Målet för sanningsklargörande är att rädda varelser

Hej kära medutövare!

Jag skulle vilja berätta hur jag blev en del av projektet att klargöra sanningen för VIPs när Shen Yuns föreställning stoppades i St Petersburg 2008.

Vi bestämde oss för att ta kontakt med parlamentsledamöter. Det visade sig inte vara särskilt svårt att ta sig in till Moskvas parlament. När vi hade upprätta tankar så öppnades dörrarna lätt in till parlamentet. Vi valde att närma oss dem som Epoch Times journalister. Förut hade jag inte varit delaktig i det här projektet men jag insåg att mediafolk lätt öppnar vilken dörr som helst.

Samtidigt kände jag ett stort ansvar. I början presenterade jag mig som en som jobbade med annonsering för ET. Jag började besöka olika tillställningar och sprida de Nio kommentarerna och Shen Yuns specialutgåva. Efter ett tag ville redaktionen att jag dessutom skulle fungera som en korrespondent och börja skriva artiklar.

Att arbeta i projektet

Arbete inom ET-projektet blev min kultiveringsmiljö och jag fick många tillfällen att göra flitiga framsteg och höja min nivå. Att skriva artiklar var ett stort test för mig. Jag hade ingen erfarenhet av att göra det. Mina medutövare hjälpte mig att bli bättre men när mina artiklar började publiceras så dök ett annat fasthållande upp – fasthållandet till vad jag skrev. Jag kollade ET-hemsidan flera gånger om dagen för att se hur många träffar min artikel fått. Om det var flera hundra personer som gått in på artikeln så blev jag glad och om det bara var några få så blev jag jätteledsen.

En dag läste jag en erfarenhetsberättelse på hemsidan Clearwisdom där en utövare delade med sig av processen att släppa fasthållandet till att skriva artiklar. Jag kände mig förlägen över att jag hade en vanlig människas tänkande i detta fall. Hur kunde jag glömma att allt vi har så har vi fått av Läraren? När jag tyckte att mitt jobb var så viktigt så bekräftade jag bara mig själv. När mina upprätta tankar var starka så kunde jag skriva en artikel snabbt. När jag använde mitt huvud för att skriva så kunde jag inte göra någonting alls. Jag kände mig dålig och kunde inte skriva ens en rad.

ET-projektet kräver ett bra samarbete mellan de som arbetar i det. Jag mötte ofta Xinxing-test i den här frågan eftersom jag inte förstod mig på koordineringsmetoderna och koordinatorernas sätt att vara. Mitt missnöje med koordinatorerna blev ibland så allvarligt att jag inte klarade av mer. Jag försökte lämna projektet tre gånger. Mitt hjärta var inte lugnt, jag var rasande och tyckte att jag hade rätt.

Läraren sade i Fa-undervisning vid Fa-konferensen i Singapore: ' Jag tycker att från och med nu ska ni se på er själva när ni stöter på problem, i relationer eller när det dyker upp problem när ni ska studera Fa eller vara bland våra utövare. [Fråga dig själv:] 'Har jag gjort något fel?' Alla ni borde uppföra sig så och kultivera era sinnen (xin). Om du lägger din energi på yttre saker och letar efter andras brister istället för att verkligen göra något åt ditt eget hjärta, hur kan du förbättra dig själv? De andra kommer att förbättras och göra framsteg i kultiveringen när du har pekat ut deras tillkortakommanden men du kommer att bli kvar där du är. Det är därför jag säger till er att närhelst det dyker upp ett problem eller närhelst du känner dig obehaglig inuti så borde du se på dig själv för att hitta anledningen. Jag garanterar att problemet finns hos dig. ” (inofficiell översättning)

Jag har alltid sagt till andra att använda den gyllene regeln i kultiveringen: titta inåt, men tillämpade jag den själv? Jag insåg att jag inte kan se sanningen om mitt hjärta inte är lugnt och om jag inte är tolerant. Det var en verkligt svår process att bli av med missnöjet och kritiken mot koordinatorerna. Det var först när jag själv blev en koordinator som jag insåg hur mycket press jag skapat med det negativa fältet och jag ångrar det.

Att klargöra sanningen för VIPs

Gradvis fick jag mer erfarenhet av att klargöra sanningen för VIPs och det blev dag för dag lite lättare. Jag kände mig bekväm med att vara korrespondent och kunde lättare närma mig olika människor. Samtidigt som jag klargjorde sanningen så kände jag att folk hade förtroende för ET och att de var intresserade av de 9 kommentarerna. Jag stötte även på intressanta männsikor med olika öden och jag såg detta som en hint till att påbörja en intervju. Efter lite diskussion så skapades ett nytt Topic hos ET: Intervjuer på ET-hemsidan.

Under intervjuarbetet så lärde jag mig att vara tolerant som de beskrivs i Zhuan Falun, tidigare kunde jag inte kontrollea mig i det hänseendet. Jag var tvungen att vänta i flera månader på vissa intervjuer och att göra 50 telefonsamtal för att få till ett möte. Onda saker använde alla sorters metoder för att störa. När jag ringde, sade tex assistenten att han var upptagen eller inte på kontoret eller att man skulle ringa senare osv. Ibland blev jag otålig och försökte få till mötet inom en månad eller så. Dock fick mitt ökade tålamod sin utdelning och: mötena blev verkligen av.

Ibland blev ondskan så rasande att den sände folk till sjukhus. Till exempel så hade jag ett möte med en av presidentkandidaterna, det blev uppskjutet i två månader för att han låg först på sjukhus för bronkit och därefter var han på affärsresa samt upptagen med valet. Vi möttes dock till sist. Det var enkelt att klargöra sanningen för honom och tala om KKPs onda natur. När jag berättade om förföljelsen av Falun Gong och organstölderna så blev han både upprörd och mycket allvarlig.

Jag fick en timmes möte med en känd dansare och koreograf i Café. Jag var lite nervös och försökte minnas Lärarens ord I “Fa-undervisning vid Fa-kongerensen I Atlanta 2003”: “Ni ska göra detsamma när ni klargör sanningen. Tänk inte på honom som någon elitfigur så att ni skapar ett extra mentalt hinder för er själva, som om ni vore där för att be honom om hjälp. Det som i själva verket händer är att ni räddar honom, och ni ger honom en chans att välja sin framtid. Det är helt säkert. Så ni ska betrakta räddandet av världens människor som det primära målet med att klargöra sanningen.“

Innan mötet så sökte jag på nätet och läste allt som skrivits om honom. Jag förberedde ett par frågor och ville verkligen vara en duktig journalist. Jag visste att det är sanningsklargörandet som avgör om intervjun blir bra eller inte. Jag tog med lite sanningsklargörande material. Under vårt samtal så fick jag veta att han även skapar teaterdekoren för sina uppsättningar, och jag bestämde mig för att berätta om konstutställningen “Sanning-Godhet-Tålamod”. När jag gjort det så tog han fram sitt album med sina målningar och skrev: “Till Ulyana från Vladimir för vår bekantskap”

Jag måste påstå att han kom till mötet väldigt trött och hungrig efter repetitionen. Men jag ser fortfarande hans ansikte framför mig när jag visade Shen Yun-bilderna. Han såg uppmärksamt på dem och det verkade som om hela hans kropp absorberade färgerna, rörelsen och kompositionen i bilderna. Han piggnade till så till den grad att han såg någon han kände bland bilderna av dem som intervjuades. Jag såg hur den här mannen förändrades samtidigt som jag klargjorde sanningen för honom. Vid det här laget hade han blivit som ett barn, istället för en 70-årig herre. Han glömde till och med maten och rörde den inte ens. Hans ögon lyste och när han fick höra talas om turnéns svårigheter I Ryssland så erbjöd han sig att bli en samarbetspartner under förberedelserna för föreställningen.

Vårt samtal var hjärtligt och varade i två timmar. När jag skulle bege mig av så gav jag honom ET-kalendern som gåva. Hans assistent Marina hade också med sig en kalender på vilken han nu skrev: “Till kära Uliana – med lyckönskningar.” Det han skrev de bägge gångerna visar hur han förändrades och hur hans hjärta blev mer öppet.

När jag kom hem fick jag en djupare förståelse för vad sanningsklargörande är. Medkänslan kommer från Fa och medan jag gick sade jag för mig själv, “Läraren räddar människor och jag hjälper Läraren att rädda människor”

Frågan om hur angeläget det är att rädda människor

Ibland var jag tvungen att delta i stora internationella händelser där det kan vara svårt att klargöra sanningen. Jag ska berätta om några av dessa fall. Moskva stod som värd för ett regelbundet möte för SCO (Shanghai Cooperation Organization) i kampen mot terrorism och extremism. Jag ansökte om ackreditering och fick ett positivt svar.

Jag hade aldrig varit på ett SCO-möte tidigare och kände inte till hur man gick tillväga. Jag visste bara att det skulle komma toppolitiker från Kina och CIS-läder – medlemmar i SCO. Mötet hölls på President Hotel. Det samlade ledare inom ministerier och byråer från olika länder osv. Det var ett jättelikt runt bord, få utomstående i rummet, men många från underrättelsetjänsten . Jag blev lite nervös.

Jag hittade en ledig plats i hörnet som reserverats för media, slöt ögonen, och under diskussionerna sände jag upprätta tankar och bad om hjälp från Läraren. När det blev en paus så ställde sig alla och gick fram mot buffén. Vid den tidpunkten var mitt huvud helt tomt, jag slutade tänka på mig själv och ägnade mig åt syftet till att jag var där.

Jag bestämde mig för att börja med en granne som såg ut att vara mycket representativ och som visade sig vara chef för Institutet för Internationella relationer. När jag erbjöd honom de 9 kommentarerna så tog han emot dem och en tidning. Jag blev inspirerad och fortsatte att ge de nio kommentarerna till dem som stod intill mig. När de andra såg att jag gav ut små böcker så kom de själva fram för att få en. Jag delade snabbt ut mina 20 ex av de 9 kommentarerna och delade ut den till dem som stannade kvar i rummet och som inte gick iväg för att dricka kaffe.

Till sist hade jag endast de 9 kommentarerna på kinesiska kvar. Jag gick fram mot en man med asiatiskt utseende och han visade sig vara Mongoliets ambassadör. Han sade att han inte kunde läsa kinesiska men att han gärna skulle vilja ha ett ryskt exemplar. Jag blev frusterad över att inte ha något exemplar kvar. Jag började att dela ut de 9 kommentarerna på kinesiska. Vissa tog till och med flera exemplar. En kines (översättare) började dock plötsligt att skrika åt mig på ryska. Han frågade vem jag var, vem som släppt in mig och om jag visste att man diskuterade terrorism.

Jag måste säga att min första tanke inte var upprätt, jag förestallde mig plötsligt hur säkerhetsvakterna förde iväg mig framför dem som just hade tagit emot mitt material. Samtidigt fick orden terrorism mig att skratta. Jag frågade honom: “Vem är det som är en terrorist? Är det jag som är en terrorist? Nej, jag kan berätta för dig att det är KKP som är terroristen. Ta gärna det här sanningsenliga materialet för att få kännedom om ditt parties historia.” Då slutade han omedelbart att skrika, vände sig om och gick.

Jag bestämde mig för att gå då jag fått slut på material och jag ville inte dricka kaffe. Jag gick mot utgången. När jag passerade ett av borden så såg jag ett ex av de 9 kommentarerna på ett av dem. När jag plockade upp det så såg jag min mongoliske vän. Jag gav honom boken och han tog glatt emot den. Jag tackade Läraren i mitt inre för att den här personen fick chansen att få kännedom om förföljelsen I Kina.

Att se inåt – är nyckeln till kultiveringen

Förutom att arbeta med ET-projektet så har jag dessutom hållit i att samordna möten för koordinatorer via Sonant de senaste 3 åren. Om man arbetar för ET så behöver man stort tålamod och stor medkänsla. Medutövare har upprepat sagt till mig att min karaktär inte är så lätt. Jag tyckte å min sida att de som inte vill bli koordinerade och tyckte jag var hård också hade problem i deras kultivering.

Den första gången som jag tittade på detta på allvar var då jag, ombedd av den ryske globala samordnaren, skulle organisera en grupp som skulle arbeta med VIPs för tre år sedan. Jag såg en mängd av tillkortakommanden i min kultivering såsom auktoritet, oförmåga att lyssna på andra, viljan att skryta, otålighet och av en annan åsikt osv. En gång under vårt möte så gav jag skarp kritik till en annan utövare för hennes sätt att hantera Europaparlamentariker. Hon skrev sedan till mig att hon var rädd för mig.

Hennes ord gjorde mig chockad, det var som någon slagit mig i huvudet med en hammare. Ett par dagar senare så tänkte jag på min kultivering: hur kan en utövare kultivera Sanning-Godhet-Tålamod och göra medutövare rädda? Sedan dess så spelar det ingen roll vad som än händer omkring mig, jag börjar alltid att se på mig själv för att försöka se var jag bröt mot principen Sanning-Godhet-Tålamod.

Läraren såg mina ansträngningar och när jag deltog i Fa-konferensen i New York 2011 så blev konflikterna med mina medutövare värre. Jag var tvungen att samordna en stor grupp ryska utövare som skulle åka till New York. Alla minns väl att det var en tyfon i New York den tiden. Paraden ställdes in och det var oklart om konferensen skulle kunna bli av. De ryska utövarna ställde mig massor av frågor som jag inte hade några svar på. Jag klarade inte testet och förbättrade inte alls mitt xinxing. Till sist fick jag höra att det var omöjligt att tala med mig och att det är inte bra om en koordinator är så. Det gjorde ont i mig att höra det, jag kunde inte släppa egot och tyckte att de också borde vara mer toleranta mot mig och att de själva inte heller var speciellt snälla.

Jag hade ett litet häfte med Fa-undervisningen vid Fa-konferensen i Singapore, när jag läste det insåg jag att jag hade så många tillkortakommanden “När vi stöter på problem, söker vi oftast utåt – “Varför behandlas jag så här”—och känner att vi har blivit behandlade orättvist, istället för att undersöka oss själva. Det är det största och mest ödesdigra hindret för alla kännande varelser. Tidigare sade vissa att det var omöjligt att lyckas i kultivering. Hur kan man lyckas I kultivering? [de kunde inte lyckas] eftersom det var det största hindret, och ingen var villig att titta på sina egna problem. När en person känner sig sårad, eller då han stöter på misslyckanden, är det verkligen svårt för honom att ändå se på sig själv och fråga sig själv vad man har gjort för fel.” (inofficiell översättning)

När jag kom hem var jag depimerad och hade feber och hosta. En utövare påpekade vänligt för mig att hostan kommer från ilska och dömande av andra. Då såg jag en piska i mina händer med vilken jag piskade på mina medutövare och jag såg också hur smärtsamt det var för dem. Jag blev verkligen ledsen och insåg hur smärtsamt det var att själv bli piskad. Kraften i den piskan var mindre än min men det blev en evig lärdom för mig. Jag vill tacka barmhärtige Läraren för att hjälpa mig att se och bli av med det här allvarliga fasthållandet.

Det har gått över ett år och jag mötte en hel del svårigheter på min kultiveringsväg. Men jag insåg att ju mer medkänsla man har, desto större blir ens hjärta, och desto mer fylls det med Fa. Då kan barmhärtigheten komma. Det är så föruderligt, det känns som om Läraren håller dig i händerna, och sedan börjar du att stråla ut den stora barmhärtigheten. Jag känner ofta så när jag klargör sanningen och känner glädjen när jag ser hur en persons hjärta förändras framför en, hur misstro och ovilja att förstå lämnar personens ögon. Processen för Fa-upprätandet finns redan på ytan, vi behöver skynda oss att göra allt vi kan, annars kommer vi bittert att ångra oss över dem vi inte kunnat rädda…

Peka vänligen ut tillkortakommanden i min förståelse

Tack Mästaren!
Tack medutövare!