Xie Xiulans egen redogörelse för förföljelsen hon utsattes för i Dalians tvångsarbetsläger

Jag arresterades omkring 19:00 en kväll i juni 2000. Dagen därpå fördes jag till Dalians interneringscenter där jag hölls inspärrad under 42 dagar. Därefter flyttades jag till Masanjias tvångsarbetsläger där jag utsattes för tortyr under två års tid. Senare förde de mig till Dalians tvångsarbetsläger efter att jag dömdes i strid mot lagen till två års tvångsarbete. Efter att Dalians tvångsarbetsläger stängdes skickade de mig tillbaka till Masanjias tvångsarbetsläger för ytterligare förföljelse. Jag tror på Sanning-Godhet-Tålamod, principerna inom Falun Dafa och jag har inte gjort något orätt, men ändå blev jag brutalt torterad i Masanjias tvångsarbetsläger och Dalians tvångsarbetsläger genom att jag exempelvis spärrades in i en liten cell, hängdes upp i handbojor, utsattes för tigerbänken och mitt näsben bröts av under tortyren.

I Masanjias tvångsarbetsläger tvingade de mig att gå upp 05:00 och gå och lägga mig 23:30 eller 00:00. Jag accepterade inte förföljelsen. Vakterna låste in oss utövare bakom en järngrind. De spelade upp material som förtalade Mästaren och Dafa. Vi ropade: “Falun Dafa är bra!” Vakterna satte handbojor på min ena hand och band fast den andra varefter de hängde upp mig.

På väggarna fanns affischer med förtal mot Mästaren och Dafa. På kvällen sade jag: “Falun Dafa är bra!” Då förde vakterna upp mig till fjärde våningen där de band fast mig till en tigerbänk och satte fast min ena hand till den med handbojor. Under dagens tre måltider serverades jag bara kornbröd och saltvatten. Jag tilläts bara besöka toaletten två gånger per dag, klockan 07:30 och 20:00 och varje gång fick jag bara stanna högst fem minuter.

På morgonen den 13 maj 2002 ropade jag “Falun Dafa är bra!” och fördes åter ut. Teamledaren Yu Xiaoqin sade att hon ville slå mig. De stannade till i ett hörn och hon slog mig i ansiktet med knytnäven. Det hördes ett knakande ljud och näsan började blöda. Blusen var full av blod och det rann blod på golvet. Först då lät de mig skölja av kläderna och jag fick återvända till rummet. Det tog fem dagar innan jag kunde gå ner och äta. Jag kände mig yr så snart jag vred på huvudet. Ansiktet var svullet och purpurfärgat, liksom näsan. Faktum är att näsbenet slogs av, fast jag visste inte det vid det tillfället. Det gjorde fortfarande ont en månad senare.

Den 1 juli 2002 låstes jag in i en liten cell under en månad på grund av att jag ropat: Falun Dafa är bra!” Jag fick inget vatten att dricka under dagarna och fick sitta fastlåst vid en tigerbänk.

Den 22 augusti höll de en så kallad ”disciplinkonferens”. Det fanns många kvinnliga och manliga vakter som gick hårdhänt fram mot oss Dafa-utövare. När de skulle flytta Li Liming, Sun Caihong och Li Dongqing till Dabeifängelset, ropade vi: “Falun Dafa är bra!” För det förlängde de våra straff med upp till sex månader. Mitt straff förlängdes med fem månader. Två manliga vakter höll fast armarna, drog mig i håret och knuffade in mig bakom järngrinden på första våningen.

Det första rummet var överfullt av Dafa-utövare. Det fanns nio flitiga utövare i min cell. Poliserna satte tejp för våra munnar så att vi inte skulle kunna tala med varandra. Inte ens de som led av hjärtproblem undkom.

Den 5 november 2002 ropade tre av oss: “Falun Dafa är bra!” Vi höll också upp handflatorna framför bröstet för att sända upprätta tankar. Vakterna låste då in oss i små celler. På vintern gick temperaturen ner till -20 grader och därunder. Fötterna blev köldskadade och så svullna att jag inte ens kunde ta av mig skorna. De var fulla av blåsor och jag kunde inte gå.

Den 4 april släpade de in mig i förrådet på första våningen och band fast mig bara för att jag vägrade bli ”transformerad”. Huang Dianqin var en av dem som hängde upp mig. Mina fötter hängde närmare två meter över golvet. De lät mig hänga så under drygt tre timmars tid. Jag kissade till och med i byxorna. Då var det någon som fick tag i teamledaren och övertalade henne att släppa ner mig.

Jag behöll mitt lugn och en enda tanke: att jag skulle följa Mästaren. Vid den tiden började jag få vissa problem med hjärtat och blodtrycket. Divisionschefen och läkaren kom för att titta på mig. Först då slutade de att slå mig, men de förlängde mitt straff. Innan jag spärrades in i Masanjias arbetsläger var jag fullt frisk. För närvarande har jag problem med hjärtat, jag drabbas av yrsel och magen är dålig. Den 6 december 2002 var strafftiden slut. Masanjias arbetsläger höll ändå kvar mig fram till den 17 november 2003.

Den 30 mars 2004 åkte jag för att besöka en släkting när jag fördes bort igen och fängslades i Dalians tvångsarbetsläger där jag tidigare varit inlåst under två år. Den 29 april när jag befann mig på sjukhuset för undersökning, hittade de en klump på vänstra sidan i magen som var 5,4 gånger 4 centimeter stor. Jag kunde inte äta. Ändå låste de in mig i arbetsläget igen. Dalians arbetsläger använder mycket grymma och brutala metoder för att förfölja Dafa-utövare. (Dödssängen, upphängning, de sätter in borstar i utövarnas underliv tills de blöder). Ibland uppmanar vakterna kvinnliga fångar att sparka och slå Falun Gong-utövare. Utövarna tvingas stå upp dygnet runt och de berövas sömn.

Översatt från: http://www.clearwisdom.net/emh/articles/2005/7/15/62909.html
Kinesisk version: http://minghui.ca/mh/articles/2005/6/30/105166.html