Eliminera själviskhet och bemöta utmaningar

God dag Mästare! God dag alla medutövare!

Jag heter Michell, jag introducerades till Fa av min mamma år 2016. Efter jag fått Fa har jag deltagit i lokala Fa-studier varje vecka, och deltagit i lokala Hong Fa. Med den förståelsen av Fa jag nu har, har jag länge känt att jag behöver delta i fler Fa-upprättande projekt. Men jag har ett dåligt självförtroende. Jag har ett hjärta som vill engagera mig, men har inte tagit något initiativ. Detta år bestämde jag mig för att göra ett genombrott, och deltog i den Svenska midjetrummlaget och uppträdde i paraden i Polen. Under samma år fick jag också möjlighet att delta i försäljningen av Shen Yun produkter. Under den här perioden har jag stött på många saker som har hjälpt mig att förbättra mitt Xinxing. I denna erfarenhetsberättelse vill jag berätta lite om dessa och dela detta med er alla.

Att kultivera sitt Xinxing under deltagande i midjetrummslaget

I januari 2022 gick jag med i Sveriges midjetrummlag efter en introduktion från en utövare. Från början ville jag endast prova på, då jag aldrig har spelat trummor innan. Och jag visste inte heller om jag kunde bemästra det. Den ansvarige för midjetrummlaget var mycket hjälpsam och skickade mig många instruktionsfilmer som var användbara att titta på hemma själv. Jag försökte lära mig själv samtidigt som jag kollade på filmerna. Ibland hände det att jag bad om hjälp digitalt och övade tillsammans med den ansvarige.

I det området där jag bor, var jag den enda som deltog i midjetrummlaget. Därför hade jag inga andra utövare att öva tillsammans med. Jag fick öva grunderna själv. Och det gjorde jag genom att kolla på filmerna samtidigt som jag fick försöka lära mig de olika handrörelserna och memorera trumslagen. För det mesta måste du öva och träna på egen hand. Till en början visste jag inte hur man skulle hålla trumpinnarna på rätt sätt med den högra och vänstra handen. Jag fick öva en handrörelse i taget. Jag övade en rörelse väldigt länge, och sedan nästa dag lade jag till en ny handrörelse och tillförde trumslagen. Ett steg i taget fick jag göra.

Det tog mig ungefär två månader innan jag började kunna min första låt som nämligen var 《Falun Dafa Hao》. När man blivit lite mer bekant med rörelserna och trumslagen, skulle man lägga till fötternas rörelser. Och samtidigt som man spelade trummorna med händerna skulle fötterna också röra sig i samma takt. Samspelet mellan händerna och fötterna fick jag träna mycket länge, då fötterna sällan hängde med handrörelserna och takten. Det hände många gånger att jag glömde bort vilket ben som jag skulle lyfta först och även om jag kunde alla rörelser och trumtakter, kunde jag ändå inte hinna med att spela till låten. Jag kunde helt enkelt inte hänga med i takten. Jag kunde bara spela i rätt takt när jag sjöng låten själv. Varje gång jag kände att jag ville prova igen att spela till originallåten, slutade det alltid med en besvikelse, då jag aldrig kunde hänga med i takten. När jag övar så övar jag framför en spegel. Och när jag ser på mig själv spela ser jag att min kropp är mycket stel och att mitt ansikte är mycket seriöst och sammanbiten. Jag avskydde det så mycket och ville ändra på det, men lyckades inte.

I somras fick jag ett meddelande att det är dags att anmäla sig till uppträdandet av midjetrummor i paraden i Polen. Först var jag väldigt motvillig, då jag tyckte att det skulle vara besvärligt att bära en trumma under den långa resan. Jag sade till min man: “ jag vill bara gå med i paraden och vara på Fahui. Jag vill inte spela trumma, så besvärligt. Jag måste ju bära med mig det dit. Dessutom måste vi lära oss fyra låtar! Jag är säker på att jag inte kommer att klara av det, för vi har inte mycket tid på oss”. Efter att ha lyssnat på mitt klagomål svarade min man mig:
“ Om du inte vill spela trummor vid ett sådant tillfälle, när vill du då spela ?” När jag hörde detta, tittade jag på honom, och sedan tittade jag ner på min mobil, och såg att en efter en i gruppen, svarade att de ville anmäla sig. Jag tittade inåt och hittade många hjärtan: Jag var fäst vid bekvämlighet, jag ville inte lära mig flera låtar på en kort tid; jag hade också ett hjärta för besvärligheter, då jag kände att jag måste ta med mig många saker på en lång resa. Men det viktigaste av allt var att jag hade en rädsla för att inte hinna med att lära mig de nya låtarna innan paraden. Jag hade absolut inget förtroende för mig själv.

När jag tänkte tillbaka på vad min man sade till mig, kände jag att det var Mästaren som lånade hans mun och ställde den frågan till mig. Så jag bestämde mig till slut för att övervinna min lathet och mina rädslor, och anmälde mig för att spela trummor i paraden. Men på grund av mitt förhalande, blev jag förskräckt när jag verkligen insåg att jag behövde lära mig tre helt nya låtar på en kort tid. Jag tänkte då för mig själv “jösses, det här kommer att bli svårt! “ Min rädsla kom tillbaka igen. Och eftersom jag redan hade anmält mig så kunde jag inte göra något annat än att bita ihop, och börja öva meddetsamma.

Jag började med att skriva ut alla låtarnas trumnoter för att underlätta för mig så att jag kunde anteckna vid behov när jag övade. Därefter bestämde jag mig för att börja öva på den låten som hade de mest komplicerade handrörelserna. Jag gjorde som jag gjort tidigare; övade lite i taget, memorerade trumtakten, tittade på inspelningarna samtidigt som jag försökte lära mig alla rörelser, en efter en. Och på det här tillvägagångssättet gick jag igenom alla låtar. Under övningsprocessen blev jag oftast irriterad när jag glömde bort vissa handrörelser, och när jag inte lyckades få till en rörelse helt rätt. Ibland kunde ilskan och suckanden komma på grund av att jag spelade helt fel, och då blev resultatet att jag hamnade i otakt med låten.

Trots alla svårigheter, när jag varje gång övervinner min frustration, och tar upp trumman och börjar spela igen, så förbättras mitt humör. Och inte nog med att jag får tillbaka min glädje, jag upptäcker att jag också blir gradvis bättre och bättre på att spela.

En månad senare fick jag ett meddelande om att alla bör skicka in en inspelning på sig själv, när man spelar trummor till koordinatorn. De som inte spelade bra, fick dessvärre inte delta i paraden stod det. När jag läste meddelandet blev jag rädd igen. Mitt självförtroende började sjunka och jag skrev till den ansvarige för den svenska midjetrummslaget att jag inte spelade bra. Och att jag var villig att ge bort min plats till någon annan som spelade bättre än mig. Vår ansvarige svarade mig mycket optimistiskt: “ vi kommer att spela bra, ingen från Sverige kommer att hoppa av”. Jag blev mycket berörd av den ansvariges positiva inställning. Och insåg att jag var den som hela tiden hade negativa känslor och en dålig inställning.

Efter jag visste om att vi behövde göra en inspelning, befann jag mig i ett psykiskt jobbigt tillstånd. Jag hade spelat in mig själv ett flertal gånger. Men när jag hade filmat så tittade jag på det, och raderade det direkt. Jag kunde helt enkelt inte vara nöjd med resultatet. Det enda jag ville, var att kunna spela in när jag spelar en låt färdigt, utan några misstag till den europeiska koordinatorn i Polen. Jag ville spela in versionen av mig som spelade perfekt. Dagen för den riktiga inspelningen kom, och jag hade övat hela morgonen, men var inte riktigt nöjd med hur jag övade. Men min man avsatte tid för att hjälpa mig att spela in filmen, och jag kunde inte längre skjuta upp det.

Jag ville egentligen att vi skulle spela in på en mer avsides plats, för jag var rädd att någon gåendes skulle se mig. Men min man tyckte att vi skulle gå till parken, och just den platsen där det växte många vackra blommor och växter. Han påstod att det skulle se mycket fint ut att spela trummor med vackra blommor och växter i bakgrunden. Jag var motvillig, men hade inget annat val än att samarbeta. Jag var ständigt nervös under tiden jag blev filmad, och jag var inte i ett avslappnat tillstånd. Jag ville bara få filmen gjord och bli färdig innan någon kom.

Jag kom ihåg alla rörelser på min första tagning, men när jag spelade upp filmen på plats var jag inte nöjd med en särskild rörelse. Jag tyckte inte att det såg bra ut. Jag såg mycket stel ut i kroppen. Jag kände att jag kunde ha gjort det ännu bättre. Därefter gjorde vi flera inspelningar, och varje gång spelade jag alltid fel eller glömde bort någon rörelse. Eller så var jag ofokuserad i blicken och tittade mycket omkring mig när jag spelade. Jag var så orolig över att någon skulle se mig när jag spelade. Jag insåg min rädsla då. Mitt spelande är ju till för alla att lyssna på. En sådan upprymd och ljuvlig musik borde jag ju inte spela i smyg. Oavsett om jag inte spelade bra, så borde jag ändå spela upprätt. Så senare när ett par stannade bredvid och tittade på mig när jag spelade, så sade jag till mig själv att inte vara nervös, inte vara rädd.

Det började bli mörkt, och jag hade inte lyckats med att spela in den “perfekta” versionen av mig än. Den enda som var komplett var den första inspelningen som vi gjorde. Jag skickade motvilligt in den filmen till koordinatorn. Jag gillade inte den där inspelningen särskilt mycket, men min man hade den sparad i sin mobiltelefon och visade den alltid glädjefyllt för sina släktingar och vänner. Jag blev upprörd, för jag visste att jag hade gjort fel rörelser i filmen. Min man tyckte att oavsett om jag gjorde fel eller inte, så tyckte han att jag var duktig. Jag hade i stort sätt lärt mig låtarna helt själv. Han hade hört mig från början, när jag inte var i synk med rytmen alls, och sedan så småningom hört den glada rytmen, fram tills nu när jag slutligen kunde spela låtarna komplett. Han anade att det inte hade varit en lätt sak för mig.

Händelsen med filminspelningen fick mig att börja reflektera. Jag var väldigt missnöjd med mig själv och mitt agerande. Jag frågade mig själv, varför är jag alltid missnöjd med det jag har gjort? Varför kan jag inte tolerera att jag spelar “fel”? Jag lär mig ju fortfarande, och man gör ju alltid misstag när man lär sig något nytt. Kan det vara så att jag ställer för höga krav på mig själv?

Jag funderade ordentligt på mitt fasthållande om min strävan efter perfektion. Mästaren sade i föreläsningen "Föreläsningen i konferensen i Australien" att: Alla som lever i den här världen, lever för sig själva, och många själviska fasthållanden uppstår från detta. När väl själviskhet visar sig, blir det lätt för en att bli påverkad av känslor, och under kultivering, saker som är svåra att släppa taget om och klippa bandet från manifesteras överallt, och det blir då svårt att släppa dessa fasthållanden under kultiveringen. Ibland när du gör saker för Dafa, uppstår också fasthållanden att försvara och skydda din egen roll upp, men också, till exempel försvarar du ditt eget rykte och det du vill ha. För vanliga människor blir det ännu mer komplext: de har önskningar som att vilja bli tjänsteman, glorifiera deras förfäder, få andra att berömma dem, bli rika och vara överlägsna över andra. Att försvara och skydda det man vill ha är en manifestation av känslor och själviskhet, så det är det svåraste att sluta göra (inofficiell översättning)”. Så skulle inte min så kallade “perfektion” vara min själviskhet. Jag vill tillfredsställa mig själv och uppnå ett tillstånd där det känns bekvämt för mitt hjärta, innan jag kan gå vidare. Eftersom jag inte tycker om när jag gör misstag, så påverkar det mitt humör. Vilket leder till att jag inte vill fortsätta att öva, och inte heller vill jag dela mina inspelningar på mig själv när jag övar till andra utövare i gruppen. För att kunna skydda den “perfekta versionen av mig ” som jag vill ha, vill jag därför endast visa den bästa sidan av mig för andra. Och när jag inte spelade bra så vill jag bara gömma mig. Är det inte också ett hjärta för anseende? Jag ville skydda mig själv och inte låta andra se den sidan av mig som spelar dåligt. Alla dessa är endast för “jaget”, och det är ett hjärta av själviskhet.

Under den lokala Fa-studieutbytet fick en utövare mig att inse ett annat hjärta som jag hade gömt länge, och det var ett hjärta av lättja. Jag jobbade hårt med att öva och träna flera gånger dagligen. Jag filmade mig själv och raderade filmerna, och filmade igen och raderade igen. Varje gång kände jag att det inte blev bra. Och jag började bli irriterad och skyllde på mig själv för orsaken till att jag inte spelade bra. Men i själva verket, längst in i hjärtat så tänkte jag; “ så fort jag kan få till en film där jag spelar perfekt, så kan jag ta uppehåll med att öva, för då behöver jag inte göra det längre”. Är inte detta en tanke om att kunna bli färdig tidigare endast för att sedan kunna gå och slappa? Är det inte ett hjärta av lättja och lathet? Att endast tänka på att kunna ta det lugnt så fort som möjligt?

När jag insåg detta kände jag mig mycket bättre i mitt hjärta. Det kändes som om en hinna försvann från mitt huvud och i hjärtat. De problem som jag brukade ha var inte längre problem för mig. Nästa dag när jag tog upp trummorna igen kände jag mig mycket upprymd. Jag övade på varje låt om och om igen och under de följande dagarna spelade jag in mig själv när jag övade. Jag brydde mig inte om att jag gjorde fel. Och antalet delningar av mina filmer på mig själv har också ökat med tiden. I samband med detta upptäckte jag också att min stela kropp och seriösa ansiktsuttryck hade långsamt förändrats med tiden.

Att komma till insikt om sina egna brister under paraden

I midjetrummslaget i Warsawa i Polen, hade var och en av oss en bestämd position i paraden. Koordinatorerna begärde av oss att stå i en rak linje, man skulle inte hamna varken för långt fram eller för långt bak. De påminde oss om att vara mycket uppmärksamma på detta, så att vi kunde framföra oss prydligt och se bra ut under föreställningen.

I varje grupp var vi fyra personer, och jag blev placerad längst till vänster i min grupp. Till höger om mig hade jag en kinesisk utövare. Resten av de två var västerländska utövare. Jag var den kortaste i vår grupp. Under paraden försökte jag göra mitt bästa för att inte vara för snabb eller halka efter. Jag försökte också vara uppmärksam på själva takten. Men hur jag än gjorde var vår grupp nästan aldrig välorganiserad. Vi kunde inte hålla oss i en rak linje. Jag lade märke till att den västerländska utövaren som stod längs till höger i vår grupp var lång. När hon tog ett steg framåt så var jag tvungen att ta två steg för att kunna hänga med, men jag kunde inte alltid hänga med i hennes takt. Medan jag spelade tittade jag ivrigt på den västerländska utövaren som stod längst till höger, i hopp om att hon kunde uppmärksamma mig och då ta ett mindre steg. Men hon tittade aldrig åt mitt håll, utan slog kraftfullare på trumman och höll sin blick stadigt rakt fram. Koordinatorn som ansvarade för att hålla hela ledet prydligt sade konstant till på kinesiska att vår linje inte var rak. Men de två västerländska utövarna kunde ju inte förstå kinesiska! Varje gång när jag fick höra att vår grupp inte höll oss raka, blev jag mycket stressad inombords. Jag var så missnöjd med den västerländska utövaren som stod längst till höger, och undrade varför hon inte kunde hålla lite koll på gruppen. Varför hon inte kunde vara mer uppmärksam på andra i hennes rad. Jag kunde inte göra något annat än att påminna mig själv om att inte tänka på henne, och fokusera framåt. Koncentrera mig på att spela och försöka hänga med.

Under pausen hittade jag en möjlighet att småprata med den kinesiska utövaren som stod bredvid mig, och jag sade till henne: “ vår rad är oftast inte prydlig och rak, och utövaren som står längst bort är alltid framför oss andra. Jag kan oftast inte hänga med. När jag sade detta, insåg jag inte just då att jag hade ett klagande hjärta. Jag trodde att den kinesiska utövaren skulle hålla med mig, men istället svarade hon: “ Jasså är det så? låt oss försöka anpassa oss till hennes takt! ”.

Meddetsamma insåg jag att jag hela tiden hade burit på ett klagande hjärta under paraden. Den utövaren agerade inte som jag. Hon riktade aldrig några dåliga tankar och fel på andra, utan försökte istället förändra på sig själv och samarbeta med andra. Detta är ju det bästa sättet att lösa ett problem.

Denna händelsen var mycket värdefull för mig tyckte jag, då det fick mig att inse mina egna brister. Mästaren sade i föreläsningen "Fa-undervisning vid 2019 års Fa-konferens i New york" att : “ I konflikter, vems fel det än är så måste man först titta inåt. Som kultiverare, om du inte kan göra det här till en vana, om du inte kan se på saker tvärtemot människors sätt så kommer du att för alltid förbli mänsklig; åtminstone när det gäller just det steget som du inte klarar bra, är du mänsklig.”
Jag förstod att när jag deltar i aktiviteter, behöver jag samarbeta med andra villkorslöst och se inåt på mig själv och mina brister.

Mästaren gav mig möjligheten att delta i ett nytt projekt

I år när Shen Yun kom till Danmark för att uppträda, hade jag ett hjärta av att vilja hjälpa till, men jag visste inte riktigt vad jag kunde göra. Jag tycker att allt som har med Shen Yun är väldigt viktigt. Men med en viss tvekan och osäkerhet på mig själv över om jag kan göra något bra, bestämde jag mig ändå för att anmäla mig till gruppen som delar ut programhäftet.

På plats i Aalborgs konserthus ville koordinatorn att jag skulle lära mig om försäljning av Shen Yun produkter. När ingen behövde programhäften, så stod jag vid sidan och observerade hur utövarna sålde Shen Yun produkter. Jag ville bara observera, och ville inte att kunderna skulle mista mig för en säljare, då jag inte hade någon kunskap om Shen Yun produkterna på den tiden.

Men när jag stod där och observerade, var det en ung flicka och hennes mamma som tittade på den blåvita sjalen med den dansande Fenix feen ( Phoenix of the Sapphire World scarf), och de småpratade tyst med varandra. Jag kände på mig att de var intresserade av sjalen, men ingen av säljarna lade märke till mamman och dottern, då de alla var upptagna. Jag tog mod till mig och gick fram till dem och frågade om jag skulle veckla upp sjalen så att de fick se hur den såg ut i sin helhet. Och när jag gjorde det sade båda “wow” och de var fulla av beundran. Jag tänkte sedan för mig själv “vad ska jag säga nu?” Jag var lite nervös, men sade upprepande till mig själv att vara lugn. Plötsligt kom jag ihåg dansföreställningen “Den blå himmel” och berättade för dem om att det fanns ett sådant uppträdande med dansande Fenix feer i föreställningen som de nyss tittat på. Flickan svarade att hon kom väl ihåg det, och att det var hennes favorit av alla dansuppträdanden. Och blått var också hennes favoritfärg. Mamman som hörde detta samtalet strålade av glädje och bestämde sig omedelbart för att köpa sjalen. Jag blev mycket glad i den stunden. Glad över att mamman och dottern köpte något som de tyckte mycket om, samt också glad för jag lyckades sälja en sjal. Samtidigt tackade jag Mästaren innerligt i hjärtat, då jag visste att det var Mästaren som gav mig denna möjlighet och självförtroende att delta i nya projekt. Jag blev medlem i den svenska gruppen för försäljning av Shen Yun produkter. Jag ser mycket fram emot nästa års event.

Jag känner verkligen att Mästaren vet om att jag har ett hjärta för att delta i Dafa-upprättande projekt. Mästaren driver mig framåt och vägleder mig så att jag kan ta mig igenom mina fasthållanden och kan ha mer tilltro till mig själv och våga mer.

Ovanstående är några exempel på händelser som jag har stött på som har hjälpt mig att förbättra mitt Xinxing. Om det finns något som inte är i linje med Fa, ber jag vänligen medutövarna att påpeka det med omtanke.

Tack Mästaren! Tack alla medutövare!