New York Times: "Mentalsjukhusen på Kinas landsbygd väntar på någon som skall vända på saker och ting"

(utdrag)
Lördagen den 16 februari

Det har blivit vanligt i Kina att lokala myndigheter använder psykiatrin för att på ett bekvämt sätt tysta ner orosmakare och besvärliga människor.

Beijing 15 februari: ingen skulle neka till att Huang Shurong är envis och rättfram. Hon är också smart, självsäker och har talets gåva; egenskaper som skulle ge henne framgång, men inte på Kinas landsbygd.

Istället har tjänstemän tvingat henne vara på mentalsjukhus fem gånger de tre senaste åren, då hon protesterat mot de lokala myndigheterna i Suilongs län i Heilongjiang-provinsen i nordost, angående en markdispyt.

Huang, som är 42 år och skild, har tillbringat totalt 210 dagar bakom lås och bom, ibland underkastad kraftiga droger och elchockterapi, trots att hennes vänner, familj, experter i Beijing och till och med några av de psykiatriker på sjukhuset där hon varit inlagd sagt att hon är frisk.

”Jag håller med om att jag har en stark vilja och är väldigt bestämd, kanske för bestämd”, sade hon nyligen, kort efter att hon för femte gången släppts av doktorer som efter 52 dagar inte kunde motivera ytterligare inlåsning.

”Jag är inte mentalt sjuk", sade hon. ”Jag vet det, och vem som helst som känner mig säger detsamma". Av rädsla för att bli inlåst igen om hon stannade i sin hemstad, flydde hon till Beijing med sina två tonåriga barn där hon försörjer sig genom att sälja skrot.

Huangs fall är långt ifrån det enda.

....Beijings två och ett halvt års långa förföljelse av den bannlysta andliga rörelsen Falun Gong har rört upp nytt intresse kring det politiska missbruket av mentalvården, (....)

.... Lokala myndigheter försöker använda psykiatriska behandlingar som ett bekvämt sätt att tysta ner bråkmakare och besvärligt folk.

Detta innefattar människor som Huang, som satte press på myndigheterna med petitioner och protester. Huang sade under en av sina perioder på sjukhus att hon hade delat avdelning med fem andra som hade skrivit på petitioner.

”Polisen kunde inte arrestera mig, eftersom jag inte hade gjort något olagligt, så de sände mig till en psykiatrisk avdelning där de hade en del kontakter för att få tyst på mig och förnedra mig". sade hon över en kopp te på en restaurang i Beijing. Där fick hon piller och injektioner som drogade ner henne och hon fick även elchockterapi.

”Inom mig var jag så arg och rädd, jag ville bara därifrån,” minns Huang från sin första sjukhusinläggning 1998, efter att hon hämtats inför ögonen på sina egna barn. ”Jag använde näsblod för att skriva ett brev. Jag var väldigt orolig över mina barn som var unga och levde ensamma och jag var rädd för att de skulle drunkna i fiskdammen”.

De senaste månaderna har det varit flera rapporter i den kinesiska pressen om människor som blivit orättvist behandlade, vilket inkluderar en flitig petitionsskrivare, Yang Wenming, som tillbringade två månader på en mentalavdelning i Hubeiprovinsen innan han kunde fly. En påföljande psykiatrisk undersökning visade att han var helt frisk och nu stämmer han de ansvariga på 1.2 miljoner yuan, nästan 150.000 dollar.

Falun Gong säger att 1000 av deras utövare har blivit tvångsintagna.

Officiellt har kinesiska psykiatriker samma standard som här i väst. Människor kan inte bli intagna mot sin vilja om de inte är farliga för sig själva eller andra. I Kina så är inte den standarden kopplad till hur lång tid en människa kan hållas kvar innan utvärderingen är klar. Utanför stora städer, så är läkare i det tämliga nya området psykiatri dåligt förberedda på att genomföra utvärderingar och saknar självförtroende till att motsätta sig tjänstemän som dömer varje beteende som avviker från normen som mentalsjukdom.

Det finns faktiskt de som behöver tvångsomhändertas, säger kinesiska psykiatriker, men en stor del behöver inte det.

Till deras fördel har kinesiska psykiatriker skrivit ut Huang flera gånger trots press från länstjänstemän att hon skall hållas inlåst. Det tog varje gång mellan fyra och sjuttiotvå dagar innan de kom fram till slutsatsen att de skulle släppa henne.

(...)

...Huang fortsatte att klaga till kontoret och sökte upp länets partisekreterare. Otåligt reste hon sedan till provinsens besvärskontor i Harbin och senare till Beijing och lade fram klagomål till Kinas kabinett och jordbruksdepartement. Kabinettet beordrade provinsen att ”på bästa sätt ta hand om” hennes klagomål.

Det var då de verkliga problemen började

Tidigt i juni 1998, medan hon promenerade hem från ännu ett besök på besvärskontoret, så kom en omärkt bil med poliser och tjänstemän och körde upp bredvid henne. Utan förklaring slängde de in henne i bilen, band hennes händer och gav sig iväg och lämnade hennes två barn ensamma vid vägkanten.

Under tårar, skrik och protester kördes hon i fyra timmar till ett psykiatriskt sjukhus, Harbins specialistsjukhus nr 1, där hon utan undersökning anvisades till en låst avdelning. Hennes barn informerades inte om vart deras mor tagit vägen.

När hon bönföll doktorerna att släppa henne, så sa de ”att de behövde diskutera frågan med länstjänstemännen,” minns hon. Slutligen fick hon komma hem till sin familj efter 47 dagar.

För att ta tag i sitt markärende och rentvå sitt namn, reste hon till Beijing för en utförlig psykiatrisk utvärdering vid den prestigefyllda Medicinska Vetenskapsuniversitet i Beijing. I sin rapport från december 1998 beskrev psykiatrikerna henne som ”klartänkt” och ”talandes till punkt,” med ”en god självkännedom och inga tecken på mentalsjukdom”.

Men detta dokument hjälpte henne inte. De tre senaste åren av Huangs liv har varit en otäck cirkel av fortsatta protester, tvångsintagningar på grund av påtryckningar från länstjänstemännen och upprepade utskrivningar av doktorerna.

(....)

När hon var intagen på det privata Chaoyangsjukhuset nära Harbin, började hon hungerstrejka och blev på så sätt frisläppt när psykiatrikerna var rädda för att hon ”var så svag och fysiskt dålig” att de inte kunde ta hand om henne, sade en tidigare anställd, som vill vara anonym.

(.....)

Sista gången hon var intagen vid ett stort sjukhus i Harbin sade de lokala myndighetspersonerna att hon var en tokig kvinna som skrek och svor åt tjänstemännen. De gav sjukhuset 10 000 yuan, omkring 1 200 dollar, för sex månaders behandling och sade att hon tidigare hade blivit stämplad som paranoid.

”De hävdade att hon var en plåga och en bråkmakare och de sade att de förde hit henne för sitt eget bästa,” sade en sjukvårdare vid sjukhuset, som ville vara anonym.” Hon hade inte ens skor på sig när hon anlände. Vi var tvungna att köpa åt henne. Man kunde tydligt se att de inte brydde sig om henne”.

Sjukvårdaren tillade att många doktorer snabbt hade blivit övertygade att det inte var något fel på henne. ”De tog hit henne och hävdade hon var mentalt sjuk, men att efter att vi hade utfört tester på henne och undersökt hennes bakgrund kom vi fram till att hon inte alls var sjuk.”

”Jag menar, om du har förlorat din mark och har en dispyt så är det normalt att du blir arg och kanske till och med svär. Det betyder inte att du har en mentalsjukdom”.

När besvärskontoret inte skickade några papper eller andra bevis på Huangs mentalsjukdom, så var doktorerna tvungna att bli detektiver och reste till Huangs avlägsna by för att intervjua grannar.

”Fakta verkade stämma överens med hennes version av händelserna och inte med de som tjänstemännen lade fram", tillade sjukvårdaren. Alla byborna sade: ”Om Huang Shurong är mentalt sjuk, så är vi alla knäppa”.

http://dailynews.yahoo.com/htx/nyt/20020216/
ts/in_rural_china_mental_hospitals_await_some
_who_rock_the_boat_1.html