Måttstock i ens hjärta

Det finns en gammal berättelse om en far, hans son och deras åsna. De båda red på åsnan när människorna på gatan pekade på dem och sade, ”Se så grymma de är och låter åsnan lida så.” Manen steg således av åsnan. Inte långt därefter hördes kommentarer som, ”Se vad respektlöst barnet är som låter sin far gå.” Barnet steg således av åsnan han också. De började båda två gå bredvid åsnan och mannen tänkte, ”Nu finns det väl ändå ingen som kan ha nåt att säga.” Innan han tänkt färdigt tanken hördes det, ”Se så dumma de är och går bredvid åsnan istället för att rida på den.”

Vad vore det rätta att göra här? Det är helt enkelt omöjligt att avgöra det, baserat på de principer som finns bland vanliga människor.

Om en Dafa-utövare med ett vänligt och upprätt hjärta hade bevittnat föregående scen så skulle han när han såg de båda två åsnan tänka, ”Vilken bra åsna som bär så tungt utan att protestera.” När han såg barnet rida på åsnan och mannen gå bredvid skulle han tänka, ”Vilken omtänksam far som låter sitt barn rida på åsnan.” Om han hade sett mannen rida på åsnan och barnet gå bredvid så skulle han ha tänkt, ”Vilket moget barn som kan tänka på andra.” Skulle han sedan ha sett de båda gå bredvid åsnan skulle han ha tänkt, ”De går bredvid därför att de inte vill trötta ut åsnan.”

Varför reagerar människor annorlunda på samma händelse? En medkännande person har ett barmhärtig måttstock i sitt hjärta. Allting han ser är poesi i rörelse, vackra scener och vårens annalkande. En ond person bedömer saker annorlunda. Oavsett hur bra någonting är så ser han alltid på det med hat och missnöje och kan knappt vänta att göra sig av med det.

Det klara och det dunkla, det goda och det onda kommer för alltid att finnas bland människorna. Det är upp till ens egen upplysning att skilja dem åt.