Färgernas roll i den traditionella kinesiska kulturen

Förutom under tiden strax före Qin och under Qindynastin så har det kinesiska folket i tusentals år använt strålande färger. Idag är röd en väldigt populär färg men till skillnad från vad människor idag tror lade man ingen speciell uppmärksamhet på den röda färgen innan Mingdynastin.

Idag betyder “Yan Se” färg men i det forna tider hade det faktiskt en annan betydelse. “Yan Se” betydde faktiskt ansiktsfärg. I boken “Verser från staten Chu” finns det som exempel uttrycket “Yan Se Qiao Cui” (att se trött ut) I boken “Förklara karaktärer och uttryck” betyder Yan området mellan ögonbrynen och Se betyder qi (eller energi). I kommentarerna av den lärda Duan Yu Cai skriver han: “All skam, ånger, lycka och oroligheter kallas Yan Se (ansiktsfärg) eftersom ens hjärta kommer att nå qi och qi kommer att nå ögonbrynen. Därför är det tydligt att uttrycket “Yan Se” i forna tider refererade till ens ansiktsfärg och inte till alla färger. Det var inte förrän under Tangdynastin som “Yan Se” fick betydelsen alla olika färger.

I det traditionella kinesiska färgsystemet räknades fem färger, svart, rött, grönblått, vitt och gult, som standardfärgerna.

I kinesiska målningar uttrycks målningens charm huvudsakligen genom tjockleken på bläcket som används. Bläck sägs “innehålla fem färger” och det “skiner underbart utan användandet av underbara färger”. Hur bra konstnären är, förstås genom tjockleken och tunnleken på det bläck som används. Att bläck innehåller fem färger refererar till fem olika skuggor: röd, tjock, aska, tunn och klar.

I en målares ögon skiljer sig färgerna på vatten åt under de olika säsongerna. Det står i “En bok om målare” som skrevs av Guo Xi: “Vattnets färg är grön på våren, blågrön på sommaren, vattenfärgat på hösten och svart på vintern.” Det finns nedskrivet i ett utdrag av kinesiska konstnärer från Tangdynastin att Li Si Xuns landskapsmålningar som hade starkt gröna och blåa färger hyllades av kejsaren Xuan Zong som: “De bästa landskapsmålningarna i landet”. Den här typen av adliga målningar hade ofta färger från olika mineraler såsom azurit, mineralgrön, mineralgul, cinnober, koschenill, blypulver och guld. Deras färger var ljusa och magnifika. De forntida kineserna var bra på att få ut olika färger av mineraler och växter.

Kinesisk poesi och målningar delar samma ursprung. De har ofta den relation som beskrivs i uttrycket “en målning reciterar ett poem och ett poem målar en målning”. Poesi var ofta fyllt av färger och vissa poeter blev experter på att beskriva färger. Som exempel skrev poeten Cui Hu en komposition full av färger, två rader från hans poem “För den södra byn i huvudstaden” lyder: “Förra året på denna gård, reflekterade skönheten i persikoblommorna varandra i rött.” Poeten Bai Juyi skrev i dikten “Verser på floden Mu”: “I vattnets väg är en solstrimma, som gör floden röd.” De två raderna målar upp en bild av skönheten i färgerna som människor kan fundera på i tusentals år. Det finns många poem av den här stilen i den kinesiska historien.

Färgernas kultur är till och med rikare i folktraditionen. Gul är kejsarens färg. Kungliga palats, altare och tempel använder ofta färgen gul. Gult representerar också att vara fri från världsliga bekymmer, därför är den älskad bland de buddhistiska munkarna. Röd är en älskad färg hos det kinesiska folket. Den är ett måste vid nyårsfiranden, på helger och andra samlingar. Lila står för goda omen och högtidlighet. Bland det kinesiska folket finns det ett talesätt: “Lila sparvar skiner, bär jord i par, kommer och går.” Vit är sorgens färg och forntida kineser bar alltid vita kläder och hattar då de sörjde de döda. Den traditionen finns kvar än idag.

I moderna tider, speciellt efter att det kinesiska kommunistpartiet tog över makten har de röda färgen använts vitt och börjat representera fara, blod, våld och radikala handlingar.