Till minne av Suzy Taylor

Hon hette egentligen Suzy Taylor men föredrog att vi kallade henne för Sue.

Jag träffade Sue första gången under sommaren 1999. Vi var några som visade Falun Gong-övningarna och informerade om förföljelsen på Merrion Square i centrum av Dublin. Hon hade antagligen läst vårt flygblad och kom fram till oss. Sue såg ut att vara omkring 50 år och håret var nästan helt vitt. Hon var elegant klädd, såg proper och mycket erfaren ut. Senare fick jag veta att hon varit modell i unga år, så hon måste ha varit mycket vacker. Trots åldern var hon fortfarande charmig och älskvärd och man kunde skymta hennes unga vackra jag. Hon tyckte verkligen om att göra Falun Gong-övningarna och övade ofta på egen hand. Hon uppskattade också principerna som stod beskrivna i boken. Det var bara en sak: hon tyckte inte om att läsa, så hon lyssnade hellre på andra i stället. Hon förklarade att hon tyckte att Sanning, Godhet och Tålamod helt enkelt var fantastiskt.

Vid ett tillfälle bjöd vi hem henne till oss. Hon var mycket avslappnad och var inte alls så tillgjord som västerlänningar i hennes ålder ibland kan vara, hon var mer som ett barn. Hon tyckte om rätterna och nudlarna som vi bjöd på. Det var dock en sak som gjorde mig förbryllad: hon insisterade på att hälla i ett par droppar sojasås i sitt kinesiska gröna te och förklarade att en av hennes japanska vänner hade lärt henne det. Jag blev nyfiken, men var osäker på om denna vana verkligen fanns i Japan eller om det bara var någon som skämtat med henne.

Sue var från Storbritannien. När vi träffades bodde hon i ett samhälle utanför Dublin tillsammans med sin familj. I slutet av 1999 eller i början av 2000 flyttade de till en liten kuststad i Wales. Vid flera tillfällen frågade hon om jag ville följa med och rida på hästar, men jag svarade att jag inte kunde och att jag hade för mycket att göra.

Hon tyckte om att göra övningarna, men gjorde dem sällan allihop, även om hon ibland kom och övade tillsammans med oss i grupp.

I april 2000 kom Li Lanqing till Irland på besök. Vi bestämde oss för att göra övningarna utanför hans hotell och vid platsen där konferenserna skulle vara. Det var ett sätt för oss att protestera mot det kinesiska kommunistpartiets förföljelse mot Falun Gong. Våra krav var att de skulle stoppa förföljelsen och släppa alla internerade Falun Gong-utövare, inklusive alla studenter som gått i skola på Irland och spärrats in efter att ha återvänt till Kina. På den tiden fanns det inte så många utövare på Irland. Det fanns bara två kinesiska utövare och några få nya från Irland. Därför kom några Falun Gong-utövare från Storbritannien för att hjälpa till. Även Sue kom dit. Det var sammanlagt fyra personer som kom. På det här sättet blev vi några fler.

Det var första gången som vi visade övningarna och demonstrerade när en hög ämbetsman från Kina var på besök. Även Amnesty International, studenter, tibetanska människorättsaktivister med flera, protesterade. Vi gjorde förstås bara övningarna, medan de andra ropade slagord för att protestera mot det kinesiska kommunistpartiets kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

En tid senare på hösten 2000, ringde Sue vid flera tillfällen. Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men det handlade om att hon hade kontaktat ordföranden för studentkommittén vid Trinity College och att de ville hålla ett möte där de tänkte kräva att alla studenter släpptes, som studerat vid Trinity College och nu satt inspärrade i Kinas arbetsläger.

Av detta skäl kom Sue till Dublin där hon bodde hos mig. Hon sade till mig, samtidigt som hon gestikulerade: “Jag har en bild i sinnet. Flera hundra studenter står utanför den kinesiska ambassaden och ropar ut kravet på frigivning, det måste skapa en bra effekt.” Till att börja med reagerade jag inte, men hon fortsatte att beskriva scenerna som hon hade i sinnet. En stund tänkte jag att hon kanske hade övernaturliga förmågor och kunde se och känna saker som skulle hända.

Vi var några få lokala utövare, som med hjälp av Sue, Falun Gong-utövare från Storbritannien, studentkommittén från Trinity College och Amnesty International till sist kunde genomföra aktiviteten tidigt på vintern 2000. Det började med att vi samlades på universitetsområdet. Lärare på skolan, Amnesty International, utövare från Storbritannien och en speciell gäst i form av lord Moyne från det brittiska överhuset höll tal. Därefter åkte vi till den kinesiska ambassaden i Dublin. Lord Moyne var över 70 år men stod ändå, liksom en ung student, utanför ambassaden under flera timmar i det iskalla vädret.

Lord Moyne och Sue var ett par. Vi brukade kalla lord Moyne för Johnson, som var hans riktiga namn. Moyne var en titel som hade tilldelats honom eller som möjligen gått i arv. När de kom till Dublin bodde de ofta hos oss och åt hos oss och de var enkla människor som det var lätt att umgås med. Lord Moyne utövade yoga. Trots att han var över 70 kunde han fortfarande stå på händerna. Han behärskade fyra språk till både tal och skrift och var även duktig på fler språk.

Efter att Sue, utövarna från Storbritannien och vi hade berättat för lord Moyne om den fruktansvärda förföljelsen som Falun Gong-utövare utsattes för i Kina, var han mycket intresserad av att hjälpa till och göra något för att stoppa den omänskliga förföljelsen och tortyren. Han skrev till andra medlemmar av överhuset och bad dem om hjälp, vilket gjorde att förföljelsen mot Falun Gong-utövare blev känd i hela överhuset och han hoppades på så vis få regeringens uppmärksamhet. Det var i oktober 2000 som sex av oss representanter från Falun Gong fick möjlighet att lyssna på en frågestund i överhuset. En medlem av överhuset tog upp frågan om förföljelsen av Falun Gong. Efter mötet bjöd lord Moyne oss på kaffe och fika i överhusets restaurang.

Vid ett annat tillfälle berättade Sue ivrigt att det fanns massor av besökare på Edinburghs konstfestival. Hon tyckte att vi borde ta oss dit. Dit kommer människor från hela världen och det vore ett fint tillfälle att låta dem få veta mer om Falun Gong och förföljelsen. Då nekade ambassaden att förnya mitt pass eftersom jag inte ville gå med på det kinesiska kommunistpartiets villkor beträffande Falun Gong, vilka vidarebefordrades via ambassaden. Jag hade inget pass och kunde därför aldrig resa till Edinburgh. Senare berättade en utövare från Storbritannien hur entusiastisk Sue hade varit. Hon pratade med många människor och erbjöd dem information om Falun Gong. Det var rörande.

År 2001 hölls den första konferensen med erfarenhetsutbyte på Irland. Sue och lord Moyne reste dit och deltog i paraden och mötet efter konferensen som handlade om hur vi skulle kunna rädda Falun Gong-utövare som förföljs i Kina. En tid senare, med hjälp från olika håll, kunde Zhao Ming till sist återvända till Dublin i mars 2002. Sue verkade glädjas mer än någon annan.

Sue deltog i alla slags aktiviteter i Storbritannien, gjorde övningarna, var på möten, gick i parader och på kulturevenemang.

Eftersom vi trots allt bara hade bott här under en kortare tid och inte kände så många, hjälpte Sue till att kontakta personer ur olika grupper för att göra det enklare för oss att förklara fakta och få slut på förföljelsen. Hon presenterade oss för konstnärer, musiker, personal från den amerikanska ambassaden, bibliotekarier med flera. Som en person som inte utövar Falun Gong (hon slutade nästan helt efter ett tag), var Sues entusiasm helt otrolig och desto mer värdefull. Hon är den mest oförglömliga vi träffat på Irland, inte bara på grund av alla hennes initiativ, utan även för att hon var en mycket intressant och speciell person.

Tyvärr drabbades hon av bröstcancer 2002 och genomgick en operation. När hon senare kom till Dublin ville hon visa mig var hon opererats, men jag var för feg och vågade inte titta. Från början tänkte jag att hon säkert skulle besegra sjukdomen, så levnadsglad som hon var. Dessvärre överlevde hon inte och var tvungen att lämna världen i augusti 2003.

Jag blev helt förkrossad när jag fick höra vad som hänt. Jag har ännu inte kontaktat lord Moyne, inte på grund av att jag är ovetande om etikett eller saknar medkänsla, utan för att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga till honom. Jag är inte så social. Jag vet inte vad jag ska säga för att lindra hans bitterhet och sorg, smärtan av att ha förlorat en älskad. I mitt hjärta finns fortfarande tacksamhet, saknad och sorg beträffande Sue. Det har inte bleknat trots tiden som gått. Samtidigt skäms jag. Jag ursäktade mig alltid med att jag hade för mycket att göra eller liknande och min omsorg för Sue var jämförelsevis liten, jag kontaktade henne framför allt när jag behövde hjälp. Jag tänkte att hon funnit sig till rätta, hade massor av anhöriga och vänner. Som en vän och dessutom en vän som fått så mycket av henne, brydde jag mig inte tillräckligt mycket om henne, särskilt inte på slutet. Jag vet inte hur hon klarade den sista tiden, hur hennes mod och humör var.

Jag skriver inte bara den här artikeln för att uttrycka min tacksamhet för lady Suzys och lord Moynes kraftfulla hjälp och stöd åt Falun Gong-utövare som lidit under förföljelsen de senaste åren, jag vill även be om ursäkt.

Må himlen skänka frid och harmoni åt Sue och hennes nära och kära.