Hur många ärliga människor finns det kvar i världen?

Jag driver en verksamhet som köper upp frukt och grönsaker för att sälja dem vidare till återförsäljare. Området jag är verksam i är Guangzhou, Shenzhen samt några städer och byar i Kinas inland. Under mina vidsträckta resor har jag bildat mig en ganska bra uppfattning om Kina och ingenting verkade bekymra mig, förutom att tjäna mer pengar. Jag var emellertid med om någonting som jag aldrig kommer att glömma. Det fick mig inse att det finns någonting som är värdefullare än pengar och det är en Falun Dafa-utövares hjärta.

Våren 2002 var jag på väg till Huaiyang i Henan-provinsen för att köpa sparris som jag senare skulle sälja i Guangzhou. Jag stannade till i Bankou, en by där man odlar mycket sparris. Under de följande dagarna var jag upptagen dygnet runt. På den tredje dagen, strax innan middagstid, kom en man på cykel lastad med sparris. Han var i femtioårsåldern, kraftigt byggd och på ett gott humör. Han ställde sin cykel intill mig och utan att fråga om priset lämnade han över sin sparris till mig. Jag vägde den och berättade för honom hur mycket han kunde få betalt. Han nickade så jag tog fram min sedelbunt och gav honom betalt. Utan att räkna dem stoppade han dem i fickan och for iväg på sin cykel. Efter att han försvunnit kändes det på något sätt inte rätt. Efter att ha kontrollräknat mina pengar upptäckte jag att jag gett honom 100 yuan för mycket (500 yuan är månadslönen för en medelinkomsttagare i Kina).

“Vad skulle jag göra nu? Det var för sent att hinna ifatt honom och han skulle med all säkerhet inte komma tillbaka.”

Men några timmar senare kom samme man tillbaka med en väldig fart och med svetten rinnande i pannan. Han stannade med sin cykel intill mig och tog fram en sedel ur fickan. ”Här,” sa han. ”Du gav mig för mycket pengar i morse. Jag är ledsen att jag inte räknade dem på en gång. Jag ville inte att du skulle oroa dig i onödan så jag skyndade mig tillbaka. Jag vet att det är tufft att driva en rörelse som din.”

Hans ord var så uppriktiga att det kändes som om jag drömde. Jag kunde knappt tro mina öron. Efter att ha stått mållös en stund sa jag, ”kan du säga vad du heter och var du bor? Jag skulle vilja skriva en artikel till tidningen och berätta om det här.”

Han berättade att han bodde i en liten by i distriket Chuanhui, ungefär en mil bort. Han var arbetslös, men hade en bit jord som han odlade sparris på. Efter att ha hört honom tala tänkte jag, ”jag har aldrig mött en arbetslös person som inte älskar pengar. Det kan inte finnas många människor som han i världen idag.” Jag bjöd honom att äta middag med mig, men han avböjde. När jag frågade honom vad han hette log han bara och viskade i mitt öra, ”bara så att du vet så är jag en Falun Dafa-utövare. Falun Dafa är bra. Det hjälper dig att nå frid och skänker välsignelser till hela din familj.” Efter att ha sagt detta for han återigen iväg på sin cykel.

Två år har gått, men ibland kommer jag att tänka på den här händelsen. Tidigare brydde jag mig aldrig om när någon sa att Falun Dafa var bra. När sedan regeringen förbjöd metoden och började varna för den på TV:n blev jag nästan övertygad. Men nu har jag personligen träffat en utövare. Till dig som sålde sparrisen till mig skulle jag vilja säga att vi, min fru, min son och jag vet att Falun Dafa är bra. Jag vill också berätta för hela världen att Falun Dafa är bra. Tro inte på det de sänder på TV:n.

Översatt från: http://clearwisdom.net/emh/articles/2004/3/10/45912.html
Kinesisk version: http://www.minghui.org/mh/articles/2004/2/23/68308.html