23 juli 1999: En oförglömlig syn i Peking

Av en Falun Gong-utövare

Strax efter kl. 20 den 22 juli, 1999, kom vi från flygplatsen in till centrala Peking. Radion på flygbussen rapporterade oavbrutet en CCTV-bulletin. När vi kom fram till Changan Street frågade jag en äldre kvinna om en vägbeskrivning. ”Ska du gå till Himmelska Fridens Torg? Det är många Falun Gong-utövare där”, sade hon.

Kl. 21 gick vi av bussen vid Xidan, väster om Himmelska Fridens Torg. Där på gatan fanns många utövare, de flesta kom utifrån. Poliserna stod med fem meters mellanrum. Vi hade idag på morgonen fått höra nyhetsrapporter, som kom från utlandet, att massor med utövare var på väg till Peking.

Kl. 22 träffade vi på en grupp med äldre kvinnor från Shunyi, en förort till Peking. Vi vilade tillsammans bredvid gatan. På natten skällde lediga poliser på oss när de gick förbi. En kvinna kopierade en anteckning och poliserna frågade genast ut henne. Senare tog poliserna en ung man från det Inre Mongoliet, han hade gett kvinnan en anteckning, och misshandlade honom brutalt på en sidogata. Eftersom jag var rädd att bli igenkänd på min dialekt, de skulle upptäcka att jag inte var från Peking, försökte jag inte hjälpa honom men jag sov inte bra på hela natten.

På morgonen den 23 juli, efter en snabb frukost, tog vi en buss förbi Behei-parken och klev av nära Zhongnanhai [Red anm: kvarter nära regeringsbyggnaderna]. Kl. var 8:30 och det var redan varmt. Vi såg många beväpnade poliser i gatukorsningarna. Vi blev alla arresterade och infösta i polisens minibussar och körda till den västra grinden till Behei-parken. Poliserna började räkna antalet personer från olika provinser. Vid tiotiden kom vanliga (stora) bussar, och vi tvingades alla kliva på dem. Poliserna slog och sparkade vilt på de utövare som vägrade att gå på bussarna.

Bussarna körde ut från Behei-parken tillsammans och körde upp på Changan Street via Fuyou Street. Det var platsen för den fridfulla vädjan som gjordes den 25 april (3 månader tidigare). Vi började läsa ”Lunyu” högt tillsammans [Red anm: Lunyu är förordet till boken ”Zhuan Falun”]. Våra samlade röster hördes över den röda muren vid Zhongnanhai och ännu längre bort. När jag såg detta och fick se denna storslagna bedrift av dessa utövare kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Alla bilar och passerande på gatan hörde vår högläsning. Jag kommer aldrig att glömma detta.

Bussen anlände till slut vid Fengtais Sportcenter. Där fanns redan 5 000 till 7 000 utövare. De applåderade varmt alla nykomlingar och ignorerade polisernas ilskna order om att sluta. Vi fick höra att polisen hade tagit till fånga utövare och fängslat dem i 10 olika idrottsarenor i Peking. Varje arena kunde ta mer än 5 000 personer. Därmed räknar man snabbt ut att på en dag kan 50 000 personer tas om hand på detta sätt, på 10 dagar blir det 400 000. Tar vi dessutom med i beräkningarna även de utövare som anlänt till förorterna, som inte kunde komma in till centrala Peking, så växer siffran med ytterligare 600 000 personer.

Utövarna samlades ihop enligt de regioner de kom ifrån. Det fanns redan 30 utövare från vår avlägsna region. Vi var stolta över oss själva att vi inte svek Dafa och vår Mästare. Oberörda och lugna mötte vi denna onda och vanvettiga förföljelse.

På Fengtais Sportcenter såg vi med egna ögon att en 80-årig kvinnas barnbarn bar handfängsel. Vissa utövare genomsöktes och man fann deras Zhuan Falun-böcker. Poliserna slog dem våldsamt i huvudet med böckerna. Nu hade temperaturen stigit till runt 40 grader, och temperaturen på gatan närmade sig 50 grader. Trots att det var hett kunde man inte se solen klart p.g.a. luftföroreningarna.

När hettan påverkade mig och mina läderskor var brännande heta, ville jag helst stå längst bak där det inte var riktigt så varmt. Men där fanns ju utövare bakom mig, och var skulle de stå? Så jag härdade ut i mitt hjärta och accepterade lugnt situationen.

Runt 2 på natten skickades vi till vårt lokalkontor i Peking, som senare kom att bli det mest fruktansvärda stället där förföljelsens vidrigaste gärningar utfördes. Vi tillbringade natten i ett litet rum och skickades därefter tillbaka till vår hemstad, för vidare fångenskap.

Under mer än 3.5 år har många utövare fortsatt att vara stadiga i sin övertygelse och hjälpt Mästaren i att förbättra världen. Vi har genomgått många svårigheter och har blivit mognare. När jag ser tillbaka på det året verkar det som om det hände igår. Det är den klart största bedriften i mitt liv. Jag fick uppleva Mästarens godhet, Dafas otroliga kraft och alla utövares storhet. Det kommer för alltid att vara bevarat i universums historia, och kommer att manifestera den stora dygden hos Mästaren, Dafa och utövarna.


Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2003/1/18/31052.html