Vid denna tidpunkt kändes det som om saken ställdes på sin spets och ett slutgiltigt beslut måste tas. Det var många tankar som snurrade i huvudet; vad skulle familjen säga, hur skulle de klara sig utan mig, hur skulle det gå på jobbet, vad skulle de tro… ja det handlade mycket om att släppa rädsla och anseende. När jag väl hade bestämt mig slog hjärtat sina lugna slag igen.
Att få ledigt gick hur enkelt som helst, mina chefer frågade inte ens vart jag skulle. Jag fick ett nytt pass en dag tidigare än beräknat och det var inga problem med varken visum eller biljetter till Kina trots att resebyrån visste att vi var utövare.
Några dagar innan avfärd utsattes ett par av oss för ett test. Någon frågade; hade vi noga tänkt igenom detta att åka? Ondskan i Kina är så mycket ondare och starkare än i Sverige! Tänk om vi blev ensamma där? Hur skulle vi klara det? Ja, nu började hjärtat gå ojämnt igen innan jag hade gjort klart för mig vad det handlade om. Rädslor! Jag tackade utövaren någon dag senare för denna prövning och var glad att den kommit hemma och inte i Kina.
Väl framme i Kina började sightseeingen med resegruppen direkt, i fyra dagar höll den på, innan vi hade vår ”lediga” dag, den 20 november, då vi skulle göra vår vädjan på ”torget” mitt i Beijing. Vi svenskar träffades på vårt hotell på förmiddagen och tillsammans förberedde vi oss genom att läsa Falun Gongs huvudbok Zhuan Falun och genom att tänka upprätta tankar. Vid tvåtiden var alla ca 40 utövare samlade på torget, en del var där enbart för att dokumentera händelsen. Där var utövare från Australien, Kanada, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Israel, Sverige, Schweiz, England och USA. 11 länder var representerade.
Vi började med att ta diverse turistfoton på gruppen, några minuter senare så gavs signalen ”GO” och då satte sig alla i dubbellotus och den bakre raden hissade banderollen med Sanning-Godhet-Tålamod på engelska och kinesiska. Några sekunder senare var vi omringade av tjutande polisbilar och vita polisbussar. Just då tappade jag koncentrationen på att tänka upprätta tankar och var en av de första som blev intvingade i en vit buss. Det enda jag hann tänka var; ”Okej, nu börjar det”. Inifrån bussen såg jag hur de tog tag i den ena utövaren efter den andra för att med olika grader av grovt våld tvinga in dem i de vita bussarna.
Ganska snart sade någon, ”Detta är ingen plats för oss utövare”, och strax därefter så gick en svensk utövare mot framdörren för att ta sig ut igen och en kille hoppade ut genom ett fönster bak i bussen. Utan att tänka speciellt mycket, bara; att om han kan komma igenom så räcker nog öppningen till för mig också, så jag fick ut benen först och sen svingade jag mig ut med resten av kroppen. Inga tankar, bara handling. Jag började snabbt gå därifrån men blev upptäckt av en vakt som kom springande i full fart och gav mig en rejäl tackling så jag flög flera meter, en annan gav mig en knuff i riktning mot tre andra som grabbade tag i mig och försökte bryta mina armar bakom min rygg. Jag kände ingen smärta och hade heller inga svårigheter med att ta tillbaks mina armar framför kroppen igen. Jag blev intvingad i en annan buss, där jag var alldeles ensam. I det här läget kom tankarna som utövaren hemma i Sverige hade talat om; tänk om ni blir ensamma, vad gör ni då? Jag var inte rädd då, utan konstaterade mest att; okej, nu är jag ensam. Vi får se vad som händer…
Någon minut senare blir två till intvingade i bussen, en kille från Tyskland som talar kinesiska och en annan som jag aldrig sett förut. Den tyske killen berättade för mig att han hade förklarat för polisen att jag bara hade tagit kort och inte tillhörde utövarna och skulle därför troligtvis släppas efter förhör. Sen var det upp till mig hur jag ville göra. Jag valde att stanna med utövarna. Den andre killen visade sig vara svensk, studerande på Hawaii. Det blev ett oväntat, men rätt kul möte. Vi tre bestämde att vi skulle hålla ihop oavsett vad som hände.
Vi blev körda till en polisstation alldeles i närheten av Tiananmen, där vi träffade de andra igen och vi alla, 35 st, blev infösta i ett rum med gallerförsedda fönster. Det var mycket varmt. Några använde sina mobiltelefoner för att ringa ambassaderna, nyhetsbyråerna och hem, andra ställde sig som skyddande sköldar för att inte poliserna skulle upptäcka de som ringde.
Jag tog ett kort därinne och när polisen frågade så svarade jag; ”Varför frågar du det"? Han blev distraherad av något och gick och jag fick smugglat iväg kameran till en tysk utövare som tog hand om den. Poliserna försökte på olika sätt separera och förhöra oss och vi svarade hela tiden att vi gör ingenting förrän vi får tala med ambassaden, vilket vi blev nekade gång på gång.
Efter ett tag skulle vi förflyttas. Trots att vi i den svenska gruppen försökte hålla ihop med armkrok så blev vi slitna isär och en annan kvinna och jag blev med våld nerkastade för en stentrappa. De andra kom efter med hjälp av olika grad av våld. Här blev den tyske utövaren visiterad och de tog min kamera ifrån honom. I källaren blev vi alla intvingade i en liten vitkaklad gallerförsedd cell som mätte ungefär 2,5 x 5 meter, utan fönster. En utövare sade; ”Bered er på att vi inte kommer härifrån… ”. Mina tankar gick till familjen hemma och på hur dom skulle klara sig utan mig och jag blev under en kort stund både rädd och ledsen, innan jag förstod att jag skulle släppa denna tanke.
Vi blev så småningom utsläppta därifrån och förda tillbaka till det första rummet för att strax därefter transporteras vidare till ett ”hotell” i närheten av flygplatsen. Där fanns inga gäster, bara vi utövare och jättemånga poliser. Vi förstod att de tänkte köra ut oss ur landet, det var bara en fråga om när och de frågade hur mycket pengar vi hade för de ville att vi själva skulle betala biljetterna tillbaka hem. Men vi svarade att vi redan hade biljetter hem och ville de att vi skulle åka på någon annan tid så fick de själva stå för den kostnaden. Mycket hände den kvällen och natten, många blev trakasserade och misshandlade, men alla överlevde och kom så småningom hem till sina nära och kära.
Under tiden hela denna händelse passerade förbi kände jag mig ganska mycket som en åskådare som står vid sidan av och bara iakttar vad som händer. Det var först när jag började tänka på alla här hemma eller på vad som skulle kunna hända, som hjärtat började skena igen. Det gick i perioder, men de varade inte speciellt länge, det lugnade snabbt ner sig igen.
En sak som rörde mig djupt i hjärtat var att redan innan vi lämnade kinesisk mark så fick vi veta att vår utrikesminister hade gjort ett skarpt uttalande mot Kinas regim till stöd för oss. Det kändes verkligen fint, för vi visste ju egentligen inte hur omgivningen skulle reagera på den här händelsen. Vi visste bara i djupet av våra hjärtan att vi gjorde detta för de modiga, beslutsamma kinesiska utövarnas skull som under drygt två års tid stått upp och försvarat det inneboende goda hos människan.
Vi kom ju därifrån, alla kom ut ur Kina, och återvände till säkerheten hemma. Det är betydligt svårare för våra utövarvänner som bor och lever i Kina, som är fråntagna alla sina mest grundläggande mänskliga rättigheter och får utstå den grymmaste förföljelse och tortyr för att de valt att leva enligt principen Sanning-Godhet-Tålamod.
Strax efter att planet lyft från Beijings flygplats upplevde jag att det som hänt troligtvis var starten på något nytt och att det är NU det verkliga arbetet börjar…
Tack alla som medverkat på olika sätt både hemma och i Kina och som gjort denna sak möjlig att genomföra. Vi var ett fåtal människor som var där i fysisk form, men ni alla var likväl med oss på ett eller annat sätt.
En svensk utövare
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...