Följa Läraren runt om i Kina på olika föreläsningar

Av en utövare i USA

I min ungdom var jag ofta sjuk och fick besöka många läkare och äta medicin under många år. Då ingenting fungerade tappade jag till slut tron på läkare och mediciner. I slutet av 1992 blev jag plötsligt sämre och min familj flög mig till Peking för att träffa en qigonghealer.

Jag blev emellertid inte bättre även efter flera behandlingstillfällen. I juli 1993 fick jag syn på en bok som hette ’Falun Gong’ i en bekants bokhylla. Jag tog fram den och bläddrade igenom den. Det stod att en ’Falun’ kommer att planteras i utövarens nedre buk. Jag var lite förvånad över att författaren sade sig kunna åstadkomma någonting sådant. Ingen hade heller någonsin tidigare sagt sig känna till livets ursprung. Detta var ofattbart! Samtidigt tänkte jag att om det låg någonting i det så kanske denna ‘Falun’ kunde bota mina sjukdomar. Jag skyndade mig fråga var jag kunde lära mig Falun Gong.

Den 25 juli 1993 deltog jag i den elfte undervisningsklassen som vår Lärare höll i Peking. I samma stund började min kultivering.


En proklamation utfärdat på den Orientaliska Hälsomässan 1993.

Jag fascinerades av den första föreläsningen i vilken Läraren talade om förhistoriska kulturer. Jag lyssnade med hjärtat och tyckte att det var häpnadsväckande. Jag föddes 1948, så min generation fick uppleva den stora kulturrevolutionen ur ett förstahandsperspektiv. De bittra lärdomar vi drog av den fick oss att tänka själva istället för att blint följa andra. Trots det hade jag alltid känt mig lite deprimerad i denna förvirrande värld. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bedöma mig själv och andra. På min fritid läste jag gärna tidningar såsom ’Mystery’. Jag tänkte också mycket på saker bortom vårt dagliga liv.

Efter föreläsningen den första dagen var jag mycket begeistrad då jag hade kommit att förstå mycket som jag tidigare funderat på, men inte funnit någon lösning på. Jag lyssnade på föreläsningarna varje dag och för varje dag som gick kände jag mig bättre. Jag bestämde mig för att lyssna på föreläsningarna nästa gång också. Den tolfte undervisningsklassen i Peking gavs i ett företags lokaler i Wukesongområdet. Efter att ha lyssnat på ett par föreläsningar fick jag kraftig feber och det gjorde ont i bröstet närhelst jag hostade. Jag kunde inte ens tala. Några erfarna utövare sade till mig, ”Försök att komma till föreläsningarna oavsett hur sjuk du känner dig”. Efter tre eller fyra dagar försvann febern plötsligt och jag kände hur en substans av något slag hade avlägsnats från min kropp. Nästa undervisningsklass jag deltog i var den trettonde i Peking. Efter att ha deltagit vid dessa tre klasser kände jag mig så pass mycket bättre att jag inte längre behövde min hemhjälp, jag kunde äntligen ta hand om mig själv.


En man sade till sin hustru, ”Jag börjar träna Falun Gong den dagen ett ägg får ett handtag”. Nästa dag lade en av hönorna ett ägg med ett handtag.

Gång på gång lyssnade jag till Lärarens föreläsningar. Allt som han talade om var nytt för mig. Frågan var, skulle jag tro på det eller inte? Jag tänkte att eftersom livet är kort och en persons upplevelser är begränsade så är det omöjligt att bevisa eller uppleva allt själv. Så jag bestämde mig för att studera Läraren på nära håll, för om han var trovärdig så måste de saker han berättade om också vara sanna. Jag började iaktta varje uttryck, leende och minsta lilla rörelse. En dag efter den tolfte undervisningsklassen i Peking tog jag tunnelbanan hem. Då jag stod och väntade på mitt tåg vid Wukesongs tunnelbanestation såg jag Läraren och hans familj komma gående, tillsammans med en annan utövare. De bar på sina matlådor. När tåget kom var folk ivriga att komma ombord. Man till och med knuffade varandra, men Läraren stod kvar. Han lät de andra gå på först och var en av de sista som gick på tåget. Jag lade märke till att då han kom ombord på tåget fanns bara en eller två sittplatser kvar så han kunde ha fått en plats om han hade skyndat sig men han bara stod där, det verkade inte ens som om han lade märke till det. Plasterna försvann snabbt. Till sist var han förmodligen den ende som stod upp.

Jag blev djupt berörd. Jag kände att han var så annorlunda jämfört med oss och funderade på hur han bemöter saker i världen. Ett ord kom till mig, ”upprätt”. Han är upprätt! Han har ingenting att dölja; allt han är är så sant. Han gick också alltid rakt på sak och han kom alltid i tid till föreläsningarna.

Under föreläsningarna renade Läraren våra kroppar, många utövares hälsotillstånd förbättrades dramatiskt. Vissa blev t.o.m. av med sjukdomar som plågat dem hela livet. Jag var jätteglad för min förbättrade hälsa, men jag njöt mer av den känsla av glädje som jag hade. Under hela mitt liv hade jag aldrig varit så lycklig. Allt stod så klart för mig. När eller fjärran, rik eller fattig, oavsett om vi kände varandra eller inte så delade alla utövare samma känsla; vi lyssnade på vår Lärare och ville kultivera oss själva. Efter föreläsningarna ville vi inte ens gå hem. När jag var ensam med mig själv kunde jag inte låta bli att fråga mig vad det var som gjorde att jag var så berörd? Senare kom jag att förstå att vad Läraren talade om nådde djupet av mitt hjärta; det var ”sanning”. Läraren är så ädel, fläckfri och oförstörbar. Jag var djupt rörd.

Läraren föreläser vid den andra undervisningsklassen i Wuhan, Hubeiprovinsen, i mars 1993.

Nästa undervisningsklass hölls i Wuhan. Jag ville gå, men det var svårt för mig att resa på egen hand. Fastän min hälsa hade förbättrats var jag fortfarande svag efter att ha levt med min sjukdom under en så lång tid, men jag ville verkligen åka. Till slut åkte jag med tåg till Wuhan.

Min säng visade sig vara den översta och det var omöjligt för mig att klättra upp dit, men i samma stund frågade mig den unge man som hade sängen under min om jag vill ha hans säng. Jag var mycket tacksam för hans hjälp. Efter att jag anlänt till Hankous järnvägsstation erbjöd sig en främling att hjälpa mig med mitt bagage. Det var inte förrän många år senare som jag insåg att det var Läraren som arrangerat allt för mig.

I Wuhan höll Läraren tre undervisningsklasser i följd. De var de tredje, fjärde och femte klasserna i Wuhan. Den tredje gavs vid Finance and Economics College, den fjärde vid City Committee Auditorium och den femte hölls i Wuhan Steel Factory. Det var i mitten av oktober, nästa undervisningsklass skulle hållas i Guangzhou, Guandongprovinsen. Jag följde Läraren till Guangzhou för att delta i den andra klassen i Guangzhou.

De saker Läraren talade om var nästan identiska från gång till gång. Emellertid förklarade han ibland saker ur olika perspektiv. Några få meningar kunde få mig att plötsligt upplysas till någonting nytt, på så sätt kom jag att förstå mer och mer. Ju mer jag lyssnade, desto mer insåg jag att det som Läraren talade om var mycket viktigt och av stor omfattning. Gradvis såg jag klart att vad han talade om var bortom buddhismens och taoismens principer; det var universums principer. Läraren kan plantera ’Falun’ i våra kroppar, han känner till livets ursprung och han kan eliminera vår karma. Men vem är han? Jag vågade inte tänka på det, men jag visste att Falun Gong var någonting utan motstycke så jag berättade om det för min man och bad honom komma och lära sig. Jag ringde också till mitt barn som bor utomlands och bad henne komma så fort som möjligt för att även hon skulle få möjligheten att lyssna till Läraren.

Jag kommer ihåg att det var under den andra klassen i Tianjin som Läraren för första gången sade att han skulle lämna Fa åt den här världen. Ordet ”lämna” exploderade i mitt huvud. Jag insåg att Läraren inte skulle hålla klasser för evigt. Då bestämde jag mig för att om det kom ytterligare tillfällen så skulle jag delta även i de klasserna. Med min fortfarande svaga kropp var det svårt att följa Lärarens resväg, men plötsligt efter en föreläsning var alla bekymmer borta. Det var värt allting att kunna vara med på föreläsningarna. Varje gång jag såg Läraren komma ut och föreläsa steg glädjen i mitt hjärta. Jag kände mig så nära honom och de dagarna var så underbara och ljusa. Efter varje klass bad han oss att skriva ner någonting och dela våra erfarenheter med de andra. Jag skämdes lite för att jag inte hade någonting att säga. Jag ville inte tala om hur Falun Gong förbättrat min hälsa eller hur tacksam jag var. Det enda jag hade i mitt hjärta var, ”Jag hoppas att Läraren kan stanna hos oss för alltid. Jag hoppas Lärarens prakt kan skina på oss för alltid”.

Källa: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2002/10/13/27517.html