes till Weifangs kommunala representationskontor i Peking, en sorts kontor- och övernattningsställe som mängder av kinesiska städer och provinser installerat för att husera sina lokala tjänstemän på besök i Peking.
Nästa dag for Zhang och tre lokala ämbetsmän den sju timmar långa vägen till Peking för att hämta Chen, en förödmjukelse för ämbetsmännen, som kritiserades för att inte hålla bättre ordning på sina invånare. Zhang fick lösa ut sin mor mot en summa av 500 Yuan (ca 550 Skr), motsvarande en månadslön och fick åka hem med sin mor, som klagade över att polisen hade konfiskerat de 650 Yuan i kontanter som hon hade tagit med sig.

'Administrativ Fångenskap'
Som straff, hölls Chen i förvar av Chengguans Gatukommitté (gatukommittéer är den lägsta nivån i Kinas regeringssystem), 100 meter från hennes hem. Hon hölls där i två veckor i en slags "administrativ fångenskap". Zhang blev tvungen att betala ytterligare 400 Yuan för sin mors uppehälle.

Den 3 januari firade Chen sin 58:e födelsedag. Trots dygnet runt bevakningen var hon vid gott mod, berättar Zhang. "Hon visste att hon hade rätt. Allt hon ville var att regeringen inte skulle göra en brottsling av henne, för det visste hon att hon inte var."

Senare, vid det kinesiska nyåret, vilket inföll 4 februari, arresterades och misshandlades hundratals Falun Gong-utövare i Peking (även om hon då inte var under bevakning var hon inte en av de manifesterande). Ämbetsmän i huvudstaden var alla förvånade över händelsen. Den 16 februari kom den lokala distriktschefen för att träffa fru Chen och sa till henne att Peking ville försäkra sig om att inga andra Falun Gong-utövare reste till Peking, särskilt då Kinas årliga parlamentsmöten skulle inledas inom ett par dagar. Han sa till Chen att lova att inte lämna sitt hem.

"Min mor sade till dem mycket tydligt att hon inte kunde garantera att hon inte skulle gå någonstans. Hon sade att hon hade rätt att gå dit hon ville.", berättar Zhang. Distriktschefen lämnade henne irriterat.

Inlåst
Två dagar senare fann Zhang ett halvt dussin ämbetsmän i sitt vardagsrum. De sade att hennes mor hade setts utanför av en grupp tillsatt speciellt för att se efter Falun Gong-utövare som trots allt vågade lämnade sina hem. Chen togs tillfånga och sågs aldrig igen av sin dotter. Hon hölls ett dygn i Chengguans Gatukommittés kontor, men så, under natten, lyckades hon rymma - exakt hur är inte klart, sade tjänstemännen till Zhang. Hennes mor arresterades nästa dag, 17 februari, på väg mot tågstationen, uppenbarligen på väg till Peking för att få sitt fall prövat av Petitions- och Vädjans-kontoret, en sista utväg för människor som känner att de har behandlats felaktigt. Den här gången sände ämbetsmännen från det lokala partikontoret Chen till ett litet, inofficiellt fängelse styrt av Gatukommittén, beskrivet för utövare som Falun Gong Undervisnings- och Studieklass. Människor som hållits där beskriver det mer som en tortyrkammare. Byggnaden är två våningar hög med en gård i mitten. I ett hörn av gården finns ett litet envåningshus med två rum. Det var här som misshandeln ägde rum, enligt fyra intagna som var för sig beskrev byggnaden.

Ytterligare böter
Medan Chen förflyttades till fängelset ringde ämbetsmän till Zhang och sade att hennes mor skulle släppas om hon betalade ytterligare 2.000 Yuan (då ca 2000 Skr). Zhang var trött på regeringens "böter" och som hon sade, hennes mors insisterande på sina rättigheter. Hon berättade för ämbetsmännen att deras böter var olagliga och att hon skulle klaga hos the de lokala juristernas kontor om de inte släppte hennes mor. Hon slog tillbaka ännu ett samtal den 18 februari och hotade med rättsliga åtgärder, fastän hon inte fullföljde.

Samtidigt tillbringade Chen en natt i fängelset, lyssnandes på skrik från byggnaden på gården, enligt hennes två cellkamrater. Innan hon leddes in blev hon beviljad att ringa ett telefonsamtal. Hon ringde sin dotter den 18 februari och bad henne att komma med pengar. Irriterad över sin mors omedgörliga attityd, grälade Zhang med henne. Ge upp och kom hem, bad hennes dotter henne. Hennes mor vägrade.

Chens prövningar började den kvällen. En intagen som befann sig i rummet intill den lilla byggnaden på gården skrev: "Vi hörde henne skrika. Våra hjärtan plågades och våra själar var nära sammanbrott." Ämbetsmän från Chengguans Gatukommitté slog med plastbatonger på hennes vader, fötter och rygg och gav henne elchocker på huvud och nacke, allt enligt vittnen. Enligt hennes cellkamrater skrek de om och om igen åt henne att hon skulle ge upp Falun Gong och förbanna Li. Varje gång vägrade hon.

En mors bön
Nästa dag, 19 februari, fick Zhang ännu ett samtal. Ta hit pengarna, blev hon tillsagd. Zhang tvekade. Hon fick tala med sin mor. Hennes röst, vanligtvis stark och självsäker, var nu svag och plågad. Hon bad sin dotter komma med pengarna. Den första rösten var tillbaka i luren; Ta med pengarna, sade hon.

Zhang fick kände obehag och rusade över med pengarna samt lite kläder. Men byggnaden var omringad av vakter som inte ville låta henne träffa sin mor. Hon misstänkte att detta var ett knep för att få ut mer pengar av henne - och att hennes mor inte alls fanns i byggnaden – och återvände hem. En timme senare kom en utövare hem till henne och berättade att Falun Gong-utövare misshandlades i fängelset. Zhang rusade tillbaka med sin bror, hon tog med lite frukt i ett försök att muta poliserna. Hon vägrades tillträde, hennes pengar accepterades inte heller. Hon lade märke till en gammal kvinna i ett rum och skrek upp till henne: ”Slår de min mor?” Den gamla kvinnan gjorde en gest som för att säga "nej", fast Zhang undrade om hon i själva verket hade försökt få dem därifrån för att inte de också skulle bli arresterade. Zhang och hennes bror gick hem och genomled en ryckig, sömnlös natt.

Carte Blanche ”Grönt kort”
Den natten fördes Chen tillbaka till rummet. Efter att återigen vägrat ge upp Falun Gong, blev hon misshandlad och utsatt för elchocker, enligt två intagna som hörde incidenten och en som såg en skymt av det hela genom en dörr. Hennes cellkamrater hörde att hon svor åt vakterna och sade att Centralregeringen skulle straffa dem när de avslöjades. Svaret hon fick var ett som Falun Gong-utövare fått höra ofta i olika delar av landet, Weifang vakterna berättade att de blivit tillsagda av Central-regeringen att "inga åtgärder är för starka” när det gäller att utplåna Falun Gong. Misshandeln fortsatte och skulle upphöra först när Chen ändrade sin tanke, enligt två intagna som säger att de hörde det hela. Två timmar efter det att hon kommit, fördes Chen tillbaka till sin cell på andra våningen i huvudbyggnaden, ett ouppvärmt rum med bara en stålbrits som säng. Hennes tre cellkamrater skötte om hennes sår men hon för in i sinnesförvirring. En av cellkamraterna minns hennes mumlande ”mamma, mamma”.
Nästa morgon, den 20:e, beordrades hon ut för att jogga. "Jag såg från fönstret att hon kröp ut med stora svårigheter" skriver en cellkamrat i ett brev utsmugglat av hennes man. Chen svimmade och drogs tillbaka in i cellen.

Vägras vård
"Jag är utbildad läkare. När jag såg att hon var på väg att dö föreslog jag att hon skulle flyttas till ett uppvärmt rum." skriver en cellkamrat i sitt brev. Istället gav de henne "sanqi", en örtmedicin ämnad att stoppa lättare inre blödningar. "Men hon kunde inte svälja och spottade ut dem." Cellkamraterna bad dem att skicka fru Chen till ett sjukhus, men vakterna - som ofta kritiserar Falun Gong-utövare för att istället för sjukhus tro på vidskepligheter - vägrade, säger cellkamraterna. Till sist kom det en läkare som friskförklarade henne.

Men, skriver cellkamraterna: "Hon var inte vid medvetande och talade inte, utan spottade bara en mörk trögflytande vätska. Vi gissade att det var blod. Först nästa morgon bekräftades det att hon var döende." En anställd vid den lokala säkerhetsbyrån, Liu Guangming, "kände på hennes puls och blev stel i ansiktet." Chen var död.

Den kvällen gick man hem till Zhangs hus och berättade att hennes mor var sjuk, enligt Zhang och hennes bror. De två sattes i en bil och kördes till ett hotell ungefär en mil från fängelset. Hotellet var omringat av polisen. Den lokala partisekreteraren berättade för dem att
Chen hade dött av en hjärtattack, men de lät dem inte se hennes kropp. Efter timmars argumenterande, gav de med sig och lovade att de skulle få se kroppen, men först påföljande dag och de insisterade på att de skulle spendera natten på det välbevakade hotellet. Släktingarna vägrade och släpptes till slut iväg hem.

En väska med kläder
Den 22:a fördes Zhang och hennes bror till det lokala sjukhuset vilket även det var omringat av polis. Deras mor var, minns de, var lagd på ett bord och iklädd en traditionell svepning: en enkel blå bomulls tunika över byxor. I en väska kastad i ett hörn i rummet säger Zhang att hon såg sin mors trasiga blodiga kläder, underkläderna mycket nersmutsade. Hennes vader var svarta. Ett 20 cm långt ärr syntes på ryggen. Hennes tänder var sönderslagna. Hennes öra var svullet och blått. Zhang svimmade, hennes bror fångade henne gråtande.

Den dagen förklarade sjukhuset att Chen dött av naturliga orsaker. Sjukhuset vägrar svara på några som helst frågor. Zhang säger att hon konfronterat dem med kläderna hon sett och dom säger att hennes mor blev inkontinent efter hjärtattacken, och därför var hennes kläder nersmutsade. Zhang och hennes bror försökte stämma dem men ingen advokat ville åta sig fallet. Under tiden låg hennes mors kropp nedfryst, tills det hotande processandet var klart.

Så, den 17 mars, fick Zhang ett brev från sjukhuset där det stod att hennes mors kropp skulle kremeras samma dag. Zhang ringde sjukhuset för att försöka förhindra det, men de ville inte ge henne några klara besked och sa att de skulle ringa tillbaka. Det gjorde de inte. Hon såg aldrig sin mors kropp igen.