Erfarenhet vid Penn Stations anti-tortyrutställning gav mig en djupare förståelse om upprätthet i Fa-upprätandet

I november var jag och min man på Manhattan i New York för att delta i aktiviterna för att exponera förföljelsen av Falun Gong. Vi bodde i en lägenhet med andra européer. På Manhattan fanns många platser där utövare varje dag anordnade anti-tortyr utställningar. Europa, Japan och Korea ansvarade för en av de största utställningarna. Denna låg vid Penn Station, precis utanför den välkända arenan Madison Square Garden.

Vi var ca 7-15 utövare varje dag vid utställningen. Där fanns inte så många som kunde engelska. De flesta var kineser. Vi visade levande återgivelser av tortyrmetoder, plakat med bilder, övningarna och vi hade även en stor TV-skärm som visade en film om förföljelsen.

En dag var min man jag och jag de enda västerlänningarna där. Plötsligt kom en grupp poliser fram till oss och sa att vi måste packa ihop och gå därifrån. Anledningen var att det skulle vara en stor tillställning på Madison Square Garden på eftermiddagen och det skulle strömma ut folk därifrån. De ansåg att vår utställning tog upp plats och skulle bli en potentiell fara för fotgängarna som skulle passera, då det skulle bli mycket trångt. Min man och jag som pratade mest engelska på platsen visste inte riktigt hur vi skulle tackla situationen. Polismännen sa att de ville se vårt tillstånd. Vi hade inget tillståndspapper. Så vitt vi visste så hade vi inte heller något tillstånd, då man inte behöver tillstånd för denna typ av aktiviteter i New York. Poliserna sa att utan tillstånd, så måste vi göra som de sa. De sa till och med att även om vi hade tillstånd, behövde vi göra som de sa, eftersom detta var en särskild situation just den dagen. Vi tyckte det lät konstigt, då Madison Square Garden ofta har tillställingar med mycket folk, och vi hade ju varit där varje dag i minst två veckor.

Vi tänkte ändå att vi nog borde göra som poliserna sa. Varför inte samarbeta? De var ju trevliga. Vi gick lite åt sidan. Samtliga utövare i utställningen rörde inte en fena utan fortsatte göra det de gjorde, dvs, visa tortyrscener, övningarna och dela ut flygblad. Koordinatorn för platsen, en kines från Japan pratade med poliserna som fortsatte hävda att vi snarast måste plocka ihop och ge oss av. Jag frågade koordinatorn om hon ringt efter lastbilen som skulle hämta grejjorna, men fick inget klart svar.

Snart kom en till polisman. Han var de andra polisernas närmsta chef. Han sa också att vi måste ge oss av. Han sa att hans chef i sin tur givit order om detta och att hon höll på att blir riktigt arg för att vi inte flyttat oss än. Vid det här laget hade diskussionen pågått i ca 30-45 min. En kinesisk utövare försökte på knagglig engelska visa bilder på torterade utövare och berätta om förföljelsen. Poliserna tog ingen större notis om henne. Till slut fick hon tårar i ögonen, men fortsatte ändå att förklara sanningen. Därefter kom näste chef i ordningen. Det var den arga kvinnan. Hon skrek och fråga om utövarna hade ID. Hon beordrade en ung kvinnlig polis att ta polaroid-bilder på utställningen. De sa att de skulle konfiskera allt, och arrestera utövarna om de inte flyttade på sig. Utövarna, rörde inte en min. Min man och jag började bli nervösa och försökte prata med koordinatorn om att vi nog borde gå. Hon sa att hon hade ringt efter en New York-utövare som var ansvarig för tillstånd och alla utställningsplatser.

Nästa polischef i hierarkin anlände. Poliserna stod och bläddrade i sina lagböcker. Den unga poliskvinnan var mycket upprörd och halvskrek: Varför rör de inte på sig?! Vi har redan varit mycket tålmodiga med er! Vi har varit här i mer än en timme! Jag och min man stod vid sidan av och småpratade lite med en av ca 20 poliser som nu fanns på platsen. Vi pratade om ditt och datt för att lätta upp stämningen. Han var trevlig. Efter en stund sa han dock: “Nej, jag börjar nästan få en dålig uppfattning om de här Falun Gong-människorna. De verkar inte bry sig om människors säkerhet.” Jag kände att det träffade rakt på mitt fasthållande om att bli omtyckt av människor. Efteråt insåg jag varför jag fick höra detta. Jag såg mitt fasthållande till rädsla för att människor inte ska tycka om oss för att vi inte samarbetar t.ex. och att de därmed inte ska kunna räddas.

Vid det laget hade New York-utövaren kommit. Hon stod och diskuterade med polischeferna. Dessutom hade en man från stadens kontor i lång rock dykt upp och den högste kaptenen från den aktuella polisstationen. Jag räknade till att 7 personer i stigade rang hade kommit till platsen. Nu stod alltså den här New York-utövaren och diskuterade med dessa.

Min man och jag kände att vi inte var riktigt klara över vår förståelse och att vår osäkerhet inte kunde bringa något gott till situationen. Vi kände att vi borde samarbeta med polisen och gå till en annan plats. Vi bestämde oss för att lämna platsen och betrakta det hela från andra sidan gatan. Därifrån såg man en folksamling, massor med poliser, den framkörda bussen som skulle konfiskiera allt material samt utövarna som fortsatte med aktiviteten. Jag kände mig obehaglig till mods. Det kändes inte upprätt att vi gått därifrån. Jag minns att jag tänkte att med så många poliser där av olika rang, varför har de inte redan konfiskerat allt, om det nu är det de vill? Vi kan inte ha stått där i mer än fem minuter. När vi tittade dit igen efter en stund, såg vi att alla poliser och polisbussen var borta. Jag måste ha sett ut som ett stort frågetecken.

Vi gick tillbaka till platsen och jag frågade New York-utövaren vad som hade hänt. Hon berättade att poliserna erbjudit utövarna att gå till en annan plats på andra sidan gatan. Hon hade tittat åt det hållet och sett att det inte alls gick lika många människor förbi där. Så sa hon: “Jag tänkte på vad det är vi gör för levande varelser, och jag sa nej.” Jag fick nästan tårar i ögonen av det hon berättade. Efter att hon sagt nej till förslaget hade diskussionen fortsatt, hon hade hävdat att vi stått här i mer än två veckor, att det ofta är mycket folk där men att det tidigare inte varit några problem. Dessutom ska man inte behöva tillstånd för den typen av aktivitet. Till slut hade poliserna fått ringa sin juridiska rådgivare. Denne hade sagt att det vi gjorde är helt och hållet lagligt. Därefter hade poliserna lämnat platsen.

Hon sa även till mig att hon var van vid den här typen av situationer och att hon flera gånger sett västerlänningar backa och att det nästan alltid är kinesiska utövare som går till “frontlinjen.” Hon uppmuntrade västerlänningar att också våga stiga fram samma sätt.

Jag var fullständigt tagen av hennes diamantlika beslutsamhet. Trots att jag först kände mig illa till mods på grund av min bristande förståelse, stärkte denna erfarenhet mig enormt.