Wang Guijin lyckades att skicka iväg följande brev från ett interneringscenter. Hon har internerats många gånger på grund av att hon utövar Falun Dafa. Under den senaste interneringen tvångsaborterade myndigheterna hennes barn när hon var gravid i nionde månaden. Precis som om att detta inte var tillräckligt, dömde de Wang till fem års fängelse. Efter att hon skrev brevet förflyttades Wang från interneringscentret och hennes vistelseort är numera okänd.
Kära medutövare,
Jag är en utövare från kommunen Huaiyang. Mitt namn är Wang Guijin. De senaste fem åren har jag och min make torterats av det kinesiska kommunistpartiet på grund att vi har berättat för människor att ”Falun Gong är bra”.
Den 3 oktober 2000 åkte jag till Peking för att bekräfta Dafa tillsammans med 17 andra utövare, inklusive min make Song Zhenling. På vägen dit stoppades vi av tjänstemän från Lutais polisstation och Huaiyangs 610-byrå. Dagen därpå gjorde åtta av oss en omväg och lyckades nå fram till Himmelska fridens torg. Just när vi förberedde oss för att göra övningarna arresterades vi av polisen och de förde oss till Qianmens polisstation där vi kvarhölls hela morgonen. Ren Wei från 610-byrån och chefen för Lutais polisstation band min make hårt med ett rep. När Ren Wei tog oss till Zhoukous regeringskontor turades de om att tortera oss. När de förhörde mig tvingade Wu Shengli från kommunpolisavdelningen och chefen för Lutais polisstation ner mig på knä och ville veta vem som hade organiserat resan. När jag vägrade att svara på frågan slog de mig. De slet bort en del av mitt hår och mitt ansikte svullnade. Ren Wei och chefen för Lutais polisstation använde ett rep för att binda min make och handfängslade honom bakom ryggen när de förhörde honom. Hans ansikte svullnade upp som följd av misshandeln. När de förhörde honom en andra gång band de till och med ihop hans ben och fötter. Ren Wei tog av sig sina läderskor och använde dem för att slå Song i ansiktet.
Vi hölls fångna och förhördes så här i två dagar. Ren tog alla våra pengar och gav oss ingenting att äta.
Den 7 oktober 2000 eskorterades vi tillbaka till Huaiyang där Ren Wei, Geng Shouling, Zhao Min och Chen Jiacang förhörde oss. Först band de min make. Repet var så hårt lindat att det skar in i hans rygg. Ren Wei tog av sig skorna igen och använde dem för att slå Song i ansiktet ca 50 gånger och slutade inte förrän han var trött och andfådd. De förhörde mig om och om igen. En gång pågick förhöret i över fyra timmar en mycket kall natt. Jag vägrade att samarbeta med dem och Geng Shouling slog mig.
Vi gjorde övningarna i interneringscentret och vakten Shi Zhongjie rapporterade detta för ledningen. Direktören kom ut och slog alla med ett kvastskaft. Han beordrade oss att gå ut och vi sattes ihop i par med fotbojor. De tvingade oss att gå en bra bit med fotbojorna innan de beordrade oss att återvända till våra celler. Vi fick bära fotbojorna i tre dagar. Därefter delade de upp oss. Ena halvan stannade kvar på interneringscentret och andra halvan (inklusive jag själv) flyttades till ett annat interneringscenter där direktören förgäves försökte få oss att vända oss emot Dafa.
I december 2000 höll 610-byrån en hjärntvättsklass. Min make och jag blev bedragna eftersom vi inte hade studerat Fa så bra. Vi betalade 4000 yuan och släpptes. Vi gjorde något som utövare inte borde göra och lämnade kvar fläckar på vår kultiveringsväg. När vi hade läst Lärarens nya artiklar ”Tvång kan inte ändra människors hjärtan” och ”Rekommendation” ångrade vi det vi hade gjort och publicerade omedelbart våra ”högtidliga tillkännagivanden” och återvände till kultivering under Fa-upprätandet.
I april 2001 började myndigheterna på nytt att störa mig och jag tvingades att lämna hemmet. Polisen från Lutai polisstation åkte ofta till min svärmors hem för att hota henne. De åkte alltid mitt i natten, klättrade över muren och använde ficklampor för att lysa in genom fönstren.
Med hjälp av medutövare satte min make och jag upp en produktionsplats för sanningsklargörande material nära den västra porten till Huaiyang. Den 12 november 2001 arresterades vi av myndigheterna. När vi ropade att ”Falun Dafa är bra” misshandlade Li Changfeng, Wang Quandong, Geng Shouling och Zhuang oss. Mitt ansikte var svullet i nästan en vecka efteråt. De förde iväg utrustningen och placerade oss på nytt i ett interneringscenter. De förhörde oss och försökte tvinga oss att berätta varifrån vi hade fått pengarna till utrustningen. När jag inte ville berätta det för dem tvingade de mig att sitta på det kalla cementgolvet i över tre timmar. Vi började att hungerstrejka.
Två veckor senare beordrade ledarna för interneringscentret Li Zhaosheng och Zheng Xianjun Zhang Duoshu att tvångsmata mig. Zhang satte ner en bambupinne i halsen på mig, höll för min näsa och tvångsmatade mig. Zheng Xianjun använde ett skarpt verktyg för att bända upp munnen på min make. Det skarpa verktyget gjorde så att han blödde ur munnen. Zheng använde dessutom en bambupinne för att slå Song på tårna tills dess att smärtan försvann och tårna domnade bort. Tårna var svarta och svullna till och med när vi släpptes. När våra anhöriga kom på besök och bad att de skulle släppa oss pressade Ren Wei och Geng Shouling dem på 4000 yuan. Till och med när min make och jag var mycket svaga efter den 29 dagar långa hungerstrejken vägrade Ren att underteckna några papper om frigivning. Till sist släppte han oss motsträvigt av rädsla för att vi skulle dö och att han skulle stå som ansvarig.
I februari 2004 förföljdes min make och jag på nytt. Vi hade startat en produktionsplats för sanningsklargörande material i ett bostadsområde tillhörande Danchengs underklädesfabrik. På eftermiddagen den 26 februari 2004 arresterade myndigheterna utövarna Jia Hong, Liu Xia och mig. De släpade mig till en polisbil. Jag ropade ”Falun Dafa är bra” hela vägen och de slog mig och täckte för min mun med smutsiga trasor. De körde iväg med mig och när vi var vid Danchengs polisavdelning fann jag att både min son och make var där. De hade arresterats när min make åkte till dagiset för att hämta vår son Song He. Min son grät och frågade efter pappa. Dagischefen var nära att bli arresterad för att tala i rättvisans namn med polisen.
När Zhang Yong förhörde oss på polisstationen kom Zhao Jishan, Wang Quandong och Xu Jun från Huioyang in. De kände omedelbart igen oss. Efter ett tag sände de fem av oss till Danchengs interneringscenter. På en gång när vi gick in genom grinden började vi ropa ”Falun Dafa är bra!” Vakterna och den beväpnade polisen blev chockade. Centrets ledare ville inte ta emot oss och sade att vi bara medförde problem. Vid den här tidpunkten hade polisen från polisavdelningen börjat slå oss. Min son blev rädd och grät högljutt. Utövarna Jia Hong och Liu Xia fick vara kvar på Dancheng. Min make, son och jag sändes tillbaka till Huaiyang.
Den 27 februari 2004 ville Wang Quangong och Li Changfeng veta varifrån vi hade fått pengarna till utrustningen på materialproduktionsplatsen. Vi berättade ingenting för dem och inledde en hungerstrejk i protest mot förföljelsen.
Li Zhaoshu och Zheng Xianjun beordrade Zhang Duoshu att tvångsmata oss. Varje gång han tvångsmatade mig stack han ner en slang i magen på mig. Efter tvångsmatningen tryckte han en gång på min mage. En dag under tvångsmatningen upptäckte Zhang att jag var gravid och rapporterade fyndet till ledaren för interneringscentret. Den 16 mars kom en polisman från 610-byrån, Wang Liqun, och körde mig till ett sjukhus för att bekräfta graviditeten. Den 18 mars fick jag åka hem och övervakades i hemmet.
Efter en över tre månaders hungerstrejk vägde min make Song Zhenling bara omkring 27 kg, hans tillstånd var kritiskt. Huaiyangs 610-byrå sände honom till akuten på Huaiyangs folksjukhus. Polisen sade att de hellre ville låta honom dö på sjukhuset än släppa honom. Efter en dag på sjukhuset, under Lärarens beskydd, förbättrades hans tillstånd. De sände honom tillbaka till interneringscentret och fortsatte tortyren. Min make förlamades i båda benen och miste synen på båda ögonen som följd.
Den 16 juli 2004 ställde Chuanhuis domstol i staden Zhoukou Song Zhenling inför rätta på interneringscentret och dömde honom till 10 års fängelse. Vid den tiden kunde han inte ens röra sig. Den 14 oktober bar de honom till fängelse Nr 3 i Henanprovinsen. Hans nuvarande vistelseort är okänd.
På eftermiddagen den 11 april 2004 åkte poliser från Lutai polisstation hem till mina föräldrar för att arrestera mig. De åkte dit ett par gånger om dagen, arresterade min far och förde honom till polisstationen och genomsökte bostäderna till mina föräldrars bekanta. Emellertid kunde de inte finna mig. En dag ringde min tredje bror till pappa och sa: ”polisen försöker arrestera Guilin igen, be henne att vara försiktig”. Myndigheterna hade buggat samtalet och använde detta som ursäkt för att arrestera min tredje bror den 20 april 2004. De kvarhöll honom i 15 dagar och pressade honom på 6000 yuan innan de släppte honom mot borgen. Under Zheng Xianfangs ledning dömdes min far till ett års fängelse. Eftersom jag var gravid satte de ledaren för Lutai stad Wang Xun och Song Duohai att övervaka mig. De spärrade in mig på det planerade födelsekontoret i Lutai och gav mig inte med någon mat. Efter en vecka flyttade de mig till Huaiyangs 610-byrå där Zhao Jishan, Li Changfeng, Wang Quandong, Wu Shengli och Xy Jun övervakade mig. Senare sände de mig tillbaka till mina föräldrars hem och övervakade mig där.
Den 19 juli 2004 gav officer Chang Yijun från Huaiyangs 610-byrå order om att Lutai polisstation skulle arrestera mig. De bar iväg med mig och arresterade min son Song He. Samma natt tog de mig till det planerade födelsestationen där de ville att jag skulle göra abort. Jag vägrade att skriva under kontraktet. Omkring klockan 14 dagen därpå framkallade åtta personer, inklusive Song Duohai, Li Guang och Liang, med tvång en abort och dödade mitt nästan nio månaders spädbarn.
Jag fick inte gå hem efter aborten och de sade ingenting till min familj. Istället höll de mig kvar på den planerade födelsestationen och övervakade mig utan att ge mig tillräckligt att äta.
Den 10 augusti åtalades jag av tjänstemän från Huaiyangs domstol, däribland Fang Ruofei, på den planerade födelsestationen. Li Yongqing och Mei Fang från åklagarmyndigheten var också närvarande.
På mindre än en månad efter tvångsaborten sände Li Changfeng mfl mig tillbaka till interneringscentret. Vakten såg att jag såg ut att må dåligt och undrade om jag var sjuk. Jag sade att jag kände mig allmänt trött. De gjorde en medicinsk undersökning som visade att jag led av hepatit B. Trots detta ville de fortfarande att interneringscentret skulle ta emot mig. Jag inledde en hungerstrejk i protest. Zheng Xianjun och Huang Fan svor åt mig och Zheng lade ut ett rep som bildade fyra åttor på marken och använde det för att binda mina armar och ben. Därefter gav han order till Zhang att sätta ner en matsond i min mage. På fem minuter fick jag en lila hudfärg och mina ögon rullade bakåt så att ögonvitorna syntes. Mitt tillstånd var livshotande. Efter den händelsen vågade de inte sätta ner sonden igen.
Jag vägrade att samarbeta med dem. De gjorde slut på sina trick men höll mig fortsatt fången. Efter ett tag band de fast mig i en bänk och gav mig dropp. Vid den tiden var jag så tunn att doktorn hade svårt att hitta ett kärl. Polisen sade att så länge jag var vid liv skulle de inte släppa mig. Efter en nästan fyra månader lång hungerstrejk smärtade det överallt, jag var svag och mycket mager. Jag förlorade ofta medvetandet - ibland bara korta stunder, ibland en längre period. Jag hade dessutom svårt att andas. Jag visste att de försökte döda mig med tortyren. För att överleva avbröt jag hungerstrejken. Den fyra månader långa pinan hade förlamat mina ben och jag var inte längre förmögen att ta hand om mig själv. Inte desto mindre tyckte Wang Xinqi att jag bara låtsades och att människor inte skulle tycka synd om det ”kontrarevolutionära skräpet” (åsyftande mig).
Kommunens domstol dömde mig till fem års fängelse. Jag överklagade till mellandomstolen i Zhoukou för att inte tyst erkänna förföljelsen. I början av detta år avslogs min överklagan.
För att tvinga oss att ge upp övervakade myndigheterna min son när jag hade spärrats in på interneringscentret. Jag har inte hört något ifrån honom sedan dess.
Medutövare, trots att vi har genomlidit enorma prövningar under de senaste fem åren skall vi aldrig glömma Lärarens hopp om att vi skall återvända till vår ursprungliga, sanna natur. Det spelar ingen roll hur svårt det är, jag kommer beslutsamt att fortsätta min kultiveringsväg. Jag kommer aldrig att glömma Lärarens ord i artikeln ”Väg:”
”Kultivering är svår, svårigheten ligger i att, oavsett om himlen faller ner, jorden rasar, ondskan förföljer vansinnigt och [det är] den avgörande tidpunkten för liv eller död, så kan du fortfarandet beslutsamt gå vidare på denna din kultiveringsväg, ingenting i det mänskliga samhället, vad det än är, kan störa dina steg på kultiveringsvägen.” (”Väg” ur det Essentiella för flitiga framsteg II)
Medutövare, trots att det är lång emellan oss, är min solida tro på Läraren och Dafa fortsatt nära Läraren för alltid!
Av Wang Guijin 050212 på ett interneringcenter
Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2005/7/29/63367.html
Kinesisk version: http://minghui.ca/mh/articles/2005/7/12/105848.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...