En tysk familjs erfarenhetsberättelse

Ärade mästare, kära utövande kamrater!
Jag har utövat Falun Gong sedan september 1997. Min man började fyra veckor tidigare. Vid den tiden bestod vår familj av fem medlemmar. Våra döttrar var då sjutton, tretton och nio år gamla. Det har alltid var en prioritet för mig att behålla ett harmoniskt familjeliv och våra döttrar gav oss aldrig bekymmer. Vid tiden då jag började kultivera var min man och jag redan över 40 år gamla och den första sjukdomen hade kommit. Vi spenderade den mesta tiden av kvällarna framför TV:n med antingen ett glas vin eller öl. När vi båda fick Fa, gick våra liv emellertid igenom en plötslig dramatisk förändring. Vi lärde oss övningarna, gick till övningsplatserna på kvällen, läste Zhuan Falun och diskuterade våra uppvaknanden. Fa tog över mer och mer våra liv. Mitt liv hade fått en djupare mening och jag kunde låta Fa bli min vägledare. Jag kände att mitt framtida liv skulle komma att förändras, men allting föll sig ändå naturligt.

Mina döttrar hade blivit ganska nyfikna och ställde upprepande frågor om Falun Gong. Varje gång var någon av döttrarna med vid vårt Fa-studerande i vårt hem som vi har varje vecka. Heidi, vår yngsta dotter, följde med oss till Fa-konferensen i Frankfurt. Jag var förvånad hur uppmärksammad hon var, hur intensivt hon lyssnade under de två dagarna och hur hon var förmögen att relatera till hennes äldre systrar, Caroline och Steffi, vad hon hade upplevt. Det var därför Caroline och Steffi ville närvara senare vid konferensen i Genève. Saker hände på ett naturligt sätt och vi blev en Dafa-familj. I november fick vi en överraskande tillökning till vår familj, en baby som fick heta Joshua, vår son.

Vi trivdes och det var en tid av att göra övningarna på träningsställena, läsa Fa tillsammans på kvällarna; aktiviteter som fördjupade vår förståelse. Om det var oskiljaktigheter varade de inte länge, för alla tittade in i sig själva. Vi kunde hjälpa varandra att upptäcka våra fasthållanden, det är mycket lättare att upptäcka och peka ut någon annans fasthållande än sitt eget.

Allting började förändras i juni 1999. Vi blev tvungna att på nytt titta på vår förståelse av Fa. Medierapporter om Falun Gong var missvisande och förtalande. Folk gavs en totalt missvisande och nedsättande bild av Falun Gong. Nyheter om de första tortyrdödsfallen nådde oss. Att agera blev akut. Tiden då vi kunde koncentrera oss för att kultivera i lugn och ro hade nått sitt slut. Vad som tillkommit i ens egen kultivering var uppgiften i Fa-upprättandet. Vi reste ofta under senaste tre åren, för att förklara och låta folk veta sanningen om Falun Gong. Det hade blivit än mer akut att kineserna fick veta sanningen. Förföljelsen blev mer och mer brutal. Hos två av mina döttrar växte en önskan att personligen åka till Beijing. Snart hade de kommit överens om att åka tillsammans. Det var vad som hände, de åkte tillsammans med sin far och många andra utövare från hela världen till Himmelska Fridens Torg.

Dottern:

Under en lång tid har jag haft önskan att åka till Kina. Att åka till det land där folk, som utövar samma metod som jag gör, blir utskällda, misshandlade och torterade till döds. Jag ville visa den kinesiska befolkningen att Falun Gong är högt uppskattat i utländska länder. Jag ville visa den kinesiska regeringen att resten av världen är mycket medveten om den grymma förföljelsen och känner till de brott som den kinesiska regeringen begår. Jag ville också bringa mod till de kinesiska utövarna, för att hålla upp modet för fortsatt motstånd. Vi flög till Beijing den 10 februari, 2002. När vi anlände till flygplatsen kände jag en konstig känsla; jag är till slut i ett land där miljoner utövare förföljs och där ondskan har ingripit på det starkaste sättet.

De första tre dagarna upptogs med besök till tempel och till Sommarpalatset. Det var konstigt – vi kände att vi var iakttagna hela tiden. Vid den tiden på året är det inte så många turister i Beijing och som västerlänningar stod vi ut. Vi hade redan tänkt på om huruvida eller inte ge små flyers överallt som sade, ”Europa vet: Falun Dafa är bra”, men vi ville inte riskera att bli arresterade innan vår (förarrangerade) dag. Endast nu förstår jag att min övertygelse kanske inte var tillräckligt stark. Ur ett vardagligt perspektiv kan jag bara kommentera att det var en spänd situation, för vi var övervakade.

Men som en kultiverare borde min övertygelse vara starkare. Om den hade varit det, skulle jag ha lyckats förmedla sanningen till mer människor. Det var en äcklig känsla att bli hindrad från att tala obehindrat, inte ha friheten att reflektera över vad man tänker på, inte låta andra få veta vad man har på hjärtat. Jag kunde ibland tänka på att se så många människor som inte visste om sanningen, så många människor som fortfarande är fångade i dimman.

Den DAGEN då den 14 februari 2002 kom hade vi planerat att skicka en signal för att gå till aktion för Falun Gong på Himmelska Fridens Torg. Kort efter kl. 14:00 Beijing-tid stod jag på torget. Plötsligt såg jag en banderollhållande utövare från västerlandet vilken poliserna hade slagit ner till marken. En längre bit bort på torget såg jag en annan utövare, omringad av poliser som misshandlade honom. Snabbt vecklade min far och min syster ut deras banderoll vilken var skriven på kinesiska ”Falun Dafa är bra” (Falun Dafa Hao) och en annan som var skriven på tyska ”Frihet för Falun Gong” (Freiheit fuer Falun Gong). Jag hade bara vänt på mig när någon kom upp bakom mig och med kraft täckte för min mun och näsa med sin hand. Han var redan igång med att dra mig över torget. Polisen tog stryptag om mig runt nacken så att jag inte kunde andas. Jag insåg att jag inte skulle ha en chans att veckla ut min banderoll men gav mig inte för att kunna frigöra min mun och jag kunde skrika på kinesiska ”Falun Dafa Hao!” Polisen tog ett stryptag på mig, så till den grad att jag var nära att svimma. Han drog mig till polisbussen där det redan fanns utövare som satt. När vi kom till polisstationen kunde jag redan höra andra utövare sjunga, ”Falun Dafa Hao”. Jag deltog också. Det var en skön känsla, något som gav mig styrka. Jag fick ögonkontakt med polisen bredvid mig. En civilklädd man tittade på oss tyst och observerade oss en lång stund. En kort stund efter märkte jag att hans ögon började fyllas av tårar. Han gick och stängde dörren efter sig så att inga andra skulle se hans känslor. Många vet att Dafa-lärjungar är goda människor. Tiden har kommit för dem att stå för sina åsikter!

Efter att de hade tagit ifrån oss våra personliga ägodelar körde en stor buss oss till en statssäkerhetsavdelning nära flygplatsen. Här blev vi alla uppdelade. När jag steg av bussen kunde ingen hindra mig från att sjunga, ”Falun Dafa är bra; Falun Dafa är en ortodox lag; Buddhas ljus strålar överallt". Efter ytterliggare kontroll drog tre kvinnliga poliser och en manlig polis in mig i en korridor. De försökte öppna en dörr, men låset hängde sig. Jag stod i korridoren och fortsatte att sjunga. Jag blev medveten om en överväldigande styrka och det kändes som om min röst genomträngde hela universum och förintade alla lögner.

En grupp poliser marscherade genom korridoren. En av dem, som synbart hade en högre grad, gav mig en iskall blick och slog mig sedan i ansiktet med full kraft och gick vidare. Efter ett tag kom han igen och låste upp den dörren. Jag sade till honom på kinesiska, ”Europa vet att Falun Dafa är bra”. Han vände sig om och slog mig igen i ansiktet, den här gången med en sådan styrka att mitt huvud slungades mot väggen.

Jag satt nu i hans rum, tillsammans med dessa tre kvinnor och en manlig polis. De började med mitt förhör. Jag satt ner i en säng i lotusställning. Omedelbart skrek den manliga polisen till mig att sluta med det och gjorde en hotande handgest för att slå mig. Jag frågade honom, ”Varför är du så aggressiv”? Han skrek åt mig igen och gav mig order om att inte ställa några frågor.

De tog mig sedan till ett rum där 25 andra utövare hade samlats. Vi bevakades av åtminstone lika många poliser. Jag satte mig ner. Hela tiden etablerade vi verbal kontakt med poliserna, jag sade till dem varför vi hade kommit och att deras ansvar för deras agerande är deras eget. Vi berättade om spridningen av Falun Gong i väst. Återkommande var där poliser med videokamera och kamera, för att filma oss för deras propagandasyften. En polis försökte med kraft att lägga sin arm om en utövare med syftet att skapa ett ”vänskapligt” foto. Alla visste att detta var bara en scen. Bredvid mig satt en amerikansk kvinnlig utövare som hade näsblod.

Jag sov nästan ingenting på grund av att varje halvtimme kom någon annan för att förhöra oss igen. Varje gång det hände vägrade vi svara, utan sade att vi först behöver prata med en representant från våra ambassader. Senare kom ännu en höggradig polis och gav order till poliserna att avlägsna några av oss från rummet. Bokstavligen hoppade de in i gruppen av utövare, började slå dem och drog den specielle individen ut från rummet. Antalet av oss sjönk. När jag skulle få lämna byggnaden så sökte de igen igenom min ryggsäck. Poliserna blev förvirrade när de upptäckte en annan kamera. De slet sönder den och tog hand om den. De är uppenbart rädda för att någon kommer med bevis för deras brutaliteter. De satte de mig på ett flygplan tillsammans med andra utövare. Varken min far eller jag fick tillbaka vårt bagage som troligtvis fortfarande var kvar på hotellet. Inte heller lämnade polisen tillbaka våra personliga ägodelar som de hade konfiskerat vid polisstationens huvudkvarter.

Under dessa 23 timmar av polisförvar fick jag förstahandsinformation av de kinesiska polisstyrkornas skrupulösa, ondsinta och dåliga sätt att ta hand om fredsälskande individer. Jag kan bara ana vad för slags lidande våra utövande kinesiska vänner måste genomlida. Jag skyddades av det faktum att jag är en utländsk medborgare och allmänheten kommer att få ta del av det sättet jag behandlades på. Men allting jag upplevde är bara en bråkdel av en minut jämfört med vad de kinesiska utövarna får genomlida.

En del utövare frågar varför jag åkte till Kina. Jag har länge haft denna önskan och jag visste att jag skulle åka. I början var min far emot min plan. Han argumenterade om att jag bara är 17 år och han skulle få ta ansvaret för mig. Vad skulle allmänheten tycka att föräldrar till en 17-årig flicka tillåter henne att åka till Kina och utsättas för fara?

Jag kommer ihåg den dagen när min far sakta kom fram till mig under meditation och lade sin hand på min axel. Han sade till mig, ”Vad beträffar mig så kan du åka”. En obeskrivlig underbar känsla sköljde över mig. En tanke kom över mig, ”Kom ihåg ditt löfte för länge sedan”.

Jag vill härmed säga att inte varje utövare bör åka till Kina. Nej. Alla har sin egen plikt eller uppgift eller väg. Jag vet att för mig var denna resa min väg. Jag tror också att alla som vill åka till Kina måste vara klara (över syftet) i hans/hennes hjärta. Jag anser det vara en fantastisk handling om alltfler västerlänningar som har det här hjärtat kommer att åka till landet där ondskan har slagit till på ett överväldigande sätt. Min personliga åsikt är att en sådan resa inte nödvändigtvis måste vara riktad mot Himmelska Fridens Torg. Det finns andra torg, andra möjligheter att exponera ondskan över en stor yta och för att rädda det värdefulla kinesiska folket.

I flygplanet kunde jag inte skaka av mig tanken att jag inte bara kan dra iväg så här, jag vill fortfarande få det kinesiska folket att veta mer om sanningen. Jag kände mig sorgsen att behöva lämna detta land så snabbt, men nu har jag kommit till insikt att i andra länder än Kina är mina chanser att exponera ondskan och erbjuda räddning till mera levande varelser mycket större.

Modern:

Först var jag besviken över att jag inte kunde åka till Kina. Jag hade mitt arbete och måste ta hand om mina två yngre barn. Jag hade inte en aning om hur viktigt mitt arbete hemma skulle bli och att jag skulle ha mitt Himmelska Fridens Torg just här hemma.

Det var den 14 februari 2002, den dagen då min familj och många andra utövare stod på Himmelska Fridens Torg. Efter att jag fått reda på genom ett telefonsamtal att alla blivit arresterade gick jag till arbetet som vanligt. Ingen visste om denna Kinaresa på förhand, min uppgift att förklara började. Mina kolleger på arbetet var chockade och oroade. De visste om Falun Gong och hade skrivit på många petitioner mot förföljelsen. De var också rörda att jag kom till arbetet trots allting.

Min yngsta dotter var lättad när jag äntligen kom hem på eftermiddagen, eftersom hon var överväldigad av alla telefonsamtal. De som ringde var alltifrån släktingar till vänner och bekanta, folk från radiostationer och TV-stationer. Även vår lokala tidning hade publicerat ett reportage med bilder på min man och vår dotter Steffanie. Den lokala radiostationen sände redan ett reportage. Två utövande kamrater kom till flygplatsen för att stödja. Vi var upptagna hela tiden med de två telefonerna och bemötte frågor om vad som händer och också (svarade) på frågor om Falun Gong. Folk från ”Radio Rainbow” ringde flera gånger för en intervju. När jag rattade in deras station diskuterade de vid det tillfället om en ”sekt” som demonstrerade på Himmelska Fridens Torg. Jag ringde omedelbart radiostationen och sade till dem att jag vägrar att ge några intervjuer om de någonsin kommer att använda ordet ”sekt”. De bad om ursäkt och lovade tänka på vad de skulle komma att säga i deras kommande sändning så att inte misstaget upprepades.

BTV (Badische TV) frågade mig om ett möte vid vårt hem den följande morgonen. Jag hade ringt utrikesdepartementet för att informera dem att min man och våra två döttrar hade blivit arresterade i Beijing. Departementets representativa lovade att hjälpa till. Problemet var tidsskillnaden. De kunde inte få kontakt med Beijing förrän den följande morgonen för att nå ambassaden i Beijing. Så jag bestämde mig för att ringa ambassaden själv under natten. Ambassadören var väldigt hjärtlig och lovade att försöka och etablera en personlig kontakt med min familj, men också låta mig få veta om de skulle utvisas inom de närmaste timmarna. Sedan vid 05:30 på morgonen ringde Steffie från flygplanet och sade att de var på väg hem. Denna nyhet gjorde det möjligt för ”Radio Rainbow” att sända direkta rapporter om de senaste nyheterna om situationen för våra familjemedlemmar under huvudnyheterna mellan 06:00 och 07:00.

Jag var tvungen att ta hand om fler intervjuer från tidningsreportrar och radiointervjuare tills jag slutligen kunde köra till flygplatsen. De hade alla varit arrangerade för mig därför att jag alltid höll det tillbaka under klargörandet av sanningen; jag hade alltid låtit andra tala istället. Nu hade jag inte annat än en chans att själv göra allt detta.

Efter att min man och döttrar hade kommit hem, så var det de som kunde ta hand om alla radiointervjuer, TV och tidningar. Representanter från RNF hade kommit till vårt hus och följde tillsammans med Andre Huber med till flygplatsen för en välkomstmottagning. Programmet de sände var mycket positivt. Kurpflaz Radio var också i vårt hem och följde upp med en timmes lång sändning om Falun Gong.

Jag är utbildad och anställd av den katolska kyrkan. På grund av vår familj så hade församlingen riktat sin uppmärksamhet mot Falun Gong. Eftersom media återkommande hade använt ordet ”sekt” i samband med Falun Gong, så krävde församlingsprästen att jag som en medlem i en ”sekt”, borde bli avskedad från mitt jobb, ovillkorligt och genast. Prästen gick till och med till dagisklassen för att tala med mig om det. Jag berättade om Falun Gong och gav honom flera broschyrer. Under tiden kom han fram till ett beslut att det inte fanns någon grund för att avskeda mig. Som ett slutligt agerande i klargörandet för att lösa termen ”sekt”, skickade han ett brev till ”Stöd för Sektsammanband i ärkestiftet i Feiburg/Baden”. Ärkebiskopen tänker titta igenom de lagliga åtgärderna angående det här. Jag väntar fortfarande på svar.

Den här sortens väntande är inte lätt och ger mig många möjligheter. Å ena sidan tänker jag på den finansiella oron kring vad som skulle hända om jag blir sparkad från mitt jobb, eftersom jag är den enda inkomsttagaren i familjen. Å andra sidan så är jag mycket medveten om den lycka jag får ut av jobbet, men också att det är kanske är dags att släppa detta. Hur än den här saken med kyrkoförsamlingen kommer att lösa sig, kommer jag använda det här tillfället att berätta för medlemmarna i församlingen och kyrkans anställda och folket i världen sanningen om Falun Gong.

Vårt arbete tillsammans med politiker har förbättrats. Våra lokala politiker, och också de inblandade som har hand om frågor som rör mänskliga rättigheter, har accepterat erfarenheterna på Himmelska Fridens Torg med en positiv attityd. Det har blivit lättare att få träffa dem. Frågor som redan berörts har också blivit mer positivt bemötta.

När vi ser tillbaka är vi medvetna om att resan till Kina inte har varit för ingenting.

(Originaltexten på tyska)