En tysk utövares berättelse

Presenterad under Falun Dafa erfarenhetsutbyteskonferens i Köpenhamn 22 september 2002

Ärade Mästare, medutövare, kära gäster:
Jag heter Monika Weiss, jag är 61 år gammal och kommer från Frankfurt am Main i Tyskland. Före min pensionering arbetade jag som filmproducent för en tysk TV-station. Jag kan dra nytta av min erfarenhet som journalist i media i mina åtaganden med tysk Falun Gong Informations Center.

I dag står jag framför er, mitt hjärta är fullt. Jag har lärt mig mycket de senaste tre åren av kultivering, jag har lidit mycket och samlat underbara erfarenheter. Under alla dessa processer har jag gjort mig av med många känslor som plågat mig en lång tid och som jag velat bli av med i vilket fall som helst, särskilt min otålighet. Det är en ovana som dyker upp då och då och ibland rubbar min medkänsla. Det här årets föreläsningar från Mästaren har på något sätt gett mig vingar och hjälpt mig att förstå hur mycket en utövare måste lita på i sin väg i kultive-ringen genom att dagligen läsa Mästarens texter och speciellt läsa Zhuan Falun. De är nödvändiga i min del av Fa-upprätandet.

Det var vid Fa-föreläsningen i Boston i år som jag till slut kom att få verklig förståelse och jag åkte nästan inte dit. Två gånger hade jag bokat flygbiljett och avbeställt två gånger, tills någonting sade mig att jag måste åka till Boston och att denna resa inte hade att göra med något fasthållande. Jag hade en allvarlig känsla av att jag skulle möta något som skulle få mig att gå framåt i kultiveringen, något som skulle guida mig vidare och det var exakt vad som hände.

Den första stora lektionen jag fick den dagen i Boston var Mästarens godhet. Jag hade stött på prövningar i form av en nästan obegriplig översättning (av hans tal), jag anklagade och straffade mig själv för att bli uttröttad och förstod endast efteråt att jag till fullo inte behövde förstå hans ord. När jag träffade Mästaren kunde jag lära mig genom att se på hans uppträdande som strålade av allomfattande godhet mot alla levande varelser. Det var hans exempel till mig. Med den erfarenheten förstod jag att jag fortfarande hade mycket att lära. Jag upplever ofta fysiska symtom som ett resultat av att inte ha visat tillräckligt med medkänsla eller tålamod och inte tillräckligt med godhet. Då minns jag bilden av Mästaren i Boston och försöker att bättra mig nästa gång.

Den andra lektionen jag fick i Boston handlade om att studera Fa och förståelsen av att många av oss har försummat att studera Fa, särskilt när vi har mycket Dafa-arbete att göra. Mästaren har sagt: ”Eftersom ni har försummat studerandet av Fa eller slöat till i er egen kultivering, har ni meningsskiljaktigheter eller stridigheter precis som bland vanliga människor när de argu-menterar”. Hur kan vi hjälpa Mästaren att göra Fa mer perfekt om vi bråkar sinsemellan. Varje gång en sådan här situation dyker upp i min omgivning minns jag dessa ord, att en sådan situation är ett tillfälle för kultivering och höjande till nästa nivå och mest av allt måste vi studera Fa mycket bättre! Om vi gör det kommer vi snabbt att se svårigheterna i ett annat ljus och bemöta det bättre. För tillfället läser jag mer och mer, samtidigt försöker jag släppa fasthållandet att allting omkring mig måste vara snyggt och prydligt innan jag börjar läsa. Jag lyckas läsa bättre på morgonen. Det är också lättare för mig att göra övningarna på morgonen. Jag verkar läsa fortare och jag märker också hur resten av dagen liksom ordnar upp sig själv. Det blir tydligare vad jag behöver göra för Dafa och hur jag ska göra det. På så sätt, genom att följa den naturliga vägen, blir det så att många chanser för Fa-arbete dyker upp av sig självt.

Jag har bara steg för steg upptäckt hur viktigt vår del av Fa-upprätandet är. Jag hade knappast börjat kultivera när förbudet mot Falun Gong i Kina kom. Jag var upprörd och jag var med på ett brev till Kofi Annan, generaldirektör i FN. Många andra brev följde på det, liksom många flygblad som protesterade mot förföljelsen i Kina och påkallade uppmärksamheten från det tyska folket, tyska politiker och relevanta föreningar om de kinesiska utövarnas situation och som vädjade till dem att agera. Att delta på det sättet fick mig att åter och åter igen förklara min ståndpunkt och beskriva situationen i Kina, det var mitt sätt att gå ut och göra något för de kinesiska utövarna.

I början kände jag inte mycket för att åka till olika städer för att delta i informationsdagar, men när vi hade en i Frankfurt hade jag inga fler ursäkter. I början deltog jag motvilligt och blygt då vi gjorde övningarna offentligt, men efter varje demonstration av övningarna växte min känsla av ansvar och jag kom över min blyghet och gick till och med fram till människor med namninsamlingslistor, med flygblad och helt enkelt med min kunskap om de kriminella handlingar mot utövare vi hörde om från Kina.

Första gången vi var i Genève demonstrerade 1 500 av oss framför FN-byggnaden. Sedan kom kontakten med människorättsorganisationer och media. Före varje sådan aktion måste vi klargöra mellan oss vad vi kan göra. Vad är vi tillåtna att göra, vilket steg skulle kunna bli för mycket? Frågan kom upp hur långt vi skulle gå i våra ansträngningar att få de människor att hjälpa till som p.g.a. okunskap inte gör något mot förföljelsen. Det var upp till oss att uppmuntra dessa människor att aktivt hjälpa till i kampen mot förföljelsen och ge dem vinkar om hur man aktivt kunde stödja oss.

Endast sakta och gradvis gick det upp för mig hur vittomfattande förföljelsen i Kina var, eftersom det mesta av informationen kom från Internet och det var en källa jag inte hade tillgång till förrän för två år sedan. Jag hyste stor motvilja mot den bärbara dator min son övertalat mig att ta emot. Jag måste övervinna denna motvilja så fort som möjligt för att göra min del av Fa-upprätandet. Mina sammandrabbningar med teknologin varade i flera månader. Med envishet tog jag mig igenom varje uppgift för att göra klart en utlovad översättning och skriva klart ett brev; kosta vad det kosta ville.

Ofta satt jag vid datorn fram till morgontimmarna. Jag visste också vem jag kunde ringa under dessa nattsessioner. Jag var alltid imponerad av tålamodet hos många av de kinesiska utövare som ofta förbehållslöst hjälpte mig.

Jag lade också märke till det blandade ”mediaklimatet” i Tyskland. Till min förskräckelse rapporterade media korrekt om övergreppen mot de mänskliga rättigheterna men återgav sedan ordagrant språket som användes av den lögnaktiga kinesiska propagandamaskinen och skadade på så sätt oavsiktligt Falun Gong och översåg med den kinesiska regeringens handlande. Detta gjorde det nödvändigt för mig att bryta igenom ännu en inre barriär. Jag måste ge media korrekt information. Jag förstod att källan till informationen fanns i Kina. Jag gjorde ett snabbt beslut om att åka på en gruppresa till Kina för att låta våra korrespondenter få veta vad som verkligen pågick, en handling som för en kinesisk person skulle medfört risken att bli dödad. Jag inledde min resa med en sinologistuderande. Vi lyckades kontakta flera viktiga korrespondenter, men fick blandade resultat från våra intervjuer. En intervju gav oss faktiskt en artikel som förstörde för Falun Gong. Efter vår återkomst till Tyskland lade vi ner mycket energi på att vända på den här korrespondentens hjärta. Vi gick en svår väg som till slut ledde oss till två chefsförläggare, något som var en stor utmaning för oss och fick oss att känna pressen från vårt ansvar. Det finns inget utrymme för felsteg i Fa-upprätandet, eftersom vår inställning kan påverka resultatet. Det slutade med att vi nu fritt kan fråga den här särskilda korrespondenten om information som annars är svår att komma över.

För att komplettera och stödja rapporteringen från tyska media skapade vi ett team för tyska Falun Gong Information Center. Vi är en liten grupp som arbetar nära Falun Gong Informa-tion Center i New York, men som med tiden blivit mer självständigt. Varje nytt pressmed-delande får hanteras på olika sätt. Varje fakta måste vara exakt och vi måste vara tydliga med vilken typ av resultat vi vill uppnå. Om och om igen ställer jag den här frågan i mitt sinne ”Vad kan vi göra bättre för att få slut på den här förföljelsen så snart som möjligt och bringa lättnad till de olycksamma människorna som lider i förföljelsen så att de inte behöver härda ut ännu en dag med övergrepp?

Förra hösten bokade jag en gruppresa till Kina. Först vagt, men ändå, innehöll mina planer ett besök på Himmelska Fridens Torg och ett offentligt tillkännagivande om förföljelsen och brotten mot Falun Gong. Jag kunde inte ana att min enkla plan snart skulle bli en grupp på 36 väster-länningar som dök upp för att motarbeta den kinesiske diktatorns planer och också visa kinesiska medborgare att Falun Gong utövas utomlands och i väst. Vårt handlande var menat att dra världens uppmärksamhet till kinesiska utövares situation och visa dem vår solidaritet. Det utsedda datumet skulle bli den 21 november 2001.

På Himmelska Fridens Torg blev vår grupp bara lämnad ostörd i cirka en knapp minut. Det var tillräckligt med tid för att ta ett foto som ännu idag inte har mist effekten när jag berättar för människor om situationen i Kina, om förföljelsen och tortyren. Jag berättar för dem att jag var där; att man måste ta ett avgörande steg framåt, ibland ett jättesteg. När man står öga mot öga med ondskan måste man sätta stopp för den. Alla upptänkliga sätt att göra det på måste utnyttjas.

Kinas diktator kom på ett Tysklandsbesök i april i år. Många av oss körde till platserna som han besökte. Vi hade en önskan om att konfrontera honom med våra banderoller som fördömde förföljelsen men trots våra ansträngningar lyckades Kinas agenter sätta så mycket press på tyska myndigheter att vi nästan var helt förbjudna att vistas inom hans synfält, så till den grad att de faktiskt hårdhänt gav sig på oss på tysk mark. Hur kunde det här hända? Var och en måste söka inom sig själva för att finna orsaken.