Dikt: Kosmos vidder oändliga

Kosmos vidder synes oändliga
Buddhors nåd ses gränslös
När jag tar ett felaktigt steg vill jag gråta för att
åter få gå
När jag ser att mästaren är med mig finns inga tårar
som kan förklara min glädje
Ibland ses vägen omöjlig
Ibland ser jag mig falla ner
Ibland vandrar jag uppemot molnen
Men vad som än händer och vad som än sker vad som än
syns och vad som än döljs
Mina steg måste vara fasta
Min beslutsamhet måste vara stor
Att höra och förstå det som vi fått
Den glädjen att göra rätt och den sorgen att göra fel
Kan jag någonsin betala tillbaka?
Kan jag någonsin förstå?
Den dagen då jag ser och den dagen då jag känner
Den dagen bör inte sökas den dagen bör nås

En svensk utövare

En dikt på vägen

Förstår inte alls
Kanske inte vill

Orolig i själen om hur det ska bli
I tvåsamheten när bara en kultiverar
Kultiverar frenetiskt utan mig

Håller fast trots hård motvind
Trotsar den gång på gång
Fortfarande hård motvind

Hur ska jag förhålla mig till allt nytt
Ingen visar mig min väg
Mer motvind ingen fri sikt
Mycket (sammandrabbningar)
Ingen ro

Vill inte, förkastar allt, ger upp (släpper?)
Kan fortfarande inte förstå hur jag och de mina ska passa in i detta

Saknad
Kultiverar ännu mer frenetiskt bort från mig
Syns jag ej längre?
Allt känns elakt och i obalans

Explosion
Känner mig ödmjuk, släpper, känns skönt som bomull, vackert
Mycket av vinden försvann plötsligt
Stilla
Många nya insikter kom till mig

Nog är det väl så att Dao visar vägen genom stormen
Eller är det för sent, är så långt efter
Svårt
Börjar förstå varför frenetiskt arbeta med Dao och att jag ändå syns

Känner nånting det är svårt att sätta ord på
Jo, Sanning-Barmhärtighet-Uthållighet
Känner en ny storm med starka motvindar annalkas
Ska försöka böja mig emot dom och skynda mig mot fulländning
Jag och de mina...

En svensk utövare