Övervinna svårigheter under den sittande meditationen

Mästaren talar ofta om fördelarna med att studera Falun Gongs undervisning och att göra övningarna tillsammans. Följande berättelse är en illustration av Mästarens ord att vi kan hjälpa varandra att höja våra nivåer genom att göra dessa saker.

När jag först började med den sittande meditationen i Falun Gong, kändes det mycket smärtsamt till och med i ”enkellotus” (korsa ena benet över det andra). Vid den tiden undrade jag om jag någonsin skulle kunna meditera i ”dubbellotus” (korsa båda benen över varandra). En dag lyckades jag korsa båda benen. Jag klarade dock bara att sitta så i knappt två sekunder. Smärtan var så intensiv, att jag genast tog ner benen. Då var jag skeptisk till om jag någonsin skulle kunna klara att meditera i dubbellotus i 30 minuter.

Under ett litet erfarenhetsutbyte 1999, delade flera utövare med sig av sina erfarenheter av att korsa båda benen under den sittande meditationen. En äldre utövare berättade att hon satte upp ett mål för sig själv att hon skulle försöka uthärda smärtan så länge som möjligt, när hon mediterade i dubbellotus. En dag lyckades hon till slut sitta i dubbellotus genom att "bita ihop".

Efter att ha hört flera berättelser, insåg jag till slut att det inte fanns någon genväg i kultivering och att svårigheter är en oundviklig del i kultiveringen. Snart klarade jag att öka tiden när jag mediterade i dubbellotus från några få minuter till tjugo minuter. Medan jag klarade av att ha smärta, såg jag att det fanns olika typer av smärta, i början kändes mina ben svullna, sedan började de domna och till slut kändes det som om benen var brutna. Till slut lyckades jag göra genombrott och kunde sitta i dubbellotus i en timme. Varje dag när jag mediterat i en timme, kändes det på den tiden som om jag utfört en "stor uppgift". Jag fick också en ny förståelse beträffande tidens relativitet. Jag kan lätt stanna uppe hela natten och läsa en roman när jag ”känner för det” och över tio timmar bara flyger iväg. Varför skulle det då vara så svårt för mig att stå ut under en timmes meditation? Varför skulle det ”kännas” som om tiden gick saktare och saktare under meditationen? Varje del i övningsmusiken till meditationen är fem minuter. När jag gör meditationen, känns varje fem minuter olika och de sista fem minuterna känns längst. Att klara att kunna stå ut smärtan är ett hinder och att lämna det bekväma, varma hemmet för gruppövning tidigt på morgonen under den kalla vintern varje dag är ett annat. Men med uppmuntran från andra utövare lyckades jag fortsätta delta i gruppövningen varje morgon. När mina ben gjorde ont och kändes kalla samtidigt, upprepade jag för mig själv: ”Svårt uthärda, kan uthärdas. Svårt klara, kan klaras”. (Människa med utmärkta medfödda kvaliteter, föreläsning nio i Zhuan Falun). Jag undrade även ibland när jag skulle få känna det underbart och mycket bekvämt, som om man ”satt inuti ett äggskal” (Upprymdhet, föreläsning åtta i Zhuan Falun).

Jag måste medge att jag har en mycket svag vilja. Under en period efter att min dotter fötts, hittade jag på olika ursäkter för att slippa meditera i en timma. I början reducerade jag övningstiden till 45 minuter. Sedan reducerade jag tiden ytterligare till 30 minuter. Till slut gav mig till och med 30 minuters meditation en intensiv smärta. Det var då jag till slut insåg faktumet att jag hade fallit till en lägre kultiveringsnivå. Medan jag beskyllde mig själv för brist på uthållighet, klagade jag också på bristen av daglig gruppövning nära mitt hem. Jag återupptog meditationsövningen hemma varje dag. Efter ett tag försvann smärtan, men den ersattes med en känsla av trötthet.

Situationen förbättrades till slut när min mamma och en äldre granne som jag kallade tant Z erbjöd sig att göra Falun Gong-övningarna, med mig utomhus på morgonen. (Notera: Kineser kallar ofta äldre människor utanför familjen ”tant” på grund av tillgiventet och respekt). Redan den första dagen kunde jag meditera i en timma. Av någon oförklarlig anledning, kände jag varken smärta i benen eller trötthet. Det till och med kändes underbart och mycket bekvämt, som om jag ”satt inuti ett äggskal”. Det kändes som om mitt sinne var som ett stort öppet fält och att min kropp befann sig i en annan dimension, som var underbar och mycket bekväm. Solen gick upp och lyste med sitt varma ljus på mig. Det kändes mycket bättre än att sova. Jag började ångra att jag inte hade lyssnat på Läraren och gjort Falun Gong-övningarna med andra utövare utomhus. Tant Z upplevde samma sak som jag och utbrast, ”hur kom det sig att jag inte kände någon smärta i mina ben den här morgonen?” Den andra morgonen gjorde min mamma ett enormt framsteg för att vara en ny utövare. Hon slog sitt "rekord" på 45 minuter och mediterade i en timma.

Vi tre kunde inte hjälpa att vi kände oss nöjda över att vi hade klarat av det bättre och att börja dagen med meditation. Jag sa till dem, ”vi kanske inte ska känna oss nöjda med oss själva alltför tidigt. Den verkliga utmaningen ligger fortfarande framför oss. Är ni säkra på att ni orkar fortsätta gå ut varje morgon när det är snö och kallt väder? Tant Z svarade genast, ”inga problem! Jag klarar det”. Min mamma sa, ”om ni två kan fortsätta gruppövningen varje morgon, så kan jag också göra det”. Jag tillade: Du borde ha sagt, även om ni två inte kommer, kommer jag fortsätta att göra övningarna ute varje dag!” Vi skrattade alla tre. Det fanns en sorts oförklarlig glädje i vårt oskyldiga skratt, som utövare bäst kan relatera till och förstå.