I forna Kina var Gula floden mycket viktig för det kinesiska folket. Människor spolade sina riskärl med vatten från floden. Utan floden hade inte det kinesiska folket kunnat etablera den kinesiska civilisationen, följaktligen kallades Gula floden även för den Gudomliga floden.
Enligt den kinesiska legenden såg de kraftiga regnen på hösten till att alla floder i Kina fick tillströmning. Många floder flöt samman med Gula floden. Gula floden blev allt vidare, större och mer kraftfull. Dess gud blev nöjd och arrogant och tänkte att han måste vara härskare över den största vattenkroppen under himlen. Han reste nedför floden och kom fram till Gula havet. Han tittade åt öst och kunde inte se den östra kanten på havet. Han blev ödmjuk inför Gula havet och suckade. ”Jag var för arrogant,” sade han. ”Jag trodde jag var större än allt annat. Nu har jag sett din vidsträckthet. Jag inser att jag har varit ignorant. Jag skulle inte ha insett det om jag inte hade rest hit.”
Guden som härskar över Gula havet svarade ödmjukt, ”Mellan himmel och jord, är jag inte mer än en liten partikel i mitten av de väldiga landen. Till och med de sju haven tillsammans är inget mer än ett litet dammkorn i universum. Jag är långt ifrån väldig.”
Denna berättelse födde det kinesiska idiomet, ”det väldiga havet skapar ödmjukhet,” vilket används för att beskriva en man vars begränsade kraft har gjort honom ödmjuk.
Kinesisk version: http://www.zhengjian.org/zj/articles/2004/7/7/28010.html
Översatt från: http://www.pureinsight.org/pi/articles/2005/7/18/3154.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...