Bilen stannade framför en tvåvåningsbyggnad i närheten av Changshenvägen i Dalian. Efter att ha passerat genom en ståldörr så förstod jag att någonting var fel. De förde mig till den andra våningen där fyra män satt bakom ett skrivbord formerade för att förhöra mig. De bad mig sitta ner mindre än tre meter framför dem och beslagtog mitt pass. Sedan tog kvinnan mig till ett litet rum som var öppet så att de andra kunde se in och visiterade mig. Detta var början på deras trakasserier. Efter visiteringen av mig så förhörde de mig konstant i 36 timmar i ett litet mörkt rum med en enda ljus lampa som sken mot mina ögon.
En man i fyrtioårsåldern sa att han arbetade för den nationella säkerhetsbyrån i staden Wuzhou i Guanxiprovinsen, vilket är mina föräldrars hemstad och hade kommit till Dalian för att söka upp mig. Efter att ha tagit en rast och lånat toaletten så fann jag att över tio andra anställda befann sig på den nedre våningen. Jag kunde verkligen inte förstå varför de ansträngde sig så för att hitta en moder med ett två år gammalt barn. Den enda anledningen jag fann var att jag var en Falun Dafa-utövare och hade tagit med informationsblad om Falun Dafa till mina släktingar och vänner. Så mycket av skattebetalarnas pengar de slösar på att göra sådana här dumma saker!
Den första frågan som de ställde var: “När började du att öva Falun Gong?” Jag talade om för dem hur jag hade börjat öva Falun Dafa och hur jag hade lärt mig att bli en god människa genom att följa “Sanning-Godhet-Tålamod.” Men de ville verkligen veta hur jag fick tag i Falun Dafa-böcker, vem jag kontaktade mm. Jag talade om för dem att vid den tiden så kunde Falun Gong-utövare ses överallt i Kina, även i Dalians parker. Dafa-böcker kunde man lätt köpa på många platser. Eftersom de inte hade mycket till bevis så slutade de att ställa sådana frågor.
Sedan frågade de mig vilka sorters material jag hade skickat tillbaka till Kina under 2001 och vilket material jag hade tagit till Kina under det kinesiska nyåret 2002 och till vilka jag hade skickat material. Jag svarade: “Jag gjorde allt detta, men jag gjorde inget olagligt. Jag hoppas bara att mina vänner och släktingar kan få reda på fakta så att de inte blir lurade av lögnerna.”
De sa: “Tro inte att vi inte vet vad du har gjort bara för att du är tyst. Vi vet alla detaljer om vad du har gjort i Dalian, hur många dagar du stannade i Guangzhou, hur många dagar du var med dina föräldrar i Guangxi, när du lämnade…”Jag svarade: “Eftersom du vet allting, vad vill du att jag ska säga?” De insisterade på att det var olagligt att ta med broschyrer om Falun Dafa till Kina och hotade med att söka igenom min styvmors hem. Jag visade dem de oklara sakerna vid incidenten på Himmelska Fridens Torg och sanningen om den så kallade "Stora huset-frågan". Men deras sinnen hade blivit lurade av regimens långvariga hjärntvätt och de trodde inte på vad jag berättade för dem.
Vid middagstid så visade de inga tecken på att släppa mig. Jag vägrade äta för att protestera mot deras kvarhållande. De lämnade mig sittande på en stol hela natten. Nästa morgonen så hotade min kvinnliga övervakare mig: “Vi har gott om tid; du kommer inte att kunna mäta dig med oss. Ditt barn är så ungt. Varför tänker du inte på vad som är bäst för henne? Du har en bra familj, bryr du dig inte om din framtid? Kasta bort dina illusioner. Om du inte svarar på mina frågor så är det inte troligt att du blir släppt. Vi kan sända tillbaka dig till ett arbetsläger i Guangxi. Sedan kommer inte ens ditt barn att kunna träffa dig. Du kommer inte att bli behandlad likadant där som du blir här. Om vi lämnar över dig till polisstationen så kommer du att få uppleva en svår tid.”
Jag sa med ett leende, “Ni lurade in mig här, det är ni som inte låter mig åka hem och det förvånar mig inte att ni kan göra det ni säger.”
Nästa morgon så försökte de få mig att äta; jag vägrade, talade om för dem att jag inte var kriminell så jag tänkte inte äta deras mat och bad dem släppa mig. De vägrade och sa, “Du samarbetar inte med regimen och kommer inte att släppas. Om vi sänder dig tillbaka till Guanxis polisstation så kommer de inte att vara lika toleranta som vi. Det kommer att bli enkelt att hitta en ursäkt för att sända dig till ett år i tvångsarbetsläger. Men här hos oss, tala bara om detaljerna och du kommer att släppas.”
Vid middagstid så kände jag mig obekväm på grund av hunger och bad dem återigen att släppa mig. Jag tänkte på friheten att öva och studera Fa i Japan, jag tänkte på flygbiljetten till imorgon middag och tänkte på tvåmånaders-babyn i min mage. Jag kände mig ledsen. Jag tänkte på det lidande som Falun Dafa utövare i tvångsarbetsläger gick igenom. Rädsla började visa sig i mitt sinne. Jag ville verkligen hem…
På eftermiddagen kom en person som liknade en kader förbi och startade en ny rond med hjärntvätt. Han pratade med patriotiska argument och använde extremt nationalistiska exempel. Han försökte övertyga mig att hata det japanska och amerikanska folket.
Senare påtvingades jag deras hycklerier. Mitt sinne var ockuperat av tanken på att åka hem till Japan. Jag gav upp, gav dem namnen på några av mina gamla klasskamrater och svarade på en del av deras frågor. Men de slutade inte och frågade vem jag brukade hålla kontakt med och var jag brukade dela ut tidningar. De frågade även om Falun Dafa-konferenser för erfarenhetsutbyte osv. De läste till och med upp flera Japanska Dafa-utövares namn och frågade om jag kände dem. Jag tog chansen för att tala om för dem hur Falun Dafa har spridits i Japan och runtom i världen. När de såg att jag inte var intresserad av informationen så slutade de fråga. De lämnade mig ensam från 3 på eftermiddagen till 10 på kvällen. När jag var ensam så förstod jag att jag hade gjort fel. Jag hade svikit medutövare och mina gamla klasskamrater och var ovärdig Läraren som erbjöd mig god hälsa och lärde mig hur man blir en bra människa.
Dessa sju timmar av “frid” var istället en mental tortyr för mig. Musiken från TV:n och skratten från nedervåningen fick det att kännas som om ondska firade sin seger. Jag skämdes. Jag visste verkligen inte hur jag skulle möta mina medutövare i Japan som hade gjort allt för att stoppa förföljelsen av Falun Gong i Kina. Jag blev mycket trött mentalt. Vid midnatt så kom de tillbaka för att förhöra mig och bad mig skriva på en garanti att jag inte skulle bryta mot den kinesiska lagen. Jag signerade utan att känna att det var något speciellt och fick tillbaka mitt pass. Under dessa två dagar så signerade jag sex bandade erkännanden och en garanti.
När de släppte mig så fick jag deras telefonnummer och adressen till deras hemsida och de frågade efter mitt telefonnummer och adress. De bad mig upprepade gånger att kontakta dem efter att jag hade återvänt till Japan. De hotade mig och sa att jag inte fick prata med någon om förhöret, inkluderat min man, annars skulle följden bli mycket allvarlig. Jag vet att de ville att jag skulle förse dem med information men var rädda att deras brott skulle bli kända. Jag sa att jag visste vad jag skulle göra och de skickade hem mig.
Jag fick inte frid ens när jag kommit hem. Min styvmor försökte övertyga mig att sluta öva Falun Dafa och sa att om jag inte slutade så skulle hon, för hennes sons skull, tvinga min man att skilja sig och jag skulle förlora mitt barn och min man. Mitt hjärta var sorgset framför detta gamla par som hade lidit mycket under kulturrevolutionen (1966-1976) och som varit rädda i 36 timmar på grund av mig. Kinas propaganda hade fått dem att hata Dafa till en grad som var bortom min föreställningsförmåga. För att skydda sig själv och sin familj så var de återigen lurade och gjorde felaktiga saker. Jag kunde inte säga ett ord.
På grund av ovanstående upplevelse så tillät mig inte min man att ha kontakt med några Falun Dafa-utövare. Han tillät mig inte att säga att jag övade Falun Gong, hotade med skilsmässa och bad mig till och med att göra abort. Under hot från den kinesiska regimen och av rädsla för att bli involverade i någon politiska organisation så blev min man och hans föräldrar kallsinniga mot mig. Jag möter bitterheten i en brusten familj. Det är så svårt att förstå varför. Jag kan inte föreställa mig hur Falun Dafa-utövare inne i Kina har lidit.
Från den dagen jag lämnade Dalian och återvände till Japan så visste jag att jag inte kunde återvända till Kina så länge som förföljelsen av Falun Gong pågår. Om man tänker på hur de hotade mig, för att inte tala om hur de förhörde mig, bad mig hålla kontakt med dem och uppmuntrade mig att ta del i Dafa-aktiviteter i Japan så kunde man lätt se deras illvilliga avsikter. De ville att jag skulle bli en spion. Om jag vägrar att ge dem den information som de hoppats på, vad kommer deras reaktion att bli? Jag kommer inte att bli en spion och ett verktyg även om jag inte kan åka tillbaka till mitt kära hemland och inte får se mina gamla föräldrar.
Härmed deklarerar jag att alla inspelningar och garantier som jag signerade i staden Dalian medan jag förhördes av agenter från den nationella säkerhetsbyrån från staden Wuzhou i Guanxiprovinsen från eftermiddagen den 12 februari 2003 till halv två på natten den 14 februari 2003 är helt och hållet ogiltiga.
Cai Yingzhi, 28 februari 2003
Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2003/6/1/36389.html
Kinesisk version: http://www.minghui.org/mh/articles/2003/5/16/50449.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...