Vittnesmål från en utövare i Tyskland: Jag genomled två år på Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor (Del 2)

Del 1

Del VI - Tvångsarbetslägret var helvetet på jorden

Pekings tvångsarbetsläger är beläget vid floden Tiantang i Daxidistriktet. Dess huvuduppgift är att hjärntvätta Falun Gong-utövare. Den 18 april 2002, var 100 personer fängslade där från ledningsavdelningen. Den första dagen på lägret släpades vi runt på gårdsplanen och tvingades att stå på ett ben för att “träna”. Våra kroppar skakade av trötthet och vi satte ner det andra benet, men då skrek, hotade och slog polisen oss. Vi fick bara ångkokta bröd och inlagda grönsaker till middag och berövades sömnen nattetid, alla Falun Gong-utövare var omringade av en polisman och två instruktörer för att omskolades med tvång ( tvingas ge upp sin utövning av Falun Gong).

Tidigt nästa morgon, förde polisen mig och samma grupp Falun Gong-utövare till torkrummet för att slå oss. De som slog oss var illasinnade kvinnliga poliser. Först tvingade de oss sitta i hukställning och sedan stå upp 500 gånger. Ingen av oss klarade av det och vi orkade bara 100 gånger. Vi genomled åtskilliga övergrepp liknande dessa. På eftermiddagen skulle vi gräva diken.

Efter en hel dag med fysiska straff hade vissa utövare svårt att gå normalt. När vi skulle ta oss uppför en trappa måste vi luta oss åt ena sidan och dra upp benen. Varje gång vi åt måste vi göra en stor ansträngning för att lyfta armarna till bordshöjd.
Det allra smärtsammaste var att gå på toaletten. Vi hade ingen ork att varken sitta ner eller ställa oss upp med de värkande benen och måste hålla oss i de korta handtagen på båda sidor med att den kraft vi hade. Vissa gånger hjälpte vi varandra, samtidigt som de kriminella fångarna övervakade oss och inte tillät oss att tala med varandra. Ofta smällde till oss utan anledning.

Jag bevittnade hur Zhang Liqian låstes in i en isoleringscell eftersom hon vägrade att bli omskolad. Hon övervakades dygnet runt av fångar och instruktörer, tvingades att sitta i hukställning, berövades sömn i över 30 dagar och fick inte ens tvätta sig på hela den perioden. Ibland fick hon inte gå på toaletten på flera dagar. För att minska smärtan i benen pressade Zhang Liqian knytnävarna mot golvet tills de fick en mörklila färg. Vid den tiden överflyttades en homosexuell kvinnlig fånge, Huang Ping, till vår grupp. De kvinnliga poliserna beordrade avsiktligen henne att övervaka Zhang Liqian nattetid och Huang Ping utsatte Zhang Liqian för sexuella övergrepp.

En morgon fördes Zhang Liqian till torkrummet och vi fick höra två hjärtskärande skrik. Det sades att vi inte fick lämna cellerna. Det dröjde innan vi fick veta att en instruktör vid namn Li Yanfeng hade sparkat Zhang Liqian över bröstkorgen. Det gjorde så ont att Zhang skrek och Li Yanfeng fick idén att hon skulle stoppa en handduk i Zhangs mun och binda hennes händer innan hon misshandlade henne. När Zhang hörde det, skrek hon en gång till. Senare förde de kvinnliga poliserna Zhang till “the Reunion Building” vid två tillfällen. Det är en stängd byggnad som står för sig själv. Det är här som polisen ofta torterar Falun Gong-utövare och det var här som de fortsatte att tortera Zhang Liqian. Under tiden på tvångsarbetslägret gavs hon oftast ångkokta majsbröd och inlagda grönsaker tre gånger om dagen. Fångarna stal grönsakerna från henne. En natt innan hennes strafftid var slut, kidnappades hon av polismän på tvångsarbetslägret och personal från 610-byrån. Vi har inte hört talas om henne sedan dess.

Zhang Yijie är omkring femtio år och arbetade som en ställföreträdande chef för the Ministry of Foreign Trade. Hennes make hade varit en kinesisk diplomat i Östeuropa och de har två barn som studerar på universitetet. Hon var en god hustru och kärleksfull mor. Alltsedan hon spärrades in på tvångsarbetslägret stod hon fast vid sin övertygelse om “Sanning-Godhet-Tålamod”. Detta fick till följd att de kvinnliga poliserna under ledning av Jiao Xuexian och Huai Cunhong utsatte henne för en grym förföljelse, såsom misshandel, elchocker och berövelse av sömn. Hon fick varken äta, dricka eller gå på toaletten på flera dagar och hon fick inte träffa någon annan än dem som övervakade henne.

Hur de än förföljde Zhang Yijie, stod hon orubbligt fast vid sin utövning. Slutligen sade de, “vi kan inte göra något åt henne." Jag bevittnade att hon aldrig fick sova tidigare än klockan två på natten och att hon alltid följdes av hennes övervakare till och med in på toaletten. När jag såg henne, hade hon ett tungsint ansiktsdrag med tomma ögon och hennes tal var otydligt. Två månader innan hon släpptes förlängdes hennes strafftid och hon placerades i en kollektiv grupp för att utsättas för en än mer vidrig förföljelse. Jag såg henne på långt avstånd under senhösten 2003. Hennes rygg var krum och hon gick framåtböjd, hon såg ut som en gammal kvinna. Idag hålls hon olagligt fången på Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor på obestämd tid.

Lang Dongyue, en bonde från Yanqingdistriktet i Peking hade lidit av astma och revorm sedan barndomen. Hon reste överallt i åratal för att söka läkare men ingen behandling hjälpte. Hon kunde varken utföra något arbete på gården eller några hushållssysslor.När hon började att utöva Falun Gong försvann emellertid sjukdomarna på mycket kort tid och utan att det kostade några pengar. När den kinesiska regeringen började att förtrycka Falun Gong, åkte hon till Peking för att vädja till de högra myndigheterna om hjälp och hon ville berätta sanningen om Falun Gong för dem genom att använda sina egna erfarenheter.

På interneringscentret lyssnade inte polisen på henne utan hängde upp henne i en basketbollskorgställning och gav henne chocker med elbatonger i en och en halv timme. På tvångsarbetslägret sporrade polisen över tio fångar till att flera gånger slå Lang Dongyue och till och med utsätta henne för sexuella övergrepp. Därefter fick hon ingenting att äta och hon fick varken stå upp eller sitta ned. Hon torterades tills dess hon var helt utmattad och föll ihop på golvet. De kvinnliga poliserna fortsatte emellertid att sporra fångarna att få upp henne på fötter. De slog henne samtidigt som de vrålade och svor. En morgon gick den illasinnade kvinnliga polisen Huo Xiuyun in till Lang Dongyue för att kränka henne och slå henne i ansiktet. När Huo Xiuyun därefter skulle gå ut från cellen klev hon på en nål som gjorde henne halt i fyra till fem dagar. Efter det såg hon alltid rasande ut och visade sitt bittra hat mot Lang när och varhelst hon hörde talas om henne. Inte långt före innan Langs tid i fångenskap var slut så sköt man upp den tiden och hon fördes till kollektivgruppen där hon fängslades på obestämd tid.

År 2002 stöttade eller deltog de flesta Falun Gong-utövarna på den tredje brigaden i en gruppskrivaraktivitet för att visa att de orubbligt stod fast vid sin övertygelse om Falun Dafa, vilket chockerade hela tvångsarbetslägrets byrå och de bad av den anledningen att Xu Kaixuan, sektionschef för utbildningsdepartementet, att ansluta sig till brigaden.

Falun Gong-utövare Liu Fangtang är läkare och född i en veterankaderfamilj. Hon fördes iväg från den tredje brigaden och placerades i den sjätte brigaden där de flesta är drogmissbrukare på grund av att hon deltog i gruppskrivaraktiviteten. Jag fick höra att hon berövades sömnen och tvingades att stå upp utan att röra sig under långa perioder. De ställde stora hinkar med vatten runtom henne för att hon skulle ramla ner i dem när hon inte orkade stå upp längre. De kvinnliga poliserna tvingade henne att stå så i sex dagar och nätter med blöta kläder. Därefter förlängde man hennes strafftid med ytterligare sex månader.

År 2003 deltog de flesta av Falun Gong-utövarna på vår brigad i ännu en kollektiv skrivaraktivitet som återigen kom som en chock för tvångsarbetslägrets byrå. Den här gången delade de kvinnliga poliserna upp de Falun Gong-utövare som hade skrivit uttalanden i fyra grupper för att tortera dem. Det var bara tre utövare i den fjärde gruppen: Liu Fangfang, Zhang Surui och jag själv. Vi placerades i isoleringsceller och jag såg hur Liu Fangfang trängdes upp i ett hörn där hon fick sitta på en liten plaststol (för barn). Hon tvingades att lyssna till vad de kvinnliga poliserna och instruktörerna sade och förbjöds att sova. Sent i augusti tog de henne i hemlighet till den kollektiva gruppen. Det fanns inga papper på varför och vi vet inte om hon fortfarande lever.

Chen Lifang är omkring trettio år. Eftersom hon vägrade att transformeras tvingades hon att stå med ansiktet mot en vägg i trettio dagar. Ibland somnade hon där hon stod och hon fick kramper i händerna. Polisen sporrade missbrukarna att slå henne tills hon var blå om ryggen och låren. En natt när inte Chen Lifang orkade lyssna till instruktörerna släpade en illasinnad kvinnlig polis, Huai Cunhong, ut henne i duschrummet och beordrade drogmissbrukarna att kasta över 20 hinkar kallt vatten över Chen och hon frös så att hon skakade. Två månader innan hennes strafftid var slut fördes hon till den kollektiva gruppen där hon utstod olika slags förföljelse. Den kvinnliga polisen Jin befordrades för sin grymma förföljelse av Chen Lifang

Del VII – "En slö kniv dödar människor långsamt"

De kvinnliga poliserna förföljde mig på sätt som var inte bara grymma utan även illasinnat sluga. I mitten av juni 2003, måste var många människor tvungna att uppehålla sig på fängelset under SARS-epidemin och tvångsarbetslägret höll dem med sängar. Av den anledningen behövde de reducera strafftiden för dem på tvångsarbetslägret vars tid skulle gå ut i januari 2004. Det första kravet som uppgavs var att vi i så fall måste ge upp vår utövning av Falun Gong.

En av de illasinnade kvinnliga poliserna, Jiao Xuexiang, förklarade att alla de som gick med på dessa villkor skulle få en förkortad strafftid. Hon nämnde mitt namn och bad mig att ansöka om det. När jag vägrade, bad hon en annan kvinnlig polis och ytterligare en tjänsteman att övertala mig att ansöka om en förkortad strafftid. Om jag gjorde det skulle jag ha varit fri sex månader innan juli 2003. Emellertid ville inte jag ge upp min utövning och ville av den anledningen inte be om någon reducerad strafftid. Det var bara två Falun Gong-utövare som inte ville ansöka om en förkortad strafftid, Liu Fangfang och jag. Vårt beslut fick dessa kvinnliga poliserna att förlora ansiktet inför sina kollegor och chefer. De hatade oss bittert för det.

Jag sattes omedelbart till att utföra tungt fysiskt arbete. Ibland var jag den ende som väcktes mitt i natten för att arbeta. Jag kom tillbaka till frukost och måste sedan fortsätta att arbeta på fältet till middagstid. Efter lunchen måste jag återgå till arbetet på fältet och efter middagen var jag tvungen att arbeta ytterligare en till två timmar eller mer.

En gång skulle jag leverera grönsaker med hjälp av en kärra. Jag gjorde illa hälen på kärran och blödde ymnigt och kunde inte röra på foten. Den kvinnliga polis som iakttog mig varken sade eller gjorde någonting. En annan person från en brigad i närheten stod inte ut med att se mitt lidande och gav mig ett bandage. Min fot var orörlig i sex dagar, det var aldrig någon som brydde sig om att ens titta på såret. Jag räknade ut att grönsakerna som jag samlade in och körde ut på morgonen vägde omkring 700 kilo. Efter middagen samma dag gick 40 personer från brigaden till jobbet och de tillsammans samlade in 1400 kilo. Jag förföljdes på detta sluga och illasinnade sätt.

Ett annat tvångsarbete var att sticka tröjor, vantar och halsdukar som sedan exporterades. Det var aldrig någon som berättade att de var tillverkade på Pekings tvångsarbetsläger för kvinnor. Alla skulle sticka ett visst antal, eftersom vi satt med stickningarna under lång tid blev ögonen så trötta att vi såg dubbelt. Vi arbetade ofta övertid och utan rast. En nyutbildad kvinnlig polis tyckte att det var omänskligt att behandla utövarna så här och hon sade upp sig eftersom hon inte stod ut med att se det.

VIII - Min familjs lidande

Mina föräldrar (som var födda 1931) har utstått ett enormt lidande. Inte långt efter att jag fängslades fick de båda en hjärtattack. Inte ens flickan som kom för att städa vårt hus ville fortsätta när hon hörde att någon i min familj hade arresterats. Vårt hus har genomsökts och vår egendom har beslagtagits.

Min mamma led av flera olika sjukdomar. En dag ramlade hon och slog sig mycket illa, samtidigt måste hon vänta två timmar innan pappa kom hem för att hjälpa henne. Pappa fick ytterligare en hjärtattack den natten.

610-byrån samlade ihop människor från mina föräldrars arbetsplatser för att sprida rykten om att Falun Gong-utövare utrotas en efter en, så att mina föräldrar skulle kunna övertala mig att omskolas (ge upp utövningen). Min bror som bor i Israel utövar Falun Gong och eftersom han inte får något visum från den kinesiska ambassaden kan han inte åka för att hälsa på våra föräldrar. Mina föräldrar kan inte hjälpa att de gråter när de tänker på att de inte har sett sin son på fem år och att deras dotter hölls fången på ett tvångsarbetsläger. Ytterligare en bror i Peking måste arbeta och se efter sin familj och eftersom jag var fängslad och vår bror inte kunde återvända från Israel, måste han dessutom ringa mina föräldrar två-tre gånger om dagen, eller åka hem till dem för att se hur de hade det. Han var både mentalt och fysiskt utmattad.

Under mina första tre månader i fångenskap blev min pappas hår alldeles vitt. När jag släpptes och återvände hem såg jag att min mor var sjuk och mycket oroad. Hon grät hela tiden och var förkrossad. När jag återvänt hem fick jag ofta telefonsamtal från 610-byrån och den lokala polisstationen, vår telefon har varit avlyssnad hela tiden. Alla telefonsamtal från utlandet hade ofta störningar eller bröts.