The Economist: Fångad i nätet

I stället för att underminera förtryckarregimer, kan internet stärka dem.

Om internet kommer att tvinga på demokratier svåra förändringar, genom att ge makt åt enskilda medborgare, verkar det rimligt att tro att det kommer att ha en förödande effekt på diktaturer. Men det är inte omöjligt att internet skulle kunna bli det effektivaste verktyget för social kontroll som enväldiga makthavare någonsin har hanterat, i stället för att underminera förtryckarregimer.

Nya kommunikationsteknologier har länge ansetts vara till fördel för den politiska friheten. Auktoritära regimer går undantagslöst mycket långt för att kontrollera flödet av information och är särskilt besatta av kommunikation mellan enskilda personer. I så fall borde väl ökande flöden av information underminera makten hos sådana regimer? Optimismen avseende tekno-liberalismen sköt i höjden när västerländska TV- och radiosändningar syntes påverka när Berlinmuren föll. "Teknologi kommer att göra det allt svårare för en stat att kontrollera den information som folket tar emot", sade Ronald Reagan kort efter att han avgick som USA:s president: "Totalitarismens Goliat kommer att besegras av mikrochipets David". Tio år senare hävdade Bill Clinton att Kinas ansträngningar med att slå ner på internet var som att "försöka spika fast gelé på en vägg". De flesta höll med.

Ännu så länge har internet dock inte visat sig vara så omstörtande för auktoritära regimer som förväntat. En rapport som publicerades den här månaden av Carnegie Donationer för Internationell Fred, "Öppna nätverk, slutna regimer: Internets påverkan på det auktoritära styret", av Shanthi Kalathil och Taylor Boas, ser på internet i en rad länder från Kina till Saudi-Arabien och drar slutsatsen att den vedertagna uppfattningen är felaktig: "Internet är inte nödvändigtvis ett oöverstigligt hot mot auktoritära regimer". Internets politiska påverkan varierar från land till land, säger författarna och det beror mer på sociala och ekonomiska omständigheter och regeringens egen politik, än på de omvälvande effekterna hos internet självt. I ett samhälle där regeringen har all politisk makt och där den är beredd att slå ner hårt på varje oliktänkande, har kopplingen till världen utanför i sig inte varit tillräcklig för att tvinga fram en förändring. "I stället för att vara en dödsstöt för diktaturer, har internets globala spridning medfört både en möjlighet och en utmaning för auktoritära regimer", skriver de.

[…]

För andra auktoritära länder har dilemmat med internet däremot blivit mer akut. De försöker desperat att utnyttja dess enorma ekonomiska potential. Det största hindret för utveckling i fattiga länder är isolering från världsekonomin och till och med de fattigaste länderna har ibland gynnats av en uppkoppling mot internet. Fiskare får tillgång till väderprognoser och bönder till de senast prisuppgifterna på avlägsna storstadsmarknader. Att koppla upp ett fattigt land kan hjälpa till att ge fart åt ekonomin, ett frestande lockbete för vilken regering som helst. Samtidigt är förtryckarregimer fast beslutna att begränsa internets hot mot deras politiska kontroll. Kan de åstadkomma båda sakerna?

Det intressantaste exemplet är Kina, som med sina 46 miljoner användare redan har världens tredje största antal internetuppkopplingar efter USA och Japan. En snabb ökning av antalet användare har aktivt uppmuntrats av Kinas regering, som ser elektronisk handel som en språngbräda till modernisering av ekonomin och upprätthålla tillväxt. Samtidigt använder den ett uppbåd av metoder för att begränsa internets politiska effekter. I september förra året påkallade den världens uppmärksamhet genom att blockera tillgången till Google och Altavista, två populära sökmotorer, även om den delvis återställde tjänsten efter protester i och utanför Kina. Utöver att blockera hemsidor har den kinesiska regeringen använt sig av en mängd andra tekniska verktyg, från sofistikerad övervakning av emailtrafik och chatrum till attacker via hacking och virus, riktade mot fientliga hemsidor. Än mer effektiva har deras uppmaningar till självcensur varit bland internetleverantörer, andra berörda företag och användare.

Även om Kina har välkomnat privata investeringar i sin infrastruktur för telekommunikation, har det noggrant bibehållit kontrollen över operatörslicenser och över systemets ryggrad. Det här gör inte bara att myndigheterna kan använda sofistikerade övervakningstekniker, utan att de bestraffar alla företag som går över gränsen. De flesta, inklusive flera stora västerländska företag, har klagat högljutt. På ett liknande sätt har myndigheterna skrämt de flesta kineserna till att hålla sig innanför de accepterade gränserna på internet, genom att då och då slå ner hårt mot enskilda personer. Kinesiska användare vet aldrig vem som kan tänkas övervaka sättet de använder det på, eller när bilan kan falla.

Ännu så länge har det här tillvägagångssättet varit mycket framgångsrikt. Falun Gong, […], fick många anhängare i slutet av 1990-talet och kommunicerade med hjälp av email och hemsidor, men idag kommunicerar gruppen [anhängarna] i landet främst per betal-telefon, vilket är svårare att spåra än email.

Den kinesiska regeringens sätt att hantera internet är en miniatyr av deras ansträngningar för att liberalisera ekonomin, utan att ge avkall på kommunistpartiets monopol på politisk makt. Deras försök att kontrollera internets utveckling kommer både att avspeglas i och återkopplas till politiska händelser. Framtida teknologisk utveckling kan spela en viktig roll, men kommer troligtvis inte att vara en avgörande faktor.

Kinas användning av avancerade teknologier för att filtrera och övervaka användningen av internet har upprört många dataprogrammerare i västvärlden. De här så kallade ”hacktivisterna” kombinerar färdigheter i hacking med politisk aktivism, för att bekämpa det som i deras ögon är en kränkning av det löftesrika internet. De kinesiska myndigheterna arbetar förmodligen redan för att få fram motåtgärder. Den här katt-och-råttaleken kommer antagligen att pågå i åratal. Med sina egna miljontals programmerare, kommer hacktivism i Kina oundvikligen också att spira fram.

Kampen ser dock avgjort snedvriden ut. På den ena sidan finns det små grupper av politiska oliktänkande, människorättsaktivister och hackers; på den andra sidan finns inte bara auktoritära regimer, utan också västerländska regeringar, som vill ligga ett steg före hackers och är motvilliga att stödja hacktivism även om den riktas mot diktaturer. De stödjs av större delen av den kommersiella världen, som vill övervaka och mäta nätanvändningen för att tjäna pengar, upprätthålla upphovsrätter, förvärva nya kunder, leverera nya tjänster och skydda sin egen verksamhet från elaka dataintrång. Amerikanska och europeiska företag har snubblat över varandra i sin iver att sälja den senaste övervakningsutrustningen och mjukvaran till Kina och Saudi-Arabien.

Vad som är oroande, är att samma teknologiska trender som så snabbt urholkar privatlivet i västvärlden, kan utgöra kraftfulla verktyg i händerna på förtryckarregimer. I takt med att mänsklig interaktion sker och mäts elektroniskt, då förmågan att analysera databaser ökar och då video och andra fristående övervakningstekniker blir billigare och effektivare, blir det allt enklare för auktoritära regeringar att sätta upp system för omfattande övervakning. George Orwells Storebror i "1984" kan fortfarande bli verklighet, några årtionden senare än han trodde.


Översatt från: http://www.clearharmony.net/articles/200301/9882.html