KKPs förföljelse av mig och min familj

Jag är en utövare från Inre Mongoliets autonoma region. Jag arbetade tidigare som tjänsteman vid ett företag och min man arbetade som ingenjör och chefsassistent. Vi levde ett behagligt och rikt liv. Vi förlorade allt.

Innan jag började att utöva hade jag kort stubin, jag var ofta sjuk och led av både hjärt- och magproblem, artrit och kronisk trötthet.

I februari 1998 introducerade en anhörig Falun Dafa för mig. Jag studerade Fa varje dag, gjorde övningarna och levde enligt Dafas principer. Flera månader efteråt var jag fri från sjukdomar och jag kände verkligen Dafas oerhörda kraft. Hela min syn på livet hade förändrats. Jag tog till mig den fantastiska och ojämförbara godheten hos "Sanning, Godhet, Tålamod". Falun Dafa är ofantligt rikt, en övningsmetod på hög nivå. Jag kände mig oerhört lyckligt lottad.

Emellertid inledde det kinesiska kommunistpartiet (KKP) sin irrationella förföljelse av Falun Gong den 20 juli och de anhöll utövare eller dömde dem till tvångsarbetsläger eller fängelse. Många i vårt område anhölls. På kort tid fick jag lämna min hemstad och sätta igång en affärsrörelse i en annan stad. Jag fick sedan hela tiden information om hur man anhöll utövare i min hemstad och fängslade dem.

Polisen åkte till mina släktingars hem för att försöka söka rätt på mig. De sade att de ville att jag skulle återvända. Mina anhöriga samarbetade inte med dem. I september år 2000 åkte jag frivilligt tillbaka till min hemstad. Jag åkte till min svägerskas hem i Ulan Hot för att vara med på ett erfarenhetsutbyte med de lokala utövarna.

En utövares make förstod emellertid inte sanningen om Falun Dafa och han rapporterade oss till polisen. De utposterade poliser utanför min systers hem i tre dagar. På eftermiddagen den 8 oktober arresterade polisen min syster. De arresterade totalt nio personer under dessa dagar - alla utom mig. De gav alltså mitt fall hög prioritet. De hade ett möte med Ulan Hot-polisen bla för att lägga upp planer för att gripa mig. Deras ledare ansåg att jag var en farlig flykting som måste gripas, oavsett vad det kostade.

Jag tvingades till ett hårt liv, flydde från en plats till en annan. Men polisen gav inte upp. På natten den 19 oktober så anhöll de min make och häktade honom. De förhörde honom många gånger för att få information om var jag höll hus. De ljög dessutom hela tiden för honom och sade att de skulle föra hem mig så snart de fann mig. De hotade honom och sade att han skulle placeras i ett tvångsarbetsläger om de inte fick tag på mig. Min make bröt nästan ihop under den här pressen. Han frihetsberövades i en månad.

Polisen åkte dessutom till en av våra släktingar och de sade att de skulle släppa min make om vår anhöriga betalade dem 5000 yuan. För att försäkra att min make släpptes så lånade de pengar och gav till polisen.

Både min make och jag själv tvingades nu att leva hemlösa

Min pappas familj har även de hotats och trakasserats av den lokala polisen. De förhörs ofta och detta har försatt dem i en pressad situation. Den 22 januari 2001 och månaden därefter körde fyra eller fem poliser hem till min pappa mitt i natten och kom för att arrestera mig. Min pappa var i 70-års åldern och hjärtsjuk. Hans tillstånd förvärrades under dessa påtryckningar. Även min bror var sjuk och blev försämrad av polisens påtryckningar. Hans tillstånd förbättrades inte förrän han lades in på sjukhus i slutet av 2001. Min familj levde i skräck varje dag.

Var vi än begav oss så var mina anhöriga rädda för att bli inblandade så de vågade inte ta emot oss. Vi hade ingenstans att ta vägen.

Tidigare hade min mamma haft en affärsrörelse utanför min hemstad. Då arresterade och internerade KPP-tjänstemännen min make för att få tag på mig. Våra affärskollegor använde detta som en ursäkt för att ta ifrån oss vår egendom med ett värde på över 100 000 yuan. Vi stod utan pengar. Senare hjälpte medutövare oss förbehållslöst med att få en plats att ta vägen och vara till vår hjälp på många andra sätt. Vårt liv blev mer stabilt men fortfarande var det många svårigheter.

Den 3 mars 2003 åkte polisen till vår sons arbetsplats - 300 mil bort - för att söka upp honom. Som tur var så var inte min son där just då men polisen stannade ändå hela dagen för att vänta på honom. Min son har även han förföljts och inte fått några ID-papper sedan år 2001 och detta försvårar hans liv.

Allt det här har inträffat på grund av KKPs förföljelse. Vi har inte haft någon möjlighet att återvända till vår bostad. Min familj och min släkt har förföljts på grund av mig. Min pappa, som nästan är 80 år nu, och jag har inte sett varandra på åtta år. Min familj och jag lever i samma land men kan ändå inte ses. KKP tillåter oss inte att leva ifred.

Engelsk version: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2008/5/26/97652.html
Kinesisk version: http://minghui.ca/mh/articles/2008/5/11/178196.html