Utövarna som hade blivit kidnappade uppmuntrade varandra. Av alla utövare som hade blivit kidnappade, sändes bara tre till tvångsarbetsläger. Med sina upprätta tankar, gick alla obehindrat ut från interneringscentret eller distriktets polisstation.
Bland de som kidnappades var tretton av oss kvinnliga utövare och vi hölls alla i länets interneringscenter. Vi började hungerstrejka direkt efter att vi skickats dit. Den tredje dagen försökte de förhöra oss, men vi kom ihåg Lärarens ord, "Oavsett omständighet bör man inte samarbeta med ondskans krav, order eller uppvigling. Om alla kunde göra så skulle omständigheterna vara annorlunda."(Dafa-lärjungars upprätta tankar är mäktiga", Det essentiella för flitiga framsteg II) Efter en stunds diskussion kom vi fram till att förhöra någon av oss var det samma som att förhöra oss alla och var förföljelse av alla utövare. Vi var tvungna att forma en oförstörbar enhet. Så länge som våra sinnen inte gav vika, skulle vi vara kapabla att stå emot och vi skulle kunna bryta igenom detta arrangemang.
Snart kom fyra polismän för att förhöra en utövare. Några av oss höll fast i henne och varandra för att förhindra polisen från att föra bort henne. Vi sade till polisen, "Vi kidnappades från våra hem. Vi är alla goda människor och vi begick inget brott. Ni är poliser som upprätthåller lagen, men ni begår brott själva. Vi kommer inte att under några som helst omständigheter att samarbeta med er. Vi kommer inte tillåta er att föra bort en enda person." Polisen kunde inte förhöra någon.
Den fjärde dagen kom några polistjänstemän som sade att de skulle lämna ett meddelande till två utövare att de skulle skickas till tvångsarbetsläger. Ingen reagerade. Vi trodde att tvångsarbetslägret bara var ett annat sätt för att förfölja utövare. Vi brydde oss inte om dem. Vi rev sönder papperet med meddelandet och kastade det i en papperskorg.
Den femte dagen ville de tvångsmata oss. Vi höll i varandra; alla tretton av oss. Mer än tio polismän kom. De slet och drog i oss och vi ropade, "Ni kan inte slå oss. Det är emot lagen." När de misslyckades första gången drog de sig tillbaka, men kom tillbaka igen en kort stund. De kunde inte ta någon av oss hur de än försökte och de tvingade motsträvigt ge upp.
När de inte kunde tvångsmata oss, ville de att vi skulle flytta till ett annat rum, då de sade att det var för trångt i vårt rum. Tretton av oss flyttade ut med våra armar sammanlänkade, steg för steg in i det andra rummet.
Den sjunde dagen släpptes alla tretton av oss. Vi gick obehindrat ut från interneringscentret.
Översatt från: http://en.clearharmony.net/articles/200301/9287.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...