FN-kommissionen för Mänskliga Rättigheter – En lekstuga för Kina?

Visste du att något som du har köpt, en handgjord hårborste, en handstickad tröja, ett mjukisdjur eller en läderfotboll kan vara gjord av slavarbetande samvetsfångar i ett kinesiskt tvångsarbetsläger, eller Loagai som det heter på kinesiska? I dessa anläggningar finns många oskyldigt dömda människor – arbetare och tjänstemän såväl som hemmafruar och studenter – som rövats bort från sina familjer bara för att de är människorättsaktivister, demokratiförespråkare, Falun Gong-utövare, icke-registrerade kristna eller samhällskritiker. De tvingas arbeta över 15 timmar om dagen, med för lite sömn och svältkost, de blir hjärntvättade och misshandlade och tvingas utstå smuts, stank, hetta, köld och giftiga kemikalier från tillverkningsprocessen. Som vanligt avfärdar kinesiska makthavare all uppståndelse runt förekomsten av tortyr, avrättningar, arbetsläger och andra brott mot mänskliga rättigheter (MR) som konspiration bland Kinafientliga krafter utomlands.

Varje år i mars–april träffas representanter från drygt 50 nationer i ett maratonmöte i FN-högkvarteret i Genève för att diskutera och ibland granska hur världens länder har skött sig i fråga om MR. Under mötet i fjol konstaterade man att det vitt spridda användandet av tortyr och annan grym eller förnedrande behandling eller bestraffning uppvisar en skrämmande utveckling, men den största förövaren, Kina, kritiseras aldrig. När något land motionerar om att ta upp situationen i Kina till diskussion så blockerar kineserna med hjälp av ett kryphål i kommissionens regelverk, den så kallade "No-action-motionen".

En "No-action-motion" är en procedur tänkt att användas efter samråd mellan länderna och den syftar till att göra arbetet inom kommissionen smidigare, men Kina missbrukar den nästan varje år för att eliminera varje förslag om att föra upp MR i Kina på agendan. Så ett rävspel iscensätts där kineserna konspirerar eller kohandlar med andra länder för att vinna omröstningen om deras"No-action-motion". De mindre länderna som är beroende av Kina vågar inte rösta emot. Proceduren ger Kina ett slags immunitet. Detta orsakar en kaotisk situation som kan leda till att kommissionens arbete bryter samman, och så småningom till demokratins förfall. Sedan 1990 har Kina utnyttjat systemet 10 gånger, ibland genom att med skrämseltaktik och hot tvinga andra länder att avstå från att rösta eller rösta för ”No Action” till Kinas fördel.

De flesta europeiska länderna är irriterade över Kinas agerande men gör inte tillräckligt för att förbättra situationen. Hade det varit ett mindre land som hade begått samma MR-brott så hade de europeiska länderna agerat kraftfullare. Till exempel kunde EU ha agerat mer enhetligt och fört en öppen dialog om Kinas farliga agerande med samtliga länder i FN-kommissionen för mänskliga rättigheter. I stället har de större europeiska länderna en tendens att gå sin egen väg för att skaffa sig handelsfördelar från Kina.

På individnivå skulle detta vara liktydigt med att behöva umgås med en granne som misshandlar fru och barn, eller att göra affärer med någon som inte drar sig för mord om det gagnar hans syften. Detta vore otänkbart för de flesta människor. Men makthavare i Kina kan få regeringar i Väst att acceptera just sådana situationer, att blunda inför MR-brott mot att få stor ekonomisk vinnig.

Att agera ensamt mot Kina får drastiska följder. Danmark fick känna på kinesernas vrede när man tillsammans med USA lade fram en resolution mot Kina 1997 när andra europeiska länder inte var enade i frågan. Trots att det på grund av "No-action-motionen" inte heller den gången gav något resultat så utsattes Danmark för repressalier. Tyvärr har andra länder inte stött Danmark tillräckligt. Sedan dess har arbetsmoralen inom FN-kommissionen för MR börjat förfalla på allvar.

På grund av rädsla för repressalier i form av uppsagda handels- och samarbetsavtal så är det inte många länder förutom USA som vill kritisera Kina. Europeiska länder har till sitt försvar förklarat att en mjukare linje mer effektivt påverkar Kina i positiv riktning men Kinas agerande under den senaste tiden visar tendenser i motsatt riktning. Även om förändringar är på gång så går det för långsamt. Miljontals kinesiska medborgare fortsätter att lida i onödan. En annan farlig utveckling är att generation efter generation av unga kineser växer upp med en snedvriden syn på sina medmänniskor. De ser att deras ledare kan mörda och döda utan konsekvenser så länge de kan behålla makten. Risken är stor att de kommer att ta efter. Vi bör inte stödja en sådan utveckling.

Vid sin avgång som FN:s högkommissionär för MR i december 1998 varnade Mary Robinson världens länder med orden: ”Trots alla traktat, konventioner, deklarationer, nationella grundlagar och lagstiftning till skydd för de mänskliga rättigheterna, trots ett stort antal nationella och internationella organisationers verksamhet, så fortsätter ändå systematiska, massiva och allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna att vara en daglig verklighet för en stor del av mänskligheten.” Kommissionen har också fått stark kritik från både Kofi Annan och MR-organisationer.

Under Kinas ockupation av Tibet har fler än en miljon tibetaner dött. Just nu är Falun Gong-utövarna värst drabbade i Kina. Varje år under de senaste fyra åren har hundratals Falun Gong-utövare samlats på Place des Nations utanför FN i Genève i en fredlig demonstration mot att deras vänner i Kina torteras till döds. För fyra år sedan kunde man läsa på deras banderoller att ett par hundra Falun Gong-utövare hade torterats till döds i Kina. I år har dödssiffran överstigit 900 bekräftade fall. Med tanke på hur myndigheter i Kina alltid har mörklagt sanningen så befarar man att det verkliga antalet dödade är minst det tredubbla. Dokumentationen och vittnesmålen från offren och deras anhöriga är så starka att allvarliga brott såsom mord, människorov, tortyr och våldtäkt skulle kunna bevisas bortom allt tvivel i domstolarna i väst. Så det är inte utan anledning som kinesiska makthavare är livrädda för avslöjanden om övergreppen på deras landsmän.

I samband med inträdet i WTO har Kina skapat nya lagar nästan på löpande band men det får inte tolkas som att kinesiska makthavare är beredda att ta itu med problemet. De ser det som en praktisk nödvändighet för att få göra affärer med omvärlden. Egentligen garanterar Kinas nuvarande konstitution och lagar redan nu varje medborgares grundläggande mänskliga rättigheter men i praktiken är makthavare fanatiskt rädda för att förlora kontrollen över folket, så som i fallet med den enormt populära andliga rörelsen, Falun Gong. Vid tiden för förbudet fanns det inga tillämpliga lagar eftersom inget brott kan bindas till den fredliga rörelsen. Man valde ändå att förbjuda rörelsen och lagstiftade retroaktivt.

Politiker och andra tror att utbyte leder till mer förståelse beträffande MR i Kina men hittills har tendenserna pekat åt motsatt håll. Det är väst som gör eftergifter och det är västs moral som sjunker, inte Kinas som höjs. Exempelvis vågar flera institutioner och universitet i Sverige inte ha något med Falun Gong att göra på grund av rädsla för att det ska medföra problem i samarbetet med Kina. Många svenska Falun Gong-utövare är svartlistade av Kina och listan lämnas till andra länder som blir lurade att vägra svenskarna inresetillstånd. Flera svenskar har blivit stoppade i Ryssland, de Baltiska länderna, Island, Thailand och Hongkong. Tyskland och Frankrike har vid två tillfällen förbjudit gula kläder under kinesiska statsbesök, som Falun Gong-utövare ofta har.

Det positiva under FN-kommissionens möte i år är att tortyroffer, f d fångar, tibetaner och Falungongutövare är inbjudna att vittna om situationen i kinesiska fängelser och arbetsläger. Eftersom MR-organisationer, trots högtidliga löften från Kina, inte har fått lov att undersöka förhållandena på plats så är dessa vittnesmål av stort värde. Samtidigt har Kina skickat en styrka på c:a 500 personer till Genève för att motarbeta en resolution som USA har lagt fram. Många av kineserna uppger sig tillhöra olika NGO:s men de är i själva verket skickade för att propagera för regimen. En del är där för att sabotera kommissionens arbete genom att verbalt attackera mötesvärdar och riva ned mötesnotiser som NGO:s har satt upp.

För att åstadkomma förändringar beträffande MR krävs mer än skicklighet, expertis och politik. Det behövs framför allt ett gott hjärta. Det handlar om moral. Därför är det viktigt att vanliga goda människor inser allvaret i situationen och engagerar sig i frågan genom att föra en dialog med sina folkvalda representanter om att aktivt stödja de drabbade samt exponera brotten mot de mänskliga rättigheterna.