En utövare och hennes familj utstår fem års förföljelse

Efter min examen 1988, fick jag ett statligt jobb i Peking. Jag bildade familj och levde ett, utåt sett, lyckligt liv. Inuti kände jag mig aldrig riktigt lycklig. Jag förstod inte meningen med livet och vad sann glädje innebar.

Lyckligtvis började jag att praktisera Falun Gong 1995, det stärkte mig till både kropp och själ. Mitt sätt att se på omvärlden förändrades. Jag blev positiv och började att förstå mig på och ha tålamod med andra.

Eftersom mina arbetsuppgifter innebar att ta hand om olika ekonomifrågor var det vanligt att ta emot olika gåvor från kunder. Innan jag började att praktisera Falun Dafa, tyckte jag att det inte var något fel med att ta emot gåvorna, men när jag började kultivera, insåg jag att det inte var rätt. Jag var strikt med mig själv och försökte verkligen att bli den sanna och goda person, som Läraren undervisade om (1).

I juli 1999, inledde den förre ledaren i Kina, Jiang Zemin, förföljelsen och undertryckandet av Falun Gong och de som praktiserade utövningsmetoden.

Jag åkte till Pekings vädjandebyrå den 20 och 21 juli för att berätta fakta om Falun Gong. När jag anlände fann jag flera andra utövare som också hade åkt dit för att vädja. Det fanns poliser och polisfordon överallt. Innan vi ens hunnit fram till vädjandekontoret spärrades vår väg av poliser och vi lastades in i en buss och internerades i en gymnastiksal i Shijingshan. Vi släpptes kring midnatt när de hade fått våra namn, adresser och uppgifter om våra arbetsplatser.

Sedan dess har min arbetsplats inte låtit mig att arbeta. Jag har tvingats att se på videos och läsa tidningar, magasin och olika dokument som förtalade Falun Gong inne på arbetsledarens kontor.

Varje dag kändes under den här tiden som ett år. Jag tvingades att se videos som förtalade Dafa och Läraren. När jag berättade sanningen om Dafa för de andra, bad de mig att hålla tyst. Under dessa enorma påtryckningar, tystnade jag. För att jag inte skulle träffa andra utövare så såg min arbetsledare till att jag inte fick ta emot några telefonsamtal och att någon alltid följde med mig till och från arbetet. Bonusen på jobbet uteblev, arbetet och familjelivet var i en enda röra.

Den 27 december 1999, fick jag veta att Falun Dafa-utövarna Li Chang och Yao Jie skulle ställas inför Pekings andra allmänna mellandomstol. Jag tog med mig ID-kortet så att jag skulle få sitta med i rättssalen. Uniformerad och civilklädd polis omringade platsen. Jag visade upp min identitetshandling för polisvakterna vid dörren till rättssalen och berättade för dem vad jag ville. Jag fördes till en buss som stod parkerad intill byggnaden och där det redan satt många utövare. Bussen fylldes på med fler utövare som hade för avsikt att sitta med i rättssalen. Alla utövare hölls sedan i fångenskap på Zhaoyangs understations allmänna säkerhetavdelning i Peking. Det påstods att vi hade ”stört den allmänna ordningen”. Jag släpptes på kvällen den 4 januari.

Morgonen efter kom min sektionsledare och en annan kollega hem till mig. De hade sällskap med två poliser som påstod sig ansvara för säkerheten i mitt område. En av dem frågade upprepat, ”varför praktiserar du Falun Gong? Varför kan du inte praktisera någonting annat?” Under tiden genomsökte han mitt husgeråd. När jag bad att få se hans identitetshandlingar och tillstånd om att göra en husrannsakan, föreslog han att vi skulle åka till mitt kontor. Min man, som vanligtvis följer vårt barn till skolan kom hem just då. Jag trodde på det de sade och både min man och jag följde med dem. Jag insåg att jag skulle bli arresterad när jag märkte att de inte körde i riktning mot mitt kontor. De förde mig till ett det tredje filialsjukhuset (ett mentalsjukhus) som tillhörde Pekings medicinska skola. Jag försökte fly, men det fanns vakter vid alla portar. Fyra män (två poliser, min kollega och min man) tog tag i mina armar och ben och bar in mig i sjukhuset. Jag kämpade för att komma lös. Min klänning gled ner och mina glasögon ramlade av. Jag ropade till dem, ”jag är en Falun Gong-utövare. Jag är inte en mentalpatient.”

De tog mig till ett mottagningsrum och doktorn ställde några frågor. Jag berättade om mina bittra erfarenheter. Doktorn såg mig som mycket klarsynt och ville inte ta emot mig. Polisen tänkte inte ge med sig och förhandlade istället med sjukhuset. Jag spärrades på sjukhuset samma eftermiddag och placerades på avdelningen för kvinnor på den fjärde våningen. Jag beordrades att bära sjukhuskläder. Mina skor, mitt skärp, ytterkläder och pengar beslagtogs. Jag stannade där till den 13 januari. Jag kom i kontakt med alla sorters mentalsjuka patienter under åtta sömnlösa nätter. Det var en oförglömlig upplevelse.

Den första kvällen på sjukhuset band fyra sköterskor mig vid en säng på grund av att jag inte ville äta. Jag ansågs vara en särskild patient och utsattes för en särskild behandling. Behandlingen var: "insistera inte på att utöva Falun Gong. Om du fortsätter att göra det, kommer det att påverka din och din mans framtid och förstöra er familj.” Jag träffade en annan Falun Gong-utövare på avdelningen för män på den andra våningen. Han var en andraårsstuderande på universitetet. När han hade åkt för att vädja hade han frihetsberövats. Hans föräldrar kunde få ut honom mot borgen. För att han skulle få vara fortsatt registrerad vid universitetet och så att det inte skulle påverka hans framtid, sände hans föräldrar honom till ett mentalsjukhus, enligt polisens rekommendationer. Han hade varit inspärrad i flera månader och tvingades att äta olika mediciner och injiceras med läkemedel.

Fortsättning följer.

1. Lärare – respektfull referering till grundaren av Falun Gong, Li Hongzhi

Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2004/9/28/52899.html
Kinesisk version: http://www.minghui.ca/mh/articles/2004/9/9/83666.html