”Var är ditt tillstånd för att göra intervjuer?” frågade han. Jag drog ut mitt presskort utfärdat av regeringen och det särskilda kortet utfärdat för Clintons besök. Gradvis förändrades stämningen. Det fanns tydligen order om att ta det lugnt med journalister som skriver om Clintons besök, eftersom det här var höjdpunkten på en kort "bra" period i de kinesisk-amerikanska relationerna. Polisen eskorterade mig tillbaka till huvudgatan och lät mig gå.
Det här var nära ögat i den katt och råtta lek som kinesiska tjänstemän ofta leker med journalister. Polisen hade varit orolig för att folket i gränden skulle klaga inför mig – vilket de faktiskt hade gjort – de klagade på att deras kvarter skulle rivas för att lämna plats åt nya kontorsbyggnader. Det gavs inte tillräckligt med ersättning för de gamla husen. Det här räckte för att polisen, av rädsla för att en besvärande historia skulle läcka ut vid en känslig politisk tidpunkt, skulle skynda till efter ett tipps från en informatör i grannskapet. Om de velat hade polisen kunnat arrestera mig för att ha utövat journalistik utan särskilt tillstånd.
Mary Kay Magistad intervjuar Gong Liwen, mor till den fängslade kinesiske dissidenten Lin Hai. Lin Hai avtjänar ett nio år långt fängelsestraff, som utdelades 1996 efter att han försökt samla in namnen på vanliga invånare i Peking som arresterats efter demonstrationen som slogs ned 1989 på Himmelska Fridens Torg. Ett par veckor före President Clintons första statsbesök i Kina i maj 1998, talade Gong Liwen med internationella journalister i hopp om att dra mer uppmärksamhet till hennes sons fall och på så sätt få honom frisläppt tidigare. Kina har en av de mest stränga mediarestriktionerna i världen, en kvarleva sedan den mycket mer auktoritära Mao-tiden. I praktiken, efter 22 år av ekonomisk reformation och liberalisering, upprätthålls endast ett fåtal av dessa restriktioner regelbundet. Fällan är att journalisterna själva vet att de förväntas censurera sig själva, särskilt om kontroversiella ämnen som regeringen inte vill att det ska skrivas om. I praktiken ökar sannolikheten för att såväl inhemska som utländska journalister kommer att följa föråldrigade restriktioner om det krävs för att de ska kunna göra sitt jobb.
Den allt större bristen på kontroll vad det gäller flödet av information har gjort att den kinesiska regeringen agerar genom att i perioder välja ut och slå ned på vissa saker. Journalister från Hongkong som rapporterar om affärslivet har spenderat åratal i kinesiska fängelser anklagade för ”avslöjande av statshemligheter” – när allt de gjort har varit att rapportera om ekonomiska tendenser före regeringen. Dagstidningar och tidskrifter har lagts ner efter att ha publicerat artiklar som efterfrågat politisk reformation eller kritiserat något politiskt handlande – som t ex byggandet av den kontroversiella De Tre Ravinernas Damm (Three Gorges Dam) på Yangtzefloden. Utländska korrespondenter har blivit deporterade efter att ha intervjuat eller haft nära förbindelser med vissa oliktänkande.
Enligt den officiella regeln, ska utländska journalister fråga om tillåtelse från den så vagt kallade ”Vederbörande myndigheten” innan de gör någon intervju, var som helst i Kina. De ska bo och arbeta i (antagligen avlyssnade) ” inhägnade områden för diplomater” som är vaktade av kinesiska soldater som håller ute kinesiska medborgare. De ska anställa kontorspersonal från ett dotterbolag till utrikesministeriet, man vet att sådan personal fått order att lämna uppgifter om dem. Om utländska journalister vill resa i provinserna ska de ha tillstånd från lokala tjänstemän på platsen de ska besöka, som då ger i uppdrag åt en vakt att begränsa och övervaka journalistens aktiviteter – samtidigt som de tar ut en daglig avgift för att ha erbjudit den tjänsten.
Som tur är låter allt detta värre än det är. I praktiken lever många utländska journalister nu utanför den diplomatiska inhägnaden och anlitar fritt kontorspersonal. När det finns en känslig nyhet i provinserna åker helt enkelt många journalister dit, gör reportaget och försöker åka därifrån innan polisen varnats. Trots regler som säger motsatsen görs de flesta intervjuer i Kina utan tillstånd och utan att myndigheterna ställer till bråk.
Om allt detta låter motsägelsefullt, så är det just det det är. De senaste två decennierna av ekonomisk reformation i Kina har skapat en pragmatisk öppenhet på en del håll i byråkratin medan gamla gardistkommunister är defensiva och motvilliga till ytterligare förändringar – speciellt politisk reformation som skulle kunna äventyra partiets framtida grepp om makten. Beroende på det politiska klimatet kommer alltid reformister och hårdingar inom partiet att ha övertaget – och det här kommer att påverka hur fritt journalister kan arbeta.
I det relativt sofistikerade utrikesministeriet tenderar tjänstemännen vara mer medvetna och toleranta vad det gäller utländska journalisters arbete i Kina. De ser värdet i att ha utländska korrespondenter stationerade i Peking och Shanghai, vilka då har möjlighet att ge en mer nyanserad och balanserad syn på vardagslivet. ”Vi vet att ni måste skriva några kritiska artiklar” sade en tjänsteman på utrikesministeriet till mig när jag anlände 1996 för att öppna NPR:s kontor i Peking. ”Vi har inget emot det så länge inte alla reportage är kritiska och så länge de som är det, är korrekta och rättvisa”
En kvinna läser en västerländsk veckotidning om kändisar i centrala Peking.
Inrikesdepartementet och dess Statliga Säkerhetsbyrå är däremot mindre toleranta, särskilt om det gäller politiskt känsliga ämnen. Tjänstemän häktar ofta och frågar ut utländska journalister, beslagtar deras anteckningar och videoband och tvingar dem ibland att skriva ”bekännelser”. En del journalister har blivit förföljda på ett aggressivt sätt, särskilt när de rest för att intervjua politiskt oliktänkande eller anhängare av den förbjudna andliga rörelsen Falun Gong.
Vid sällsynta tillfällen har utländska journalister förts iväg i handbojor och fängslats i flera dagar, blivit deporterade eller misshandlade. Före detta ABC- televisionskorrespondenten Todd Carrel är fortfarande delvis förlamad efter att ha blivit slagen av personal från Statliga Säkerhetsbyrån då han skrivit om en protestaktion vid Himmelska Fridens Torg 1992. Men återigen, sådana extrema fall är sällsynta. Oftast, utom då det gäller de mest känsliga ämnena, är utländska journalister vanligtvis fria att göra sitt jobb.
Kinesiska ämbetsmäns inställning till lokal media är förhållandevis mindre tvetydig. Mao Zedong sade att massmedia ska ”tjäna folket” genom att vara kommunistpartiets propagandaarm – och en variant av detta synsätt har nuvarande regeringschefen Jiang Zemin tagit efter. Strax efter att Kina tilläts vara med i WTO i november 2001, tillkännagav en kommunistpartitidning i Gansuprovinsen, att trots de stora förändringar som ett WTO-medlemskap skulle kunna föra med sig till Kina i och med ekonomisk reformation måste Kinas media komma ihåg sin plats. Partitidningar borde först och främst hålla fast vid den rätta inriktningen, sade en Lanzhou Gansu tidningsredaktör. Inträdet i WTO har inte förändrat kommunistpartiets styrande ställning i Kina.
Det må så vara, men på många sätt har Kinas media redan fått kraft genom de ekonomiska reformerna och genom ett politiskt klimat som – även om det inte är helt fritt – är mindre inskränkande och restriktivt än vid de flesta tider under senare hälften av detta sekel med kommunistiskt styre. Tidningar som Guangzhou´s Southern Weekend gjorde sig kända genom att skriva om lokala korrupta tjänstemän och göra undersökande reportage om sociala frågor. Sådana initiativ är ofta accepterade av topptjänstemän i Peking, särskilt då det sätter press på lokala tjänstemän att ändra på uppföranden som Peking ändå vill ska förändras.
Problem kan uppstå om journalister vill skriva om ämnen som centralregeringen inte vill diskutera – så som det alarmerande höga antalet av AIDS-smittade i provinserna, där bönder under flera år fått betalt för att ge blod, pengar som lokala tjänstemän tagit del av. Lokala kinesiska journalister förde fram den här historien i ljuset vilket ledde till att internationell press fick nys om det.
Det är inte som i gamla dagar då kinesiska journalister bara skrev vad regeringstjänstemännen sade åt dem att skriva. I det nya, fria marknadens Kina, har lokala dagstidningar och tidskrifter förstått att bra nyheter säljer fler exemplar, drar fler annonsörer och tjänar på så sätt mer pengar åt tidningen. Medan många kinesiska journalister fortfarande själva censurerar det de skriver verkar ett växande antal villiga att testa gränserna för att rapportera om socialt kontroversiella – och ibland till och med politiskt kontroversiella – ämnen.
Ingenstans är detta mera sant än på Internet. Mer än 22 miljoner kineser, de flesta av dem i 20- och 30 års åldern, är nu uppkopplade och antalet stiger snabbt. Det här har börjat revolutionera sättet kineserna kommunicerar på och skaffar information. Kinesiska journalister som inte får sina artiklar publicerade i regeringsstyrda tidningar kan posta dem on-line och nå många fler människor. (Det är så historien om HIV-infektionen bland bloddonatorer i Henanprovinsen först kom ut). Kinesiska läsare som är skeptiska till det som står i regeringsstyrda media kan surfa på nätet för att bekräfta eller motbevisa den officiella versionen. Det här betyder inte att unga, mediasmarta kineser alltid misstror regeringsstyrd media. När kinesiska ambassaden i Belgrad träffades av en NATO-bomb i maj 1999, trodde inte mina universitetsutbildade, kinesiska vänner på nyheterna från västerländsk media på Internet eller det de hörde på CNN; att bomben hade varit ett misstag. ”Det är bara propaganda”, fnyste en ung kvinna. ”De vill inte att sanningen ska komma fram”.
I det fallet lyckades nationalism med det, med sina ivriga försök att kontrollera Internet, som den kinesiska regeringen inte lyckades med. Nationalismen motverkade det alternativa budskapet. Ändå försöker regeringen kontrollera flödet av information. Den begränsar tillgången till satellit-TV, som skulle kunna låta hundratals miljoner kineser se på CNN eller BBC och andra alternativa nyhetskällor. Den censurerar utgåvor av utländska tidningar som innehåller artiklar som kritiserar Kina. Den blockerar webbsidor som blivit bedömda som ”att förstöra nationella intressen”, det här sträcker sig från pornografiska hemsidor till sidor som är för demokratiska oliktänkande, till NPR:s hemsida. Regeringen har stängt igen mer än tusen Internetcaféer som inte rättade sig efter stränga regler om att kontrollera ID och skriva ned namnen på besökare innan de fick surfa på nätet. Regeringen söker upp dem som skickar politiskt utmanande meddelanden på Internet, ibland fängslas de ansvariga.
Och ändå är sådana försök kusligt lika de bilder man såg på den kinesiska nationella televisionen under översvämningarna 1998, då soldater från Befrielsearmén försökte hålla tillbaka rasande vattenmassor och som arm i arm stod tvärs över floden. Inte överraskande finner vattnet en väg runt dem. Den gamla kulturen av kontroll i Kina står nu ansikte mot ansikte med en ny kultur av pragmatism och öppenhet. Till och med en gammal gardist kanske börjar förstå att de inte kan hålla tillbaka vattenmassorna för alltid.
Mary Kay Magistad är veteran som utländsk korrespondent. Hon har täckt Sydostasien och Kina för National Public Radio, Washington Post och andra media. 1996 öppnade hon NPR:s första kontor i Peking.
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...