Livet är värdefullt: Hur jag övervann förföljelse med upprätta tankar

Min treåriga kusin gick bakom sin morfar. Ibland stannade han och väntade på mig. De varma ljusa solstrålarna smekte min kropp. Även vinden var varm. Träden utmed gatan blomstrade i lila. I mina ögon så var allt vackert och harmoniskt. Det var den tredje dagen efter att jag hade blivit frisläppt från internering. Efter en hård 18-dagarskamp mellan gott och ont, så fungerade min kropp inte som den skulle längre. Fortfarande är det delar av min kropp som inte lyder mig. Trots mina försök att gå snabbare, så kunde jag inte hinna fatt den lille pojken och hans morfar.

Trots mitt försvagade tillstånd, så mådde jag ändå fantastiskt bra. De som hade förföljt mig skulle aldrig ha trott att jag, som nästan dog av deras tortyr, skulle kunna promenera nedför gatan två dagar efter mitt frisläppande. Föregående vecka hade givit mig ganska oförglömliga erfarenheter och djup kunskap.

En dag efter lunch nästan tre veckor tidigare, så ringde dörrklockan. Jag öppnade dörren och såg en av min makes kollegor och en främling. Främlingen sa att han ville se vårt lägenhetskontrakt. Men så snart han kom innanför dörren, så ändrades hans historia. Strax därefter anlände en grupp poliser. De identifierade sig själva som konstaplar från Qiaodong Polisavdelning och visade en order att föra bort mig. Jag vägrade, så de var tvungna att bära mig nerför trapporna och ut ur fastigheten. Jag skrek hela vägen. ”Titta alla! Polisen arresterar goda människor som tror på Sanning, Medkänsla och Tålamod medan de låter mördare vara. Vad är detta för sorts samhälle?” Poliserna sade inget, knuffade in mig i bilen och körde iväg.

Polisstationen var redo för min ankomst: en liten metallstol och små handklovar verkade vara specialtillverkade för min nätta storlek. Jag drog mig till minnes en medutövare som tvingades att tillbringa 28 dagar i en metallstol under sommaren. Hennes skinkor hade blivit såriga. Hennes make och yngre bror hade torterats med bambupinnar. Alla fingrarna hade genomborrats av vassa bambupinnar.

Det var mörkt. Jag försökte att komma på vad jag hade gjort eller inte gjort för att orsaka detta. Det hade skett så plötsligt, och jag var trött och sömnig. En polis kom in. Han uppträdde som om han brydde sig om mitt välmående och frågade om jag hade fått middag. Jag svarade: ”Jag hungerstrejkar för att protestera mot den illegala arresteringen.” Jag vägrade att svara på hans frågor. Samtidigt så kände jag mig extremt sömnig. Strax märkte jag inte hans närvaro. Vagt kände jag att han hade lyft mitt huvud och frågat något. Mitt medvetande sa mig: ”Sänd upprätta tankar och utrota alla faktorer som förföljer mig”, men jag kunde inte kontrollera mitt medvetande och föll i sömn.

Följande dag så tog de mig till ett militärt gästhem. Den lilla metallstolen och de små handklovarna var också där. Det verkade som om de nogsamt undersökt min bakgrund och visste att jag en gång hade rymt från häktning under en ”omöjlig” situation. De låste fast mig vid metallstolen och låste mina händer vid stolen med handklovar. De tilldelade också två män och en kvinna att övervaka mig dygnet runt. De skickade ny personal var 24:e timma. Detta varade dock inte länge. De var snart tvungna att lösgöra mig från stolen, därför att jag övertygade dem om att ingen konversation var möjlig under dylika omständigheter.

Nu var det möjligt för mig att hålla mig lugn. Jag tänkte för mig själv, ”Eftersom det kan vara ganska hemskt i en sådan här situation, så är det bäst att jag är förberedd på en ordentlig kamp med mörka krafter och demoner. Jag är en utövare av Dafa. Min visdom är överlägsen. Även om dessa mörka krafter och demoner kan kontrollerar folk, så är de onda och jag är rättfärdig. De är alltid underlägsna mig.” Jag var modig och inte rädd för döden. Rättvisan var till 100 procent på min sida, medan de hade ingenting! Även om jag fortfarande hade fasthållanden och orena tankar, vilket var precis det som var skälet till att jag fortsatte kultivera. De onda krafterna har inte rätt att utnyttja mina brister.

På den fjärde dagen så började de att tvångsmata mig. Efter att de hade kedjat mig vid en metallstol, kom sex personer för att nypa om min näsa. De matade mig med en flytande mix av glukos och salt. Jag motsatte mig detta ihärdigt, så arbetet blev ineffektivt och det mesta av vätskan rann ut.

Jag blev allt svagare och svagare. De kunde inte längre mata mig med någonting. Jag spydde upp allt de gav mig, så de började ge mig dropp. Så snart sköterskan gick ut, så drog jag ut nålen. ”Snälla bråka inte med oss”, bad de. ”Vad vill du göra?” Hur skamligt var de inte av dem att fråga mig vad jag ville! ”Låt mig få fara hem”, sade jag. De vägrade. Nästa gång som de låste mig vid stolen och band mina händer vid den, var jag för svag att sitta upprätt. Jag hade svag andhämtning och hjärtklappning. De lyfte över mig till en säng och beordrade tre personer att hålla fast mina händer för att möjliggöra intravenös näringstillförsel. En kvinnlig vakt klarade inte av att se mig lida. Hon låste upp mina handklovar när de andra hade gått. Därför var det svårt för mig att dra ut nålen när hon höll vakt, eftersom hon kunde få skulden.

Efter flera dagar var jag mycket svag och mager. På min begäran så öppnade de dörren och fönstren, men ändå kändes det som om jag kvävdes. Sköterskan justerade dropptakten till ett minimum, då hon befarade att jag hade hjärtproblem. Även om min mänskliga sida var extremt svag, kändes min gudomliga sida stark. Jag var stark nog för att eliminera dåliga element i andra dimensioner. Dessa dåliga saker var varierade, men lika fula. Under denna tid, dök det ibland upp dåliga tankar. Jag tvivlade t o m på mina förmågor. Närhelst detta skedde bad jag Läraren om hjälp. Jag skämdes för att be om Lärarens hjälp att betvinga dessa felaktiga tankar, men vem annars skulle jag be om hjälp om inte vår Lärare? Vad jag kunde göra var att så gott det gick eliminera de där dåliga elementen och rena mig själv.

Det var polisen från Nationella Säkerhetsbyrån som hade arresterat mig. De hade hittat en del material i mitt hem som jag hade laddat ner från Internet och rapporterat sina fynd till myndigheterna. Jag blev nyckelpersonen i ett stort mål, men det hela var mig likgiltigt. Jag brydde mig inte om vad de gjorde. Jag brydde mig inte om hur mycket de kände till om mig. Jag var bergfast. Jag koncentrerade mig bara på att visa dem deras hyckleri och ondska. Jag visade hela tiden min rättfärdighet, medkänsla och mildhet. Jag besegrade dem genom att använda en Dafa-utövares vishet. Detta var inte för att skryta utan för att visa hur fantastiskt Dafa är.

Vid varje ”konversation” (polisen var noga med att inte använda ordet ”förhör”), så hade jag alltid övertaget. Vare sig de diskuterade teori eller fakta, så vann jag alltid. Senare, även de vakter som var avsatta för att övervaka mig sa, ”Vi ser att de aldrig kommer att kunna ’omvandla’ dig! Varje gång de sa ett ord, så svarade du med en fullständig mening. De är ingen match för dig.” Faktiskt, så var det inte min mening att argumentera med dem. De hade inte sanningen på sin sida, ändå valde de att diskutera med mig, så resultatet blev uppenbart.

Slutligen så insåg de att de aldrig kunde vinna (och få mig att ta avstånd från Dafa) och två veckor senare gav de upp. Ändå så vägrade de att tillstå sitt nederlag och skickade mig till tvångsarbetsläger.

Jag bars till centrum för ”omvandling” på tredje våningen i tvångsarbetslägret. På första och andra våningen höll de flera ”omvända” utövare (kollaboratörer). I den här byggnaden huserade Grupp Fem, den s k ”Falun Gong-gruppen”. De flesta som hölls där var utövare, och de resterande vad narkomaner som hade satts till att övervaka utövare. Miljön i den här gruppen var väldigt dålig, ondskefullt beteende var vanligt. Några av de ”omvandlade” människorna såg konstiga ut, allt kring dem från deras ansiktsuttryck och uppträdande till deras sätt att prata verkade onormalt. Det förvånade mig hur ondskefull denna plats var.

Förföljarna sände två tidigare utövare att övertala mig att ge upp Falun Gong. Vakterna ansåg att dessa två var helt ”omvandlade”. Den första personen bad om förflyttning efter en halv dag med mig. Den andra personen och jag kände varandra väl. Vi brukade gömma oss på samma ställe för att undvika polistrakasserier. Även hon bad om att bli förflyttad efter en dag. Min andra följeslagare, en ung flicka, sade ”Det är konstigt. Dessa två sägs vara de mest övertygande. Hur kommer det sig att de blev svarslösa inför dig?” Svaret är enkelt, ondska kan inte övervinna rättfärdighet

På tredje våningen försökte myndigheterna tvinga två andra utövare att ”omvandlas”. Den ene hade inte sovit på mer än 20 dagar. Trots denna tuffa behandling, så vägrade hon att kompromissa.

Under mina fyra dagar i arbetslägret och under min internering i det militära gästhemmet, så hade myndigheternas mål varit att övertyga mig om att äta. I gästhemmet så hade de försökt att övertyga mig att äta en god äggsoppa genom att hålla tallriken nära min mun flertal gånger. I arbetslägret hade de beskyllt mig för att ”inte lyssna på Lärarens ord och inte vörda liv”. All deras taktik fallerade. Jag förklarade tydligt för dem ”Jag vördar mitt liv mycket, men det finns andra saker jag vördar mer. Vissa saker är mer värdefulla än livet, såsom den frihet jag inte har. Mitt samvete och värdighet är också mer värdefulla än livet. Om ni tar bort dessa saker, så dör jag hellre!” ”Vad skulle få dig att äta”, frågade de? ”Låt mig fara hem”, svarade jag.

Efter deras nederlag att få mig att äta, så tvångsmatade polisvakterna mig. Följande dag så sände de två nya fångar för att övervaka mig. De skickade även sju eller åtta personer för att tvångsmata mig. De knuffade ner mig och förde ner en sond till min mage genom näsan. Arbetslägrets läkare drog sonden fram och tillbaka med flit, vilket orsakade stor smärta och illamående. Jag kvävdes nästan. Maten rann genom sonden och ner i min mage och den flöt ut ur min mun igen. Jag vet inte hur mycket de tvingade ner i min mage. Efter sondmatningen så lät de sonden sitta kvar. De särade också på mina händer och satte handklovar på dem som fästes vid sängen. En timme senare så började jag kräkas. De låste upp handklovarna och tog bort sonden. De var rasande eftersom deras möda gått till spillo. ”Vi kommer att mata dig igen i eftermiddag med samma sond!” På eftermiddagen var de än mer våldsamma. När de var klara, så störtblödde min näsa.

De torterade mig för att få mig att kompromissa med dem. Jag kompromissade inte, men jag välkomnade inte heller sådan tortyr. Jag kunde inte längre kasta bort min tid på dem. Jag hade mycket att göra. Jag var tvungen att komma ut snabbt.

Jag fortsatte att sända upprätta tankar och bad Läraren om hjälp. Samtidig fick jag uppmuntran från de två andra utövarna som kraftfullt motsatte sig förföljelsen. Omkring klockan 5 samma dag, så fick jag tarmrörelser efter att inte haft några under mer än 10 dagar. Jag såg svartfärgad avföring och bad två fångar att titta. Jag sa till dem att jag hade inre blödningar. Innan sängdags så hade jag ytterligare tarmrörelse. Gruppledaren fick reda på detta. Jag sa till dem att min mage hade värkt hela natten och att det hade blivit än värre på morgonen. De blev rädda och slutade med tvångsmatningen. En läkare kom med en droppflaska för att de planerade att på nytt ge mig en infusion. Läkaren undersökte mig först. Var hon än rörde mig så skrek jag och klagade över smärta. Hon blev rädd och stoppade infusionen.

Strax därefter anlände en chef från 610-byrån och två biträdande gruppledare från polisen. ”Jag vill inte se er”, sade jag till dem. ”Du skall vara glad idag, vi skall skicka hem dig”, sade den biträdande ledaren. Men först, sade en gruppledare, skulle de skicka mig till ett sjukhus. De skickade mig verkligen till ett sjukhus och de gjorde en fysisk undersökning. De visade mig inte resultaten, men läkaren verkade mycket nervös och vägrade att acceptera mig. Jag gissade att resultaten måste ha varit mycket dåliga, annars skulle de inte ge upp efter att ha spenderat så mycket tid och energi på mig. Jag visste, hur som helst, att jag var OK. Jag skulle återhämta mig mycket snabbt. Till slut så släpptes jag utan villkor.

Båda sidorna av floden var rikligt dekorerade med blommor. Gula krysantemum böjde sig för vinden. Jag satt på en lång bänk och njöt av solvärmen. Jag andades fri och frisk luft medan jag i minnet gick igenom detaljerna av denna händelse.

Även om det på ytan verkar som om orsaken till att jag arresterades var en informatör som skvallrade för polisen, så blev resultatet att jag släpptes efter en kamp på liv och död. Men, efter att jag tittade mer noga, fann jag att roten till denna prövning var mitt fasthållande till att ”göra saker”. Jag var så fast i att ”göra saker” att jag till slut inte hade tid att studera Fa och göra övningarna. Ondskan utnyttjade mitt fasthållande och tröttade ut mig med arbete. Detta är en viktig läxa att lära.

Till slut övervann jag förföljelsen och kom ut från interneringen, genom att förlita mig på min starka tro på Dafa. Än viktigare, senare fick jag veta att många utövare hjälpte mig, de sände upprätta tankar och försökte på olika sätt att rädda mig. Det var verkligen en insats från den större Dafa-kroppen.

Även om jag aldrig gav efter för mina plågoandar, så inspirerade min ädla och upprätta karaktär polisen och kriminella fångar. Jag fick deras respekt. Även om förrädaren överlämnade mig till polisen, så såg polisen ner på honom. Han svek medutövare och sålde sin själ för personlig vinning. Jag tycker synd om en sådan person.

Rummet på det militära gästhemmet kostade 180 yuan/natt. De hyrde tre rum och sju till åtta personer sattes på mitt fall. Bara levnadsomkostnaderna var mycket höga. På min väg hem så hötte tjänstemannen från 610-byrån sitt finger mot mig och sade, ”Vet du att ditt fall har kostat 10 000 yuan”! Jag sade med en suck, ”Skulle det inte ha varit fantastiskt ifall ni hade spenderat pengarna på att hjälpa fattiga människor i bergsbyar och arbetslösa i städerna? Istället, under bara tolv dagar, har ni spenderat alla dessa pengar på att tortera en oskyldig kvinna nästan till döds.”