Förföljelsen sedd ur historiska, sociala och politiska perspektiv

Historiska frågor

Klassificerandet av Falun Gong som en ”sekt” är bara en ursäkt för att försöka eliminera den. Många släktingar till höga partitjänstemän i kommunistpartiet är Falun Gong-utövare. Li Hongzhi höll offentlig undervisning i flera år och allmänheten har sett att Falun Gong påverkat samhället på ett mycket positivt sätt. Departementet för Allmän Säkerhet har undersökt Falun Gong i åratal. Medlemmar av departementet har i sina tjänsterapporter klart uttalat att de inte ser några faror eller lagöverträdelser i Falun Gong. En del beslutade t o m att själva börja utöva efter att genom sina granskningar ha fått kunskap om hur oklanderliga utövarna är. Hur kan säkerhetstjänsten och andra myndigheter inte förstå att Falun Gong är en upprätt och bra metod? Hur kan de inte känna till att Li Hongzhi alltid undervisat människor att vara goda medborgare med högre moral? Hur kan de glömma att Li Hongzhi upprepade gånger uppmanat utövare att inte blanda sig i nationell politik och att inte bryta mot några lagar? De ansvarigas gemensamma minnesförlust är, tycks det, ytterst strategisk.

Det avgörande skälet för förbjudandet av Falun Gong är att kommunistpartiet oroas av att Falun Gong-utövarna utgör en så stor grupp. Det finns ett historiskt likartat fall som medför rädsla för stora grupper i Kina, så kanske kan man tänka sig att medvetenhet om historien spelar in. Kineser, som folk, är mycket medvetna om sin historia och dessa människor behöver inte tänka längre tillbaka än de senaste århundradena för att minnas att två av den kinesiska historiens blodigaste uppror; boxarupproret och Taipingupproret, båda började med en karismatisk person. Traditionellt tänkande, som förutsätter att historien upprepar sig själv i förutsägbara cykler, dominerar fortfarande sinnet hos många kineser. Många betydelsefulla datum har kommit och gått i Falun Gongs korta historia och varje sådan begivenhet har gjort dess kritiker nervösa. De senaste 100 åren har varit ett blodigt och instabilt århundrade för Kina och en hänsynslös maktkamp (i första hand intern) har gjort många historiskt medvetna medborgare skeptiska mot grupper som hävdar välvilliga avsikter.

Likväl skulle varje kunskap om Falun Gongs principer göra sådant historiskt tänkande irrelevant. Om Falun Gong undersöks utanför sin socialhistoriska kontext kan man se att denna populära metod är ganska olik sina föregångare. Detta kan sägas inte bara om dess utövare, utan också om dess lärare och hans undervisning. Falun Gong har dock gjort sig skyldig till en i Fastlandskina oacceptabel förseelse: sedan i början av 1999 har antalet utövare av Falun Gong kommit att överstiga antalet medlemmar i kommunistpartiet. Det uppskattades i en av regeringen initierad folkräkning att antalet Falun Gong-utövare var 70-100 miljoner medan kommunistpartiets medlemmar bara uppgick till 60 miljoner. Falun Gong-utövarna samlas i regel dagligen i parkerna under 2 timmar eller mer för att göra sina övningar tillsammans. Samtidigt närvarar en medlem i kommunistpartiet möjligen vid totalt ett partimöte i månaden, som kanske varar 2 timmar. Hans eller hennes medlemskap kanske inte är mer än en ren formalitet som medför vissa sociala privilegier. Om Falun Gong vore en politisk enhet skulle en del farhågor hos företrädare för den kinesiska regeringen vara begripliga. Under sina många granskningar har den kinesiska säkerhetstjänsten funnit att ett stort antal utövare var både partimedlemmar och regeringstjänstemän. Som resultat trodde kommunistpartiet att Falun Gong ”tagit” folk ifrån det. Bundna av ett historiskt tänkande kunde ansvariga myndighetspersoner inte föreställa sig att en grupp av den här storleken kunde ha någonting annat än politiska ambitioner.

Antalet utövare av Falun Gong har nu blivit stort och utövarna är människor som upprätthåller en hög moralisk standard. I den mån ett socialt inflytande finns så är det av mycket positiv art. Falun Gongs lärare Li Hongzhi har uttryckligen sagt att utövarna inte får blanda in Falun Gong i några politiska aktiviteter överhuvudtaget. Falun Gong handlar om att hjälpa andra genom att kultivera sig själv, inte genom politiska medel. Varför skulle kommunistpartiet vara emot det? Det är för att de inte kan tro på att det finns människor i världen idag som inte vill blanda sig i politiken eller söka makt. Trots att Li Hongzhi vid upprepade tillfällen förklarat för regeringen att Falun Gong inte kommer att blanda sig i politiken, varken nu eller i framtiden, har regeringen envist hållit fast vid föreställningen att om utövandet tillåts fortsätta kommer det att bilda en stark kraft mot regeringen.

Sociala frågor

Vad beträffar Kinas sociala situation, genomgår landet för närvarande mycket stora förändringar i varje aspekt av samhällslivet. Inget mindre än en värderingskris uppenbaras när utländska värderingar härstammande från kapitalistiska marknader och radikalt annorlunda samhällen dagligen strömmar in i den kinesiska kulturen. Inte mycket finns på plats för att kontrollera detta inflöde av värderingar och idéer. När nu glöden hos den djupt rotade traditionella kulturen, en kultur som till och med överlevde den stora kulturrevolutionen (1966-76), i viss utsträckning falnat uppkommer alla möjliga slags, för Kina nya, problem. Det finns ett utbrett missnöje med sakernas tillstånd och även om dessa frågor faller utanför räckvidden av denna skrift, är det tillräckligt att säga att Kinas politiska ledning är mycket osäker på hur man skall hantera dessa företeelser.

Falun Gong befinner sig mitt i dessa spänningar och vissa själviska tjänstemän i det kinesiska kommunistpartiet har utnyttjat detta. I synnerhet befinner sig Falun Gong mitt i skärningspunkten mellan traditionella kinesiska kultiveringsmetoder (som qigong och taiji) och modern västerländsk vetenskap och biomedicin. I tusentals år har kineserna åtnjutit traditionella läkekonster såsom akupunktur, örtmedicin och qigong. Vad viktigare är, dessa aspekter av den traditionella kulturen erbjuder en djup förståelse av mänskligt liv, naturen, universum och deras inbördes förhållande. Under kulturrevolutionen stämplades dessa metoder bland annat med etiketter som ”vidskepelse”, ”bedrägeri”, ”bakåtsträvande”, ”ovetenskapliga” och till och med ”pinsamma”.

Trots att den kinesiska regeringen under de senaste årtiondena förespråkat dessa metoder som ett sätt att lösa problemen i det kraftigt överbelastade sjukvårdssystemet, har dessa traditionella metoder aldrig helt och hållet återfått sitt anseende. Således, när det tjänar vissa personers politiska syften används dessa förklenande etiketter för att misstänkliggöra andra. Detta är lätt gjort eftersom allt som är grundat i västerländsk vetenskap, såsom västerländsk biomedicin, ses som ”modernt” och ”progressivt” i dagens Kina. Det kommer alltså inte som en stor överraskning att det under de senaste åren i kinesiska media förekommit ett flertal nyhetsprogram och artiklar där Falun Gong påstås vara vidskepelse och ”förorsakare av feodalism”. Då många utövare avbryter medicinsk behandling (beroende på förbättrad hälsa), har en del personer påstått att Falun Gong är fientligt inställd till modern vetenskap och medicin. Ironiskt nog fortsätter på samma gång många inbitna partimedlemmar, av vilka vissa är välkända vetenskapsmän i Kina, att tro att maoistisk och marxistisk doktrin är ”hård” vetenskap på samma sätt som fysik och kemi. Eftersom det bland Falun Gong-utövarna finns många framstående vetenskapsmän har sådan retorik inte passerat obemärkt eller oemotsagd. Till och med vetenskapen har alltså blivit en politiskt laddad företeelse i Kina idag. Många påstådda ”vetenskapsmän” har allierat sig med dem som besitter politisk makt och har angripit Falun Gong för personlig vinnings skull. Vi ser alltså hur den politiska kampanjen mot Falun Gong framställs som ”ett vetenskapligt framsteg”.

Kinas ledare beskriver gärna 1999 som ett utmaningarnas och möjligheternas år, men för regeringens del har det mest handlat om utmaningar. Den ekonomiska tillväxten har avstannat vilket oroat många ledare. Majoriteten av de statligt ägda företagen förlorar ständigt pengar och många av dem står nu inför konkurs. Arbetslösheten skjuter i höjden samtidigt som gapet mellan rika och fattiga har vidgats dramatiskt. Spänningarna mellan olika samhällsklasser har tagit en mycket intensiv, modern form vars like Kina aldrig sett. Arbetslösa genomför nästan dagligen demonstrationer över hela landet och det hela har utvecklats till ett nationellt problem som blivit mer och mer svårkontrollerat. Allt detta bereder väg för nya allvarliga hälsoproblem. Demoraliseringen är kanske högre nu än på många år och alla dessa problem leder oss in på frågan om Kinas politiska situation.

Politiska frågor

Politiskt är dagens Kina inriktat på ekonomisk och teknologisk utveckling. Det politiska forumet är inrättat för dem med sakkunskap inom ekonomi, teknologi och management. De som specialiserat sig på politisk propaganda och på att föra ideologisk kamp har förlorat sina möjligheter till politiskt avancemang. Många av dessa personer har haft viktiga roller i kommunistpartiets historia. Ett stabilt, fredligt och välmående Kina ger dem emellertid mycket små möjligheter att vidmakthålla de starka maktpositioner de ägde på den tiden, då partiets fokus låg på politiska kampanjer. För att dessa personer skall fortsätta att vara nödvändiga beståndsdelar för regeringen, är de i desperat behov av politisk oro. Följaktligen har de i själva verket arbetat hårt för att skapa oroligheter. De bestämde sig för att Falun Gong var precis vad de behövde.

Dessa personer började med att låta polis trakassera Falun Gong-utövare på lokal nivå. Sedan fabricerade de bevis för att svärta ned Falun Gong och dess lärare genom att sprida negativ publicitet i tidningar och television kontrollerade av staten. Kort senare beordrades polisen att misshandla och gripa personer, såsom i Tianjinincidenten, som gav uttryck åt sin oro hos dessa tidningsredaktioner. När utövarna gick till centralregeringen i Zhongnanhai för att be om dessa personers frisläppande, lotsades de in på ett sådant sätt att ett intryck skapades av att de angrep de kinesiska regeringskvarteren. Vid tiden för Zhongnanhai-incidenten hade dessa själviska partimedlemmar nästan lyckats framkalla en ”kris” som skulle skrämma den kinesiska ledningen att tänka att den måste kalla in hjälp från dessa politiska experter. Den fredliga lösningen på denna incident ( underlättad av premiärminister Zhu Ronjis välvilliga ingripande ) gjorde dessa politiska intrigmakare besvikna. Dock, olyckligt nog för Kinas del, övertygades president Jiang Zemin – som också är kommunistpartiets generalsekreterare – om att hans makt hotades av denna stora grupp människor. De som planerade allt detta står återigen i centrum på Kinas politiska arena och driver med halsbrytande fart anti-Falun Gongkampanjen vidare. De åtnjuter nu också en möjlighet att skada sina politiska motståndare. Helt klart har Falun Gong misstolkats på varje tänkbart sätt för på så sätt tjäna politiska syften i Kina.

En viktig sak att observera är att i hela detta fall har egennytta spetsats med något mycket kraftfullt, nämligen rädsla. Kom ihåg, att i en ledare i Folkets Dagblad uttalades att regeringen tror att Falun Gong kämpar med den om människor, att Falun Gong nästlat sig in i partiet och de politiska institutionerna, inkluderat viktiga departement, och på så sätt försöker utveckla en kraft mot den kinesiska regeringen. Wang Zhaoguo, minister i Kinesiska Förenade Fronten och Hu Jintao, Kinas vicepresident, menar att Falun Gongs påstådda infiltration tyder på att det föreligger en politisk kamp med kommunistpartiet om dess människor.

Flera företeelser existerar parallellt med Falun Gong och trots att dessa ofta helt saknar samband med Falun Gong så spär de på partiledningens paranoia. Då 1999 utgjorde 10-årsminnet av den demokratiska studentrörelsen på Himmelska Fridens Torg var politiska dissidenter mer aktiva än tidigare och försökte organisera ett politiskt oppositionsparti. De etniska grupperna i Xingjian, såväl som tibetanerna, kämpar för oberoende. Österut, på andra sidan Taiwansundet, ger Taiwan också uttryck för självständighet. Istället för att ta itu med större problem har den kinesiska ledningen valt att demonstrera sin brist på tolerans för vilket som helst uttryck för oberoende. Den valde att visa styrka istället för att visa omsorg. Resultatet har blivit att inga av dessa frågor har lösts utan istället har konflikterna blivit värre. Konflikt visar sig alltså vara den medicin partiledningen väljer för att återställa nationens hälsa och för att bevara personliga positioner.

I slutändan valdes något kinesiskt som den stora syndabocken: Falun Gong. Varje tänkbart socialt, politiskt och ekonomiskt problem har lagts på Falun Gongs skuldror. Genom att göra så har den kinesiska regeringen gjort allt för att framställa sig som hjälten som skyddar det kinesiska folket mot en överhängande, farlig närvaro inom Kina; Falun Gong. Under åberopande av ”samhällelig ordning” har regeringen planerat och verkställt en brutal hetskampanj mot Falun Gong. Inget kunde vara mer ironiskt då Falun Gong förmodligen var det bästa botemedlet mot många av Kinas djupa sociala bekymmer. När partiet framställt förföljelsen av Falun Gong som en heroisk, ädel och nödvändig gärning har man samtidigt fabricerat varje tänkbart ”bevis” för att rättfärdiga sina förskräckliga handlingar. I smyg har man också intensifierat förföljelsen av etniska minoriteter, icke-officiella religiösa grupper och demokratiförespråkare. Till och med praktiserandet av andra qigongskolors övningar på allmänna platser har nu förbjudits, ett faktum som tyder på att det inte är Falun Gong som skrämmer den kinesiska ledningen utan allt utanför dess kontroll.

Allt detta verkar avspegla att partiet förlorat förmågan att hantera kritiska frågor. Partiet känner sig inte säkert med existensen av någon social grupp som överhuvudtaget skulle kunna utöva ett brett socialt inflytande. En sådan närvaro uppfattas som outhärdlig, oavsett hur godartad eller till och med välgörande den är. Detta är inte ett acceptabelt sätt att hantera otrygghet eller större sociala, politiska eller ekonomiska frågor man inte berört.