Mitt namn är Wang Huifan (alias). Jag är kvinna och pensionär och jag brukade lida av takykardi (ökad hjärtverksamhet), reumatism och andra sjukdomar, som gjorde mitt liv eländigt. I oktober 1995, föll jag så att en sena i mitt vänstra knä släppte. Jag besökte flera stora sjukhus i staden, men ingen läkare kunde bota mina sjukdomar. Efter den händelsen blev mitt liv mycket svårt. Tidigt 1996, skickade en Dafa-utövare mig en kopia på Zhuan Falun [huvudboken inom Falun Gong]. Efter att jag läst denna bok förstod jag att en människa kommer till denna världen för att återvända till sin ursprungliga natur. Tre månaders träning räckte för att ta bort mina sjukdomar och lidandet. Jag blev verkligen frisk.
Under vårfestivalen år 2000, ville vi utövare själva se förföljelsen som pågick i vår stad. Vi gick till stadens torg där vi vanligtvis gjorde våra gruppövningar. Denna morgon var torget fullt av poliser och deras skåpbilar. Civilklädda poliser arresterade några av oss. De kastade ner mig på marken och släpade mig drygt tio meter. Därefter fördes jag till ett drogrehabiliteringscenter för att hjärntvättas. Efter att ha hungerstrejkat i bara två dagar, tvångsmatade de mig.
En dag kom några personer från min arbetsplats för att besöka mig. De sa att de skulle hjälpa mig att bli fri. I stället tog de mig till ett armésjukhus. Efter att de hade tagit mig upp till ett kontor på andra våningen, kunde jag höra dem samtala. Jag hörde inte vad de diskuterade, men kände på mig att de skulle kunna hitta på något farligt, så jag gick ner. När jag närmade mig dörren, hindrade fem eller sex stora män mig från att passera. Jag skrek argt, "Varför lurade ni mig och förde mig till det här stället? Ni är så elaka!" Jag tog tag i järndörren och släppte inte taget. Fem eller sex av dem försökte desperat att dra bort mig därifrån. Jag hade hungerstrejkat i flera dagar och vet inte varifrån jag fick styrkan, men jag skrek högt, "Ni är så elaka!"
Ett tag var det ingen som ville ge upp sina ursprungliga positioner. De släpade mig upp till avdelningen för mentalsjuka på tredje våningen. De tvingade med våld på mig patientkläder. Jag skrek högt: "Jag har ingen sjukdom!" Sjuksköterskan injicerade med våld en okänd drog i mig. Kort därefter förlorade jag medvetandet. Jag hade en svag aning om att jag förföljdes, men jag hallucinerade. När effekten av medicinen började avta blev jag klarare i sinnet. Jag upptäckte att min mun var alldeles stel och jag kunde inte kontrollera den. Jag kunde inte tala tydligt, även om jag försökte. Plötsligt blev jag tvångsmatad med mer medicin. Jag var medvetslös hela dagen. När det var dags för mat, frågade en person om jag ville äta. Båda mina ben var svaga och jag ramlade på golvet. Sjuksköterskan eskorterade mig tillbaka till rummet. Hon bad mig stanna i sängen medan jag åt. Mina händer lydde mig inte och jag kunde inte få upp mina grönsaker. Jag kände mig väldigt yr, så jag la mig ner på sängen utan att äta. Jag ansträngde mig hårt för att hålla mig klar i huvudet och jag glömde inte att jag var en utövare. De injicerade medicin i mig en gång varje morgon och kväll och de tvångsmatade mig två gånger om dagen med någon annan slags medicin. På grund av detta kunde jag bara ligga i sängen hela dagarna, antingen medvetslös eller med hallucinationer.
Efter en veckas förföljelser flyttades jag till ett större rum. Jag fick ingen injektion, men tvångsmatades med medicin två gånger om dagen. Mina armar och ben kändes svaga hela tiden. Jag kände mig yr och mådde illa. Varje dag kom direktören som var i tjänst och såg till mig. Direktören frågade mig hur jag mådde och om jag skulle fortsätta att utöva och varför jag vägrade följa landets beslut. Jag sa, "De som har makten representerar inte landet. De begår brott för sina egna själviska intressen." Han sa, "Hur ser du på situationen nu? Anser du att du utsätts för förföljelse här?" Jag visste inte vad han hade i sinnet, så jag svarade honom inte direkt. Jag sa bara: "Jag har inte tänkt på det ännu." Han sa: "Du borde tänka noga på det nu." Han ökade min dos från tre till fem tabletter. Nästa dag då jag berättade vad jag verkligen tyckte, la han till ännu fler tabletter. Till sist var min dos en handfull tabletter, tre gånger så många som alla andra fick. Vid samma tid varje fredag fick jag själv gå till medicinrummet och ta två stora tabletter med gulaktig medicin och jag var tvungen att öppna munnen för att de skulle kunna kontrollera.
Senare flyttade en utövare över från ett mindre rum. Hon sa själv att hon var medlem i [det styrande] partiet och att hon var en mönsterarbetare på sin arbetsplats. Hon uteslöts ur partiet för att hon insisterade på att utöva Falun Gong. Sjukhuset vidtog särskilda åtgärder för vår del. De övervakade oss särskilt när vi tog vår medicin och undersökte oss noga efteråt. De tillät inte att vi gick bortom dörren till tredje våningen och ingen fick lov att besöka oss, förutom våra familjer. Eftersom medicindosen ständigt ökade, kände jag mig mer och mer disorienterad och illamående.
På mentalsjukhuset var det ingen direkt våldsam tortyr som den i fängelset, men den mentala förföljelsen var inte mindre allvarlig än den fysiska tortyren. Eftersom jag tvingades ta stora doser med medicin under långa perioder, blev hela min kropp uppsvälld. Mitt ansikte var svullet som en bubbla. Min hy blev också mycket dålig. Alla som såg mig sa att jag var i dålig kondition. Jag kunde inte studera Fa [principerna inom Falun Gong] eller göra övningarna på det här stället och jag tvingades leva bland sinnessjuka. Varje dag skrek de allt vad de orkade och dansade av glädje, vilket var störande. Ibland såg jag väldigt otäckt uppförande, vilket var motbjudande. Varje normal person skulle känna sig fruktansvärt bitter över att behöva stanna där. Vid ett tillfälle kändes det som om jag skulle få ett mentalt sammanbrott. Det kändes som om jag skulle tappa förståndet. Jag ansträngde mig hårt för att lugna ner mig och tänkte, "Jag får inte bli galen. Jag får aldrig bli galen här inne. Jag har Fa. Varför skulle jag behöva känna mig rädd?" Med detta resonemang kunde jag hålla rädslan borta och jag citerade hela tiden Hong Yin (en diktsamling av Li Hongzhi, grundare av Falun Dafa). Till slut återfick jag min fridfullhet.
De svåra dagarna passerade, en efter en. En grupp patienter lämnade och en annan grupp kom för att ta deras plats. Enligt en besökare, som var en medarbetare till en med-utövare, skulle vi få stanna här för alltid om vi inte gav upp vårt utövande av Falun Gong. Jag tror emellertid att vårt upprätta sätt berörde de vanliga människorna på sjukhuset. De visste alla att vi var goda personer. Till och med direktören bad vår arbetsplats att ta oss tillbaka så snart som möjligt. Efter direktörens uppmaning fick vi slutligen gå efter mer än tre månaders tortyr. Jag fördes hem. Innan jag gick sa jag adjö till direktören. Han såg på när jag gick ut genom huvudentrén. Uttrycket i hans ansikte visade på hans ånger.
Flera månader med tvångsmatning av medicin och tortyr, gjorde att jag blev mycket dålig. När jag kom hem kastade jag alla mediciner jag fått på sjukhuset. Båda mina ögon var röda och svullna. Jag hade svårt att öppna mina ögon. Kort därefter varade sig mina öron, från insidan och ut. Min hals var också full av en gulaktig vätska. Eftersom jag fortsatte att göra övningarna och studera Fa, blev jag bättre för varje dag. Min kropp blev allt friskare. Jag bestämde mig för att de inte skulle kunna rubba mitt hjärta bort från kultivering, oavsett vilken tortyr de utsatte mig för.
Under den blodiga förföljelsen som genomförs av Jiang Zemins regim, har fler än 300 Dafa-utövare som följer principerna "Sanning, Barmhärtighet och Tålamod", torterats till döds. Över 500 utövare har dömts illegalt. Fler än 1000 har spärrats in på mentalsjukhus och utsatts för fruktansvärd behandling. Över 12,000 har illegalt spärrats in i interneringscentra och på arbetsläger för att genomlida omänsklig tortyr. Jag är bara en av utövarna som förföljts. Jag protesterar bestämt mot den omänskliga tortyr som Jiang Zemins regim använder. Alla godhjärtade människor, jag skulle vilja använda mina personliga erfarenheter för att väcka era samveten och sinnen för rättvisa. Jag hoppas att de kan skingra molnen och hjälpa till med att låta människor genomskåda den onda naturen hos Jiang Zemins regim och skapa förståelse för den sanna skönheten hos Falun Dafa.
Källa:
http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2002/1/7/17481.html
Kinesisk version tillgänglig på http://minghui.ca/mh/articles/2001/12/30/22277.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...