En liten berättelse om medkänsla

Jag skulle vilja dela med mig något som hände för några år sedan.

Min storebror är lite speciell och tidvis en ganska svår person att leva med. Han blir väldigt lätt irriterad och under långa perioder har han mycket svårt för att kontrollera sitt humör. Allt som oftast hamnar han i konflikt med människorna omkring sig. När jag växte upp blev jag själv naturligtvis ganska hämmad till följd av hans personlighetsdrag och det faktum att han näst intill alltid dominerade sin omgivning med sin självupptagna natur. Jag kände mig ofta kvävd, avundsjuk, förbittrad och frustrerad. Samtidigt förstod jag att min bror var djupt olycklig och detta gjorde mig upprörd för jag älskade ju honom. Att vara fylld av alla sorters föreställningar och intellektuella koncept skapar ibland svårigheter när man skall hantera känslostormar eller bygga upp en naturlig relation till andra människor.

När jag läst några Falun Dafa-böcker började jag att förstå hur bra det är att släppa fasthållandet till känslorna, jag upptäckte att det som ersatte dem var något mycket enkelt, en genuin medkänsla. Den fanns bara där i vilka situationer jag än befann mig och hur än känslorna kom och gick. Jag började att ta lättare på mina egna känslor och försökte bli mer lyhörd för min omgivning.

När jag började att utöva Falun Dafa brukade jag göra meditationsövningen inne på mitt rum. En dag under meditationen kunde jag höra hur min bror talade högt för sig själv i rummet bredvid. Tonen i hans röst förändrades till att bli ganska upprörd och irriterad efter ett tag. Till sist skrek han rakt ut av ilska. Detta var inte den första gången. Jag började bli besvärad och upprörd av hans självupptagenhet. Jag stannade upp och påminde mig själv om att en utövares hjärta istället bör vara harmoniskt och fullt av medkänsla. Plötsligt insåg jag att min bror kanske egentligen känner sig väldigt ensam och rädd i den här världen. Han kanske tror att det inte finns någon godhet utan att alla människor är förlorade i en massa känslor och föreställningar. All frustration och avundsjuka genom åren rann av mig, mitt hjärta fylldes av medkänsla och kvar i mitt sinne blev bara en enda tanke – jag vill tala med honom. Utan ett uns av sentimentalitet steg jag upp, gick in till honom och talade med honom i fem eller tio minuter. Jag kommer inte ihåg vad jag sade utan bara hur väl jag ville honom. Min bror sansade sig och jag minns att han blev berörd. Han svarade mig ungefär så här, ”Du är verkligen en god människa. Du är väldigt snäll” Jag såg ett slags lugn hos honom som jag aldrig tidigare sett. När jag återvände till min meditation befann jag mig i ett lugn som jag aldrig tidigare känt.

Översatt från:
http://www.clearharmony.net/articles/200301/9915.html