Upplevelser på skyltsöndagen i Arvika

Kom (som vanligt) lite senare än jag tänkt mig till den plats vi hade gjort upp om för Hongfa-aktiviteter (informera om Falun Gong), dock kände jag mig inte alls lika stressad som jag brukar göra. Väl framme fick jag syn på några andra utövare, vi pratade en stund om utplacering av skyltar m.m. De andra utövarna stoppade CD:n med övningsmusik i spelaren och började öva. Jag hade en del material kvar att bära fram. Rätt som jag stod på huvudet i bilen hörde jag två hesa röster som skrattade ljudligt, jag vände mig om och fick då se två busfrön som stod och pekade och gapskrattade åt dem som hade börjat visa övningarna. Normalt brukar jag känna lite olust och lite lätt vrede när någon så tydligt gör narr av Falun Gong, men inte den här gången.

Den här gången kände jag faktiskt värme i hjärtat och glädje över att få vara delaktig i att glädja dessa två ynglingar i så stor utsträckning. Efter att jag kikat en stund på de två glada grabbarna ser jag att de böjer sig ner och kramar varsin snöboll som de sedan kastar mot dem som står och övar. Genast känner jag i mitt hjärta att det inte känns riktigt bra, att kasta snöboll är ju ett ganska oskyldigt pojkstreck kan tyckas men avståndet mellan grabbarna och utövarna var endast ca. 5 meter så helt ofarligt var det inte. Jag kände tydligt i hjärtat att jag inte gillade att grabbarna gjorde så. Efter en kort överläggning med mig själv bestämde jag mig för att jag skulle gå iväg till de andra utövarna med ett par skyltar och samtidigt göra grabbarna uppmärksamma på att jag också är en utövare och att jag har sett vad de håller på med, i förhoppning att de då inte längre skall våga fortsätta kasta snöbollar.

Alla ni som är utövare ser naturligtvis att här avslöjas massor av fasthållanden hos mig och även ni som inte är utövare kan säkert även ni inse hur fel jag handlade och tänkte. Nåja...

När jag då står mitt emellan de snöbollskastande grabbarna och de andra utövarna, vänder jag mig om och tittar på grabbarna. De båda pojkarna slutar då kasta snöboll och gömmer händerna bakom ryggen. Då helt plötsligt inser jag vad jag borde göra. Jag vänder då om och går sakta mot de båda grabbarna som har släppt sina snöbollar och i stället intagit något av en försvarsställning. Kanske inte försvarsställning i den mening att de höjt sina händer för att slåss, utan snarare stod de med knutna händer i sidorna beredda att svara på den utskällning de troligtvis trodde att de skull få.

Läget kändes ganska spänt när jag stod mitt framför dem, men när jag i stället för att skälla på pojkarna frågade dem, ”Undrar ni vad vi håller på med?” Svarade de förvirrat i en mun, ”Nej... eller jo (kort skratt) vad gör de för något?

Jag tog fram en treviksfolder om Falun Gong och sträckte fram den mot den ene pojken. Eftersom han verkade något förvirrad över att jag inte skällde på honom sträckte han försiktigt fram handen och tog emot foldern. Vidare frågade jag den andre killen om även han ville ha en folder. Han svarade bestämt men ändå ödmjukt ja på den frågan. I samma ögonblick han fick foldern såg han mig rakt i ögonen och utryckte ett tack som verkligen kom från hans hjärta.

Den olustiga stämningen hade nu försvunnit helt och i stället bytts ut mot ett behagligt lugn. Pojkarna läste, ställde några frågor och läste sedan vidare. Jag förklarade att jag hade en del material att bära, pojkarna tackade än en gång för foldrarna och vi gick sedan åt varsitt håll.

I övrigt var det många som kom och frågade efter foldrar och information den kvällen. Det var även flera stycken som visade starkt intresse för att själva börja utöva Falun Gong.

Vad som var så speciellt med denna dagen var att det var precis här, på exakt samma ställe, för ett år sedan, som jag för första gången kom i kontakt med Falun Gong.

Jag vill även passa på att tacka de två utövarna som kom "långväga ifrån" och som hjälpte oss hela dagen och kvällen, tack!