I nattens mörker, när allt är fördunklat och upplöst,
rummets möbler är konturlösa, mina händer kan jag hålla framför mig
utan att kunna skönja dem,
det är då jag kan se klart.
Mitt sanna jag återvänder till mig, tiden finns inte, bara evigheten.
Mitt sanna jag låter sig inte frestas, förföras eller förloras av det
förgängliga.
Mitt sanna jag är klarsynt, ser igenom människors sinnen fyllda av
strävan.
I ensamheten faller en tår, verkar till synes utan anledning, låter
den rulla nerför kinden,
behöver inte dölja mig för någon,
men efter en stund ,
mitt hjärta vet,
Dafa bryter sönder mitt skal, öppnar mitt hjärta, längtar efter att få
rädda alla varelser.
Mitt hjärta tar emot, Mästaren är barmhärtig.
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...