Att kultivera med det hjärta jag en gång hade

Jag heter Yvonne och fick Fa i november 1998. Jag vill berätta om ett par händelser som inträffade i början och några viktiga steg på min kultiveringsväg.

När vi blev ombedda att skriva till New York konferensen kom SOS-marschen vi gjorde sommaren 2001 upp, och likaså vår vädjan på himmelska fridens torg vi gjorde på hösten samma år. Det var då, 2001, som jag upplevde att jag verkligen kultiverade genuint. Det känns som jag har backat istället för att gå framåt och det är smärtsamt. Jag har naturligtvis gjort en mängd olika saker för att belysa vad som händer i Kina och jag har varit engagerad i olika projekt men det känns inte som jag har kultiverat hjärtat ordentligt. Vad som har varit kan jag inte ändra, men.. jag kan trycka på reset-knappen och starta om på nytt, och hitta tillbaka till mitt hjärta som det var 2001.

Att släppa anseende

Förföljelsen trappades upp och blev värre för varje dag som gick. För att uppmärksamma förföljelsen och rädda Falun Gong-utövare i Kina startade vi en SOS marsch från staden Falun till Stockholm. Det var en sträcka på ca 26 mil som skulle avverkas på knappt sex dagar. Alla som ville kunde marschera med. Jag anmälde mig till marschen direkt. I min packning fanns både vandrarkängor och lämpliga kläder.

Innan vi startade vår marsch var det dock några detaljer som behövde avhandlas. Bland annat behövde vi bestämma vem som skulle köra följebilen. Det var inte lätt för ALLA ville gå i SOS-marschen, och INGEN ville köra följebilen som vi trots allt behövde ha med oss för den tunga packningen, så att de som gick bara skulle ha en lätt packning att bära på de många milen de skulle gå. Vi hade en ganska rejäl diskussion som slutade med att det blev jag som fick köra. Jag protesterade högljutt men fann mig till slut mycket motvilligt i mitt öde. Det hade också utlovats att vi skulle turas om att köra.

Vi hade skaffat detaljerade kartor över sträckan men vägarna behövde ändå undersökas så det gick att gå där utan att det var trafikfarligt och det blev en av följebilens uppgifter. Det här var på den tiden innan det hade blivit vanligt med GPS i bilarna. En utövare från Falun och jag jobbade också på att kontakta media och försöka skaffa övernattning på lämpliga ställen längs med vägen. Vi hade några tält med i bilen ifall det inte gick att få fram något annat boende, men dom skulle användas bara ifall alla andra möjligheter var uttömda.

Under tiden de andra gick i SOS-marschen körde jag alltså följebilen. Det skulle ju vara en rätt bekväm uppgift egentligen men det var inget som jag ville, så jag var rätt missnöjd, och satt och muttrade för mig själv. Jag ville ju GÅ med de andra eftersom det var det enda som betydde något enligt mitt sätt att se på saken. Att sitta i bilen hela tiden var rätt ensamt, och även om det fanns olika saker som behövde ordnas under tiden fick jag ändå tid att fundera på varför jag satt där jag satt, alltså i bilen.

Helt plötsligt slog det mig.. Fastän jag var helt ensam på vägen var jag tvungen att tvärbromsa och köra åt sidan för jag fick ett våldsamt skrattanfall.. Jag skrattade så jag tjöt.. Vilken komik! Jag insåg att det var ju det absolut bästa stället att vara på eftersom det var det absolut sista jag ville. Att köra följebilen innebär att man varken syns eller märks, och jag hade just förstått att jag hade ett fasthållande till anseende.

Mitt under skrattanfallet känner jag hur en fysisk substans lämnar mig och bara pyser ut genom bildörren, ungefär som en ballong som flyger iväg när man släpper ut luften ur den. Det avgjorde saken.. Där och då bestämde jag mig. Här skulle köras följebil! Jag skulle minsann köra följebilen hela vägen till Stockholm. Det kom flera erbjudanden från andra som sade att de kunde köra en stund men jag avböjde. För nu hade jag bestämt mig för att här skulle det köras följebil, och det där fasthållandet skulle bort. Jag fick också förståelsen för att när jag skrattade fasthållandet rakt upp i ansiktet var det som om det bara smög iväg med svansen mellan benen, för att beskriva det med mänskligt språk.

Efter denna insikt kom också nästa insikt. Jag hade det ju bekvämt i bilen i förhållande till alla de som gick i SOS-marschen och som gjorde heroiska insatser på vägarna med trötta och värkande kroppar. Dom förtjänade verkligen all tänkbar service och support de kunde få. De kämpade i ca 15 timmar och gick ungefär ett maraton, alltså drygt 4 mil, varje dag. En del fick fruktansvärd värk och några fick skavsår som gjorde att de var nära att avbryta marschen. Jag bestämde mig för att jag skulle göra allt som stod i min makt för att på olika sätt stötta de som gick marschen. Nu blev det i mitt sinne helt plötsligt viktigt att köra följebilen och det fanns så mycket som behövde ordnas med vid sidan av, förutom att gå själva SOS-marschen. Och jag förstod också att om vi inte har en fungerande följebil skulle det bli svårt att genomföra marschen till Stockholm som vi hade planerat.

Boende skulle fixas på lämpliga ställen och media skulle kontaktas vilket gav fina chanser till samtal med människor som ville hjälpa till när de hörde om vår långa SOS marsch mellan Falun och Stockholm, för att uppmärksamma vad som händer med människor som utövar samma metod som vi i Kina.

Första natten övernattade vi en hembygdsgård. Det var tak över huvudet men ingen lyx precis. Många var så trötta att de bara stapplade in i huset och stupade på ett liggunderlag. De orkade knappt äta. Ett annat ställe vi övernattade på kallade jag för Vänge Hilton för där kunde alla sova på 3 decimeter tjocka madrasser i en idrottshall och där fanns ordentliga duschar, något som var välkommet för de som gått i flera dagar.

Följebilens uppgifter var många och väldigt varierande. Tårta skulle inhandlas för att fira en utövares 30-årsdag, som valde att gå marschen istället för att fira hemma med familjen. Jag fick leta upp en utövare som tog fel väg och gick vilse när han skulle ansluta sig till marschen efter halva vägen. Bara för att nämna några saker följebilen tog hand om.

Jag var lite rädd för att köra i Stockholm som är hårt trafikerat. Men det löste sig genom att en utövare från Stockholm tog hand om följebilen den sista dagen från Sollentuna och in till centrum, till Mynttorget där vi skulle ha en presskonferens och tal av politiker. Vilket innebar att jag fick användning för mina nerpackade vandrarkängor till slut i alla fall, och fick till min glädje vara med och gå i SOS-marschen med alla de andra.

Efter de cirka två milen, dvs ett halvt maraton, in till centrum av Stockholm till Mynttorget var jag helt slut och hade ont överallt. Så att så här i efterhand kan jag bara säga tack och lov för att jag fick köra följebilen för jag hade aldrig klarat att gå ett maraton varje dag.

Varje gång jag tänker tillbaka på den här händelsen blir jag rörd över hur alla utövarna kämpade så hårt trots sina värkande kroppar där de gick med banderollerna över huvudet varje dag. Och jag gavs en möjlighet att se mitt fasthållande till anseende när jag fick köra följebilen och arbeta mer bakom kulisserna och stötta och hjälpa de som gick marschen. Ibland får jag också känslan av att gudarna har humor när de planerar alla våra korta och långa steg som Mästaren talade om i San Fransisco 2014. Och i den här marschen togs många steg, flera hundratusentals varje dag.

En annan sak som inträffade samma år, den 20 november, var vår vädjan på Tiananmen i Beijing. Så här långt efter känns det också som det var ett stort steg på min kultiveringsväg. Jag skall berätta lite om tankarna jag hade före och efter resan. Innan jag hade bestämt för om jag skulle åka med till Beijing och vädja eller stanna kvar och hjälpa till hemifrån mådde jag dåligt och mitt hjärta slog hårt och oregelbundet. Efter Fa-studier och utbyte ca två veckor innan resan fick jag ”nycklarna” så jag kunde bestämma mig. Den ena nyckeln var, tänk om jag hade lovat Mästaren? Hur stora skulle inte förlusterna bli då ifall jag inte åkte? Den andra nyckeln var att förr eller senare kommer alla utövare att ställas inför frågan om liv och död på olika nivåer, så varför vänta? Men det var ändå inte helt lätt att bestämma sig, det var många tankar som snurrade. Efter att ha förstått att våra vägar redan är planerade gjorde jag mitt val och bestämde jag mig för att åka. Och mitt hjärta återgick till sin lugna stadiga rytm igen.

Min medkänsla med utövarna i Kina hade ökat allt mer sedan förföljelsen startade 1999. Jag åkte till Beijing för att hjälpa och stödja de modiga kinesiska utövarna och för att de skulle förstå att de inte var ensamma i denna fruktansvärda situation. Jag ville också att det skulle bli en väckarklocka för världen så att olika länders regeringar kunde göra något innan det blev försent. Vi västerländska utövare möttes på TianAnMen, hissade vår banderoll med Zhen Shan Ren och Truth Compassion and Tolerance. Efter 20 sekunder var vi omringade av vita bussar och polisbilar. Vi blev utsatta för trakasserier och våld men klarade oss med livet i behåll och blev utvisade ur landet dagen efter. En sak som rörde mitt hjärta var att redan innan vi lämnade Kina hade vår utrikesminister gjort ett skarpt uttalande där hon fördömde den kinesiska regimen och supportade oss.

När vi landade hemma i Sverige igen och mötte media blev jag intervjuad i både radio och tv. Efter händelserna i Beijing var mina obehagskänslor för att stå i fokus som bortblåsta. Det var underbart och kändes så lätt och jag blev verkligen medveten om hur våra fasthållanden begränsar oss och håller oss tillbaka i olika situationer.

Förklara sanningen och rädda människor

Innan semestrarna började var vi några stycken som planerade att skriva brev till våra politiker i Göteborg om Falun Gong och förföljelsen i Kina som pågått i över 18 år. Vi hade flera möten där vi diskuterade vem av oss som skulle kontakta respektive politiker. Jag hade på min lott att kontakta en moderat politiker som jag haft kontakt med 2003 i samband med att det kinesiska generalkonsulatet försökte stoppa radioprogrammet, Falun Gong Tid, som jag sände då. Under mötena gick vi igenom olika sätt att skriva på men jag tyckte ändå det var svårt att få till ett bra brev. Sen kom semestrarna och brevet blev aldrig skickat.

Under semesterveckorna planerades för en bilturné till flera olika ställen i Sverige. Vi började på Gotland och Almedalsveckan som är ett bra ställe att vara på när man vill nå ut i samhället, bland annat till media och politiker. Vi stod på en bra plats nära ett par stora nyhets-medier och precis utanför Universitetet där många välbesökta seminarier och möten hölls varje dag, vilket gjorde att det var många som såg oss. Första dagen kom den politiker förbi som jag höll på att skriva brev till innan semestrarna började. När jag nämnde att jag höll på med ett brev till honom undrade han vad det stod i det. Det blev ett bra samtal som flöt på väldigt naturligt. Han kom mycket väl ihåg när den kinesiska generalkonsuln försökte stoppa radioprogrammet för 14 år sedan. Sedan var det lätt att gå vidare i samtalet och tala om Falun Gong som metod och den svåra situationen idag för Falun Gong-utövare i Kina, bland annat i Göteborgs vänort Shanghai. Jag förstår att våra upprätta tankar är starka. Jag hade tänkt mycket på honom under de senaste veckorna och på brevet som inte kom iväg innan ledigheterna. Nu fick jag ytterligare en chans när han stod där livs levande istället. Vi kom överens om att återuppta kontakten i höst.

I Almedalen fick jag också en chans att kultivera bort ytterligare ett lager av mitt fasthållande till anseende som trots att jag kultiverat i så många år fortfarande finns kvar och emellanåt gör sig påmint på olika sätt. Vi, Falun Gong, hade en timma varje dag på scenen på ett torg i mitten av Visby till vårt förfogande. Jag fick en fråga några veckor innan Almedalen om jag kunde medverka där genom att berätta om när det kinesiska konsulatet i Göteborg försökte stoppa radioprogrammet som jag sände 2003 och likaså hur de nyligen försökte stoppa en konstutställning i Linköping som visar skönheten i Falun Gong samt förföljelsen av utövarna i Kina.

Jag tycker inte om att vara i fokus och att stå på scenen och prata ville jag inte. Jag hade hellre låtit någon annan göra det men samtidigt så insåg jag att det faktiskt var en chans för mig att skala av lite till på mitt fasthållande till anseende. Så jag sade OK till det. Det var länge sedan det hände, 14 år sedan, så jag fick börja med att läsa in mig på ämnet igen och så småningom föll bitarna på plats, i alla fall när jag var hemma. Men när vi var vid scenen första dagen i Almedalen var jag var nervös och det kändes som att jag helt plötsligt hade tappat minnet. Det spelade ingen roll att jag hade gjort minnesanteckningar tidigare under dagen för jag glömde dom så fort jag skrivit dom. Så jag bad den utövaren som skulle vara konferenciär om hjälp att ställa frågor till mig om hon märkte att jag inte klarade av det. Precis innan det var min tur att gå upp på scenen kom en tanke.. att jag skall ändra helt och hållet på min inställning. Istället för att se det som obehagligt och vara rädd för att stå på scenen så bestämde jag mig för att jag istället skulle älska det. Och ja.. det gick bra och jag är tacksam för att jag fick den chansen.

Ett av de sista stoppen på bilturnén var Strömstad och sommarfestivalen. Vi skulle vara med på torget och visa övningarna och prata med människorna som besökte stan. Det var väldigt fint väder så det var mycket folk i rörelse och väldigt många besökare bland annat från vårt grannland Norge. Ett möte som jag särskilt lade på minnet var när jag träffade en dam som nämnde att hon sett Falun Gong tidigare under sommaren i Borgholm på Öland. Vi medverkade i programmet tillsammans med andra företag och organisationer när Sveriges kronprinsessa firade sin 40-åriga födelsedag. Många människor som vi träffat under bilturnén i sommar säger att de aldrig har hört talas om Falun Gong. Men denna dam sade att hon träffat oss tidigare i sommar och att hon till och med talat med en av oss i Borgholm. Efteråt tänkte jag att det är precis så det skall vara. Tänk så fantastiskt det skulle vara om alla vi möter säger att de har träffat på oss tidigare. Jag tror att vi tillsammans kan nå det målet, men jag vet också att jag behöver kultivera mig själv bättre och jobba hårdare för att lyckas med det.

Jag har nu sänt radio sedan 2002. De första åren handlade det uteslutande om Falun Gong. Utövarnas erfarenheter av metoden men också om förföljelsen på utövarna i Kina och programmet hette Falun Gong Tid. När sedan de Nio kommentarerna om kommunistpartiet publicerats ville jag ha med dom i radioprogrammet. Efter diskussioner med Dafa-föreningen kom vi fram till det skulle gå bra och att innehållet i programmet då behövde bli lite bredare och handla mer om Kina i allmänhet. Från och med januari 2006 tog jag med en del av ljudboken baserad på De nio kommentarerna i varje program, utökade sändningstiden från 30 minuter till en timme och bytte namn på programmet till Sound of Hope. Programmet innehåller idag nyheter från Kina, en del av de nio kommentarerna, en sedelärande historia från Kinas gamla rika kultur, språklektioner och musik komponerad av Dafa-utövare. Jag får också ett en timmes program på kinesiska varje vecka som görs av en utövare i Finland. Det har varit jobbigt många gånger att göra ett nytt program varje vecka och det tar mig en hel dag att göra ett program färdigt för sändning.

Vid några tillfällen mådde jag verkligen dåligt när jag skulle göra programmet och tänkte att jag klarar inte att stå upp, och ännu mindre att göra ett program. Men det var viktiga nyheter som skulle sändas, som berättar för människor vad som händer i Kina, framför allt om sådant som inte rapporteras om i annan media i Sverige. Jag kravlade mig upp ur sängen, satte på datorn och började jobba. Några timmar senare upptäckte jag att jag hade tillfrisknat lite grand och när programmet var klart, även om det tog lite längre tid den här gången, så mådde jag riktigt bra. Det fick mig att inse att när vi gör något som är upprätt så får vi också hjälp att genomföra det även om det verkar omöjligt. Att lyssna på radio är så lätt idag. Många lyssnar på podcasts i mobilen, så det blir mitt nästa projekt att lära mig, för att nå ut till fler människor med våra nyheter som berättar om sådant andra media inte rapporterar om i Kina.

Jag vill avsluta med några ord från Mästarens Fa-föreläsningen på internationella Falun Dafa-dagen 2014: ”Kultivera med det hjärta du en gång hade, och framgången är given.”

Tack Mästaren för att jag får vara med och rädda människor och kultivera i denna värdefulla tid! Tack alla vänner och medutövare! Vänligen påpeka om ni ser fasthållanden och brister i min förståelse.