Myrtenbuskar, en gammal man och kommunistpartiet

Jag kommer än idag ihåg min gamla skola med dess vackra omgivningar. Det fanns skogsdungar, perfekta att läsa läxor i och blommor överallt. Därtill fanns det olika ståtliga växter och kinesiska parasoll framför och bakom varje byggnad. Det var Myrtenbuskar, oleander, rosor, krysantemum och en mängd av växter och blommor planterade i krukor.

Den som var ansvarig för alla vackra blommor och växter på skolan var en gammal man. Han hade ett väderbitet ansikte och haltade. Varje dag kom han mycket tidigt för att kratta och sopa innan de andra anlände. Han brukade bära en rostig vattenkanna som han omsorgsfullt vattnade blommorna med. Han hade ett underbart skratt och han ögon lös upp när man talade med honom om de vackra blommorna.

När det var dags för lektion brukade han gå runt på området och ringa med klocka, med den andra armen bakom sin rygg. Efter att det regnat brukade han alltid komma med sand från gud vet var och fylla igen groparna med. Han åtog sig många olika sysslor och vi elever älskade honom och kallade honom för ”gamle Wang”.

Ingen hade förväntat sig att denne gamle man skulle lida under KKP:s styre. När oron började sprida sig valdes han ut för att hålla ett tal om hur illa han behandlats av den styrande klassen innan KKP tog makten. Eftersom han var gammal och fattig tänkte man att han skulle ha en bra historia att berätta. Han visste inte alls vad han skulle säga. När han kom upp på scen mumlade han upprepade gången om att kommunistpartiet var storslaget. Men när han ombads att förtala det gamla, onda samhället, kom han inte på vad han skulle säga. Istället sade han att en rik godsägare räddat livet på honom när han stått inför många svårigheter, något som inte uppskattades av de närvarande tjänstemännen. Han skulle straffas. Men eftersom alla tyckte om honom lät man det hela bero och han fick återgå till att kratta, ringa i klockan och vattna blommorna.

Sen kom kulturrevolutionen. Skolan stängdes och studenterna gick med i Röda gardet. Rektorn och lärarna utsattes hela tiden för studenternas verbala och fysiska misshandel. Överallt syntes röda flaggor och på väggarna hade man målat röda av kommunistslogans. Det verkade som om alla hade förlorat förståndet helt och hållet.

Gamle Wang förändrades också. Han var inte längre samma gamle och lyckliga man. Träden fälldes och gräset och blommorna rycktes upp, då de ansågs vara kapitalistsymboler. Han kände en djup sorg för de blommor och växter som han vårdat så ömt. Hans dåliga ben blev också sämre och han kunde ses irra omkring på området likt ett vilset barn. En dag försökte han plantera några myrtenbuskar i smyg, men han blev upptäckt och misshandlades. Det hela blev till sist för mycket för honom och han blev sjuk. Han kämpade i några dar i sitt lilla rum, och lämnade sedan den här världen med stor sorg.

Under de följande tiotals åren, då mitt liv och mitt lidande tycktes bli mig för mycket, tänkte jag ofta tillbaka på tiden innan galenskapen tog över hela det kinesiska samhället och på min gamla skola. Och på gamle Wangs glada ansikte.

Idag när jag läser Epoch Times ”Nio kommentarer om det kinesiska kommunistpartitet”, om partiets historia och dess blodiga historia och allt vad det är skyldigt det kinesiska folket, kommer minnena av den gamle mannen tillbaka. Hur många miljoner har liksom han lidit och dött under KKP:s styre?

I Kina har kommunistpartiet tillfogat sitt folk otänkbart lidande genom de otaliga politiska kampanjerna sedan de kom till makten. Dessa kampanjer har helt och hållet förstört den kinesiska nationen och dess människors själ. Det kinesiska folket är inte födda sådana. Orsaken är att KKP har valt grymhet som ett verktyg för att behålla sin politiska makt.

På andra sidan havet kan jag känna en brisande vind och se gässen flyga norrut och tillbaka söderut med årstidernas växling. När jag ser nya grenar skjuta ut från träden, när jag ser blommor blomma, påminns jag om game Wang och mitt avlägsna hemland. De nya löven och blommorna får mig att känna en djup sorg i hjärtat.

Översatt från: http://pureinsight.org/pi/articles/2005/2/28/2813.html