I veckan besöktes Stockholm av författarna till den mycket uppmärksammade rapporten ”Bloody Harvest / The Slaughter: An update”. Epoch Times fick ett samtal med David Matas, David Kilgour och Ethan Gutmann om hur deras enträgna arbete nu verkar ha nått en vändpunkt, där allt fler av både världens regeringar, medier och människor i allmänhet får upp ögonen för de systematiska organstölderna från samvetsfångar i Kina.
Epoch Times har varit en av få medier som konsekvent följt frågan om att mord genom organstölder driver Kinas blomstrande transplantationsindustri, som ofta vänder sig till utlänningar. Vi har ganska ensamt rapporterat sedan de första anklagelserna kom fram, för mer än ett årtionde sedan.
Nu växer dock medvetenheten.
Sedan den nya, mycket omfattande rapporten av utredarna David Kilgour, David Matas och Ethan Gutmann kom ut i somras har inte bara USA:s kongress och EU-parlamentet formellt tagit ställning i frågan – även många fler medier har vaknat.
En och en halv miljon kineser kan ha dödats av staten för sina organs skull
När självaste New York Times, som konsekvent vägrat att ta i den här historien, slutligen rapporterade om den i samband med en stormig transplantationskongress i Hongkong i augusti, tycktes proppen ha gått ur.
Även i Sveriges riksdag rör det på sig. Sedan 2013 har det varit tämligen tyst, men det finns ett par ledamöter som engagerat sig i frågan.
En är miljöpartisten Niclas Malmberg, som stod bakom den session med bland annat Kilgour och Matas som hölls i riksdagen den 27 september. Han har nu även motionerat om en ny lag mot att ta emot organ vars källa inte kan säkerställas, något som i praktiken skulle göra det illegalt för svenskar att åka till Kina för att köpa organ.
– Det var på bokmässan förra året som jag först uppmärksammade frågan. Innan dess hade jag aldrig hört något om att människor i Kina faktiskt mördas för att regimen ska kunna tjäna pengar på att sälja organ. Det är så fruktansvärda fakta, så jag är övertygad om att om informationen kommer ut bredare kommer det bli ett starkt opinionstryck, sade han
.
Talade med UD och läkare
Författarna till den ursprungliga rapporten ”Bloody Harvest” från 2006, den förre kanadensiske statssekreteraren och åklagaren David Kilgour och människorättsadvokaten David Matas hade ett späckat schema i Sverige. Förutom besöket i riksdagen träffade de bland annat representanter för utrikesdepartementet och läkare på Huddinge sjukhus och Akademiska sjukhuset i Uppsala.
David Kilgour talade i termer av ”ett verkligt genombrott” när det gäller läkarna – fler än hälften räckte upp handen på frågan om de kände till organstölderna i Kina.
– Jag förvånades över hur mycket de visste. Det var en mycket nyttig diskussion, sade David Matas.
Den här känslan av genombrott på många fronter har varit tydlig sedan den nya rapporten kom ut, och Kilgour och Matas har rest runt i många länder, och har många fler på gång. I Sydkorea blev de för ett par år sedan inte ens insläppta på sjukhuset de skulle besöka. Nu hade de en mycket välbesökt och lyckad session med bland annat läkare, läkarstudenter och juridikstudenter, berättade Kilgour.
Förändrad utgångspunkt
Vad har då den nya rapporten – som visar att antalet tänkbara offer är mycket större än man tidigare anat, troligen hundratusentals – lett till?
– Det har förändrat utgångspunkten för samtalet. Förra rapporten handlade om varifrån organen kom; vi sade samvetsfångar, Kinas regim sade avrättade fångar och donationer. Den nya rapporten fokuserar helt på transplantationsvolymer, sade David Matas.
Eftersom källorna är officiella kinesiska källor, såsom kinesiska sjukhushemsidor, så är siffrorna i sig nästan omöjliga att bestrida. Och eftersom de tyder på 60 000 – 100 000 transplantationer om året, så blir det uppenbart att det inte finns en chans att det är avrättade dödsdömda fångar, som högst kan räknas i ett fåtal tusen om året i Kina, som organen kommer ifrån, sade Matas. Utredarna bedömer inte heller att Kinas nya påstådda frivilliga donationssystem genererar några större mängder organ.
Författaren och grävande journalisten Ethan Gutmann kom ut med reportageboken ”The Slaughter” 2014, som ger glimtar av hur ett hemligt system för industriellt massmord på samvetsfångar för deras organs skull har kunnat växa fram i Kina. Nu har han gått samman med Kilgour och Matas för den nya rapporten.
Han sade att grävande journalistik till största delen är ett väldigt tråkigt arbete, och att rapporten faktiskt är lika långtråkig som den är ohygglig.
– Det är sjukhus som skryter internt om hur mycket de transplanterar… Den banala ondskan i det är chockerande; folk som pratar entusiastiskt om [vad som i praktiken innebär] dödandet av helt oskyldiga människor.
”Som att falla utför ett stup”
Men kanske var det just detta som behövdes: en rejäl genomgång och en rejäl ansamling av data för alla att titta på och själva ta ställning till. Även Gutmann själv, som redan var mer insatt i frågan än de flesta, förbluffades av de nya, mycket större siffrorna de fick fram.
– När jag började titta på rådatan kändes det som att falla utför ett stup. Helt ofattbart. Vi hade totalt missbedömt skalan på allting.
De beslutade medvetet att inte lägga till någon inledande sammanfattning i den 700 sidor långa rapporten, just för att försöka tvinga folk att faktiskt själva granska datan, vilket flera stora medier också gjorde. Även de amerikanska kongressledamöternas personal ägnade nästan en månad åt att granska rapporten, vilket ledde fram till en resolution.
Rapporten är, jämfört med hans egen spännande, gripande och lättlästa reportagebok, ett väldigt torrt dokument. Även David Matas konstaterade under sessionen i Riksdagen att det är många, svårkommunicerade bevis, som blir överväldigande först vid en total bedömning.
För många länder handlar det dock om att en sådan här enorm anklagelse, om man erkänner dess giltighet, kräver handling, och man är av politiska och ekonomiska skäl förståeligt motvilliga att agera mot Kina. Det kräver att man är extremt säker på sin sak. Följaktligen väljer man att fortsätta att kräva mer bevis, trots att det är en ”epistemologisk fantasi”, som Matas uttryckte det.
För Ethan Gutmann var det i det här skedet viktigt att inte försöka tala om för läsarna vad de ska tänka – bara presentera fakta, även om det inte är så lättillgängligt och snabbt.
– Funkar slagord? Hur bra har ”Befria Tibet!” funkat hittills? I slutänden krävs att åtminstone ett par personer är hängivna nog att sätta sig in i den faktiska informationen, resonerade Gutmann.
Kina en ”svart låda”
Utredarna arbetar nu på flera olika fronter. Dels vill man väcka allmänhetens uppmärksamhet, dels uppmuntra så många länder som möjligt att ändra sina lagar så att organturism inte blir möjligt, vilket skulle göra det betydligt mindre lönsamt för Kina att fortsätta med organstölderna. Dessutom hoppas man på någon form av internationell utredning med en stor institution bakom. David Matas hoppas mest på att Europaparlamentet ska lyckas pressa EU-kommissionen till att agera.
Gutmann å sin sida betonade att det behövs omfattande Kinakompetens. Problemet med till exempel The Transplantation Society är att de saknar erfarenhet av Kinas politiska manövrerande och därmed låtit sig luras, något som är förståeligt, menar Gutmann, som tror att de själva också har insett det vid det här laget.
– Man föds inte till Kinaexpert. Och ju mer man lär sig om Kina, desto mer förstår man vad man inte kan få reda på. Kina är en svart låda, sade han.
Han förstår resonemanget om att upprätthålla dialog med Kina, men säger att sedan Kina inledde sin charmoffensiv mot väst i transplantationsfrågan kring 2012 har ingenting av det de lovat inträffat. Systemet expanderar konstant, med nya sjukhus och större kapacitet, vilket visar att man tydligt förväntar sig en fortsatt obegränsad tillgång på organ.
– Det här visar så tydligt att allt det här har varit en illusion. De har sagt det som de tror att väst ska gilla. Det här är skälet till att det är meningslöst att be Kina om transparens; allt som händer är att de serverar en massa lögner, sade han.
Unika drag
Gutmann har tidigare jobbat med stora gräv, som till exempel om datajätten Cisco, som sålde övervakningsutrustning till Kina. Matas är expert på Förintelsen, och har en lång och diger karriär inom olika människorättsfrågor bakom sig. Kilgour har varit åklagare och internationell politiker på hög nivå. Alla tre har de vid det här laget ägnat mycket lång tid åt just den här frågan, och de ser flera saker som gör den unik.
Matas nämner att många människrättskränkande regimer bara vill vara ifred och fortsätta med sina brott i sitt eget land, medan Kinesiska kommunistpartiets övergrepp har global räckvidd.
– De jagar falungong överallt, försöker stänga ner diskussionen och exportera sin censur, sade han.
Gutmann framhåller också korruptionen av den kinesiska läkarkåren, den institution i samhället som ska rädda liv, inte ta liv, som något som verkligen får den här frågan att sticka ut bland alla andra hemskheter i världen.
– Det har drag av Förintelsen. Experimenterandet, hur människor förvandlas till varor, sade han, och liknade situationen i Kina vid ”ett folkmord i slow motion”.
Just detta tycks också påverka honom på ett djupare, mer personligt plan. Gutmann, liksom Matas, är av judisk härkomst. En stor del av hans bok handlar om förföljelsen av falungong i Kina, och hur hatpropagandan mot falungong-utövare skapade grogrunden för ett sådant svårbegripligt brott. Falungong-utövare tros utgöra den överväldigande majoriteten av de samvetsfångar som dödas för organ.
– Det tär på mig att människor bara kan förintas i en sådan här skala, och att världen tittar bort, eller säger ”ni måste ändå ha gjort något fel”, ”ni måste vara en konstig sekt eller något” eller till och med ”det här har kanske inte ens hänt”. Det är så likt den judiska erfarenheten, även om det inte är på samma skala som Förintelsen. Det finns ekon därifrån
Handling krävs
Både han och Matas framhåller att falungong-utövarnas arbete för att väcka uppmärksamhet i den här frågan varit mycket viktigt även för deras arbete. Matas påpekade att många grupper som utsatts för människorättskränkningar är svåra att mobilisera. De är traumatiserade och vill bara lägga det bakom sig. Kilgour talar om falungong-utövares insatser som ”närmast essentiella”.
Gutmann nyanserade bilden: de kinesiska falungong-utövarna har varit ”väldigt kinesiska” i sitt agerande, och haft svårt att kommunicera effektivt med västerlandet, till skillnad från exempelvis de betydligt mer västtillvända demokratiaktivisterna. Å andra sidan tror han att just detta, att man företräder traditionella kinesiska värden, kan komma att få en stor betydelse för att skapa en andlig och etisk grund för ett framtida demokratiskt Kina.
En fråga som är svår att komma runt är om någon någonsin kommer att hållas ansvarig för de här brotten. Gutmann är inte alltför optimistisk, och pekar på vad som hände efter Sovjetunionens fall. Men brottet här är likväl av en sådan magnitud att det inte bara handlar om att stoppa det; vi måste ta reda på så mycket som möjligt om det, så att det kan fortsätta att beforskas i framtiden, menar han.
David Matas pekar på att flera högt uppsatta inom kommunistpartiet med stort ansvar för organstölderna, som Bo Xilai och Zhou Yongkang, redan faktiskt har hamnat i fängelse, fast som ett resultat av maktkampen inom partiet. Han tycker dock också att man borde verka för att åtala de skyldiga, och att det är möjligt att göra det internationellt, eftersom många länder tillåter det när det gäller sådant som brott mot mänskligheten.
– Men mänskligheten kontrollerar sin egen framtid. Om vi vill att det här ska hända så kommer det att hända, sade han.
Ethan Gutmann avslutade med en betraktelse över Sverige, som han menar är ett land som naturligt borde ta ledningen i ett sådant här arbete, utifrån den höga profil vi har internationellt i människorättsfrågor.
– Jag ser två sidor hos Sverige: en som vill ha dialog och samverkan, och en som är nästan etiskt absolut, och det är en spänning däremellan. Jag tenderar att framhålla dialog, men det här är ett fall där man bör följa sin mer etiskt absoluta sida. Dialog har bara lett till mer död sedan 2012… Det krävs handling.
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...