Några tankar efter att ha talat med en hjälpsam främling

En morgon när jag stod i en korsning och väntade på att trafikljusen skulle slå om till grönt lade jag plötsligt märke till en äldre man som stod intill min bil. När jag vevade ner rutan sade han till mig att det högra bakre bromsljuset inte fungerade. Jag tackade honom för att han gjort mig uppmärksam på det och önskade honom en bra dag. Han gick långsamt tillbaka till sin bil. När ljusen slog om till grönt for vi båda vidare.

Denna händelse, som var över lika snabbt som den kom, väckte mina tankar. Tyskar försöker alltid vara hjälpsamma och de tar allt som de gör på stort allvar, något som jag berörs av. Jag insåg plötsligt att medan jag villigt accepterade mannens påpekanden om min bil, skulle jag inte bli lika nöjd om andra utövare påpekade mina brister. Varför reagerade jag så annorlunda? Jag antar att det är för att jag inte kände mannen i fråga och inte ville ge honom ett dåligt intryck av mig. När andra utövare påpekade mina fel och brister såg jag emellertid alltid det som om de ville hacka på mig och har alltid funnit ursäkter för mig själv.

Nu inser jag att det mina utövarvänner pekat på är mina djupt gömda fasthållanden. Eftersom jag inte varit villig att släppa dem har jag inte heller velat acceptera deras kritik.

Nästa gång någon pekar ut mina misstag kommer jag att tacka honom eller henne precis som jag tackade mannen. Även om jag inte kan acceptera personens ord på en gång kommer jag ändå att försöka förstå dem utifrån Fa. De gör det för mitt eget bästa och jag kan inte använda andra människors attityder gentemot mig som en ursäkt för att inte förbättra mig själv.