Wang-Fos makalösa räddning

För mycket länge sedan levde en konstnär vid namn Wang-Fo i kejsarriket Han, som Kina kallades vid den tiden. Tillsammans med sin lärjunge Ling vandrade den gamle målaren längs vägarna. Wang-Fo kunde varit en rik man, men han gav hellre bort sina tavlor till dem som verkligen uppskattade dem än sålde dem. Ibland fick han ett mål mat i utbyte mot en tavla.

Wang-Fo levde bara för sina penslar, sidenrullarna och färgerna. Folk brukade säga att hans bilder var heliga och att de i ett enda slag kunde få böner att gå i uppfyllelse. Ingen kunde måla skogarna och bergen bättre än Wang-Fo när de trädde fram ur dimman eller havet när det svallade mot stranden.

Wang-Fo undervisade sin lärjunge Ling och i gengäld fick han all tänkbar omsorg av sin följeslagare. Ling tiggde mat när de hade ont om pengar, masserade den gamles trötta fötter efter de långa vandringarna och på morgnarna steg han upp tidigare än mästaren och gick ut och letade efter ett motiv som hans mästare skulle vilja måla.

En kväll kom de fram till ett värdshus där de tog in för natten. De lade sig tätt samman på det kalla golvet för att få lite värme, svepte några trasor om sig och somnade. Nästa morgon väcktes de av soldaters tunga steg, hårda befallningar och råa röster. Ling började darra av rädsla när soldaterna kom in. De röt som vilddjur och en av dem grep Wang-Fo hårt om nacken och förde iväg honom, med Ling följande tätt efter.

Som svar på alla sina frågor fick de bara skällsord. Hånfulla människor skockades runt dem där de gick på darrande ben på ojämna vägar. Wang-Fos hopbundna händer värkte och den förtvivlade Ling såg på mästaren med ett sorgset leende.

De fördes till det kejserliga palatset vars murar spred skymningsdager. Soldaterna föste dem genom slottets olika salar. Till sist visades de in i en stor sal där Kejsaren satt på en tron. Runtom bredde en prunkande trädgård ut sig. Varje blomma var en sällsynt och utsökt art men utan doft så att inte den enväldige skulle störas av dem i sina meditationer.

En ofantlig mur skilde trädgården från den övriga världen, så att inte den dammiga vinden som svepte över de fattiga kvarteren skulle nudda vid Kejsaren. Hovmännen som stod vid pelarna lyssnade spänt för att kunna uppfatta minsta ljud från hans läppar.

- Himmelske Kejsare, sade Wang-Fo som hade fallit ner på knä, vad har jag gjort dig? Jag är gammal och fattig och mina händer värker eftersom man låtit binda dem, händer som aldrig skadat dig.

- Du frågar vad du har gjort mig, svarade Kejsaren med mild röst.

Wang-Fo försökte erinra sig om han möjligen hade gjort ett dåligt porträtt av kejsarfamiljen någon gång och därför förtjänade att dö, men det var inte så troligt då det inte var så ofta som han hade besökt det kejserliga hovet.

- Jo, det ska jag säga dig, fortsatte Kejsaren. Min far hade en samling av dina målningar längst inne i palatset. Det är i dessa stora salar som jag har växt upp, då man inte tillät mig att gå ut av rädsla för att åsynen av olyckliga människor skulle tynga mitt sinne eller uppröra mitt hjärta. Dag och natt betraktade jag dina målningar i tio års tid.

Jag föreställde mig världen som dina målningar, lika underbart vackra och skimrande. När jag var sexton år öppnades dörrarna som skilde mig från världen. Jag steg upp på palatsets terrass för att beskåda gryningen, men den var inte så vacker som på dina målningar. Jag gav mig av ut i världen. Ingenting visste jag om de gropiga och leriga vägarna och mörbultad genomkorsade jag landet utan att finna dina trädgårdar med kvinnor ljuva som blommor eller skogar fulla av antiloper och fåglar.

Du har lurat mig, Wang-Fo, din gamle bedragare. Detta är inte det vackraste av kungariken och jag är inte Kejsaren. Det enda rike som är värt att härska över är det som du har tillträde till. Du regerar över berg där snön aldrig smälter och ängar med blommor som aldrig dör. Det är därför jag har tillfångatagit dig, för att finna ett lämpligt straff för dig som med dina målningar fått mig att tappa lusten för det jag äger och fått mig att längta efter det som jag aldrig kommer att äga. Så jag har bestämt mig för att dina ögon ska förstöras eftersom de är de magiska portarna till ditt rike och att dina händer ska huggas av då de är vägarna som leder till hjärtat av det. Har du förstått mig, gamle Wang-Fo?

När Ling hörde domen ryckte han upp en kniv ur bältet och kastade sig över Kejsaren. Två vakter grep honom. Kejsaren log och sade till Wang-Fo:

- Dessutom hatar jag dig för du haft förmågan att bli älskad. Döda den uslingen.

Vakterna högg snabbt huvudet av tjänaren Ling och bar bort honom. Utom sig av förtvivlan betraktade Wang-Fo den röda fläck som bildats på det gröna jadegolvet. Kejsaren gjorde ett tecken och två slavar torkade hans ögon.

- Seså, det är inte tid för att gråta, sade Kejsaren. Jag äger i min samling en hänförande målning där bergen, en flodmynning och havet har avbildats med en skärpa som överträffar verkligheten. Denna bild är emellertid inte färdig och jag vill att du ägnar de timmar av ljus som återstår till att göra färdig den.

På ett tecken från Kejsaren bars målningen fram. Wang-Fo torkade tårarna och log ty denna lilla skiss med dess linjer av himlen och havet påminde honom om hans ungdom. Han började genast måla havet med flödande blå färgtoner och lade sedan guld och rosa på kanten av ett moln som vilade på ett berg. Havet fick små krusningar som bara ökade stillheten.

Stengolvet runt honom blev besynnerligt vått, men Wang-Fo märkte inte att han stod med fötterna i vatten då han var helt uppslukad av målandet. Den båt som hade växt fram under hans penseldrag täckte nu hela förgrunden på sidenrullen han målade på.

Ljudet av årtag hördes plötsligt i fjärran, de kom allt närmare och uppfyllde snart hela salen. Så blev det tyst. Droppar av vatten lyste som ett pärlband längs med årbladet. Det var Ling som kommit. Om halsen hade han ett rött band.

Vattnet hade nu nått upp till Kejsarens huvud, där det svävade som en lotusblomma. Wang-Fo fortsatte måla och sade milt till Ling:

- Jag trodde att du var död.

- Om ni lever, sade Ling, hur skulle jag då kunna dö?

Han hjälpte sin mästare att kliva i båten.

- Se min lärjunge, sade Wang-Fo sorgset. De här olyckliga människorna kommer att duka under om de inte redan gjort det. Jag trodde inte att det fanns så mycket vatten i havet så att det kunde dränka en Kejsare, vad ska vi ta oss till?

- Var inte ängslig mästare, sade Ling, de är snart torra igen och kommer inte ens att minnas att deras rockar varit blöta. Endast Kejsaren kommer att bevara ett korn av havets sälta i sitt hjärta. Nu far vi till landet bortom havet.

- Ja, sade den gamle målaren, nu far vi.

Ling tog några årtag och ljudet av dem fyllde på nytt hela salen. Vattnet sjönk omärkligt och snart blänkte endast några vattenpölar och allt var torrt igen.

Målningen som hade fullbordats av Wang-Fo stod lutad mot en vägg. I förgrunden fanns en båt som sakta avlägsnade sig . Snart kunde man inte längre urskilja ansiktena på de två männen i båten. Årtagen hördes allt svagare och upphörde helt till sist. Kejsaren böjde sig framåt och såg hur båten blev till en prick i den bleka skymningen. Ett gyllene dis bredde ut sig över havet och båten försvann bakom udden där havet öppnade sig. På detta blåa hav som han just skapat försvann Wang-Fo för alltid tillsammans med sin lärjunge Ling.