En grekisk utövares erfarenhet av att erhålla Fa

Jag har skrivit dikter sedan jag var elva år. Poesi är en konstart, ett sätt för någon att uttrycka sig själv, precis som målning eller musik. Vid en tidpunkt förstod jag att det som räknas inte bara är det att ta en penna och skriva ner verser. Vad som verkligen betyder något är att uppleva poesin, att vara förmögen att uttrycka livet på ett poetiskt sätt. "Och vad betyder detta?", frågade någon mig. Jag svarade, "Föreställ dig bara att du tittar på himlen med en augustimåne på Guodos (en obebodd grekisk ö), stjärnfall eller en solnedgång. Hur känner du dig? Föreställ dig sedan att du alltid har den känslan i ditt dagliga liv. Det här är vad jag kallar poetiskt. Naturligtvis är det mer än detta."

Redan i unga år förstod jag också att för att kunna skapa sann poesi, poesi som verkligen berör själen och har någonting att säga, så måste jag bli en sann människa själv, förstå världen runt omkring mig, beröra universums sanning. Det var då min andliga resa började, genom böcker, filmer, resor, filosofiska diskussioner och några få dikter. Jag erhöll kunskap, jag konsumerade konst och jag törstade efter mer. Men min törst släcktes aldrig på grund av att det alltid fanns något nytt att lära, en annan plats att besöka, en ny erfarenhet att uppleva, därför blev min själ aldrig nöjd. Något fattades alltid och djupt inne i mitt hjärta var jag ledsen.

Året innan jag erhöll Fa var ett andligt år. Vägen jag valde att vandra var en väg som ingen hade förväntat sig. Mina föräldrar förstod inte meningen med det och mina vänner sade att de skulle aldrig göra det. Jag beslutade mig för att lämna Aten och åka till Tyskland för att få en magisterexamen i tyska (utan att riktigt kunna språket) inom ett område där jag inte hade någon erfarenhet (skyddsmiljö), jag hade nästan inga pengar, ingenstans att bo och kände inte någon där. Trots svårigheterna sade någonting inom mig, "Du skall åka." Och trots att min oro för miljön och mitt behov av att göra någonting för att förbättra situationen för miljön motiverade jag mig själv att ta det här steget, så var den verkliga orsaken att resa till Tyskland, som jag ser det i dag, att erhålla Fa. Så jag åkte. Jag sade till mig själv, jag stannar bara sex månader på prov och sedan åker jag tillbaka. Allt gick emellertid lätt. Jag hittade ett jobb, jag fann en billig plats att bo på och jag avslutade framgångsrikt den första terminen. Så jag stannade och erhöll Fa ett år senare.

Jag visste ingenting om Falun Dafa. Ingen hade någonsin berättat för mig om det. Jag visste inte heller någonting om förföljelsen i Kina. Emellertid fann jag mig plötsligt träna. Det var i Paris vid Eiffeltornet i augusti förra året som jag såg posters som visade människor fulla med blåmärken och sår. Det fanns också utövare som gjorde övningarna vid den tiden. Någonting berörde mitt hjärta. Jag måste få veta mer om det här. Så jag närmade mig någon som delade ut flygblad och frågade. Han berättade för mig om Falun Dafa. "Och bilderna med de torterade människorna?", frågade jag. Han berättade för mig om förföljelsen i Kina. Jag bad om en kontaktperson i Stuttgart, där jag bodde vid den tiden och två veckor senare hade jag redan börjat öva.

Genom sättet jag kom i kontakt med Falun Dafa, så förstärktes min tro, som jag alltid har haft att ingenting sker av en slump i vårt liv. Allt sker av en orsak. Det är bara när vi inte kan se den sanna orsaken bakom någonting som vi kallar det slumpen. Livet självt (eller någonting bakom det) förde mig steg för steg någonstans och på grund av att det förde mig till Falun Dafa, så vet jag att det var bra. Så fort jag började träna, sade folk till mig att jag såg lugnare ut. En vän som inte hade sett mig på ett tag, sade att mitt ansikte utstrålade mer frid och godhet nu. Han kände inte till orsaken. Jag blev sakta av med många förgiftade saker från mitt sinne och min själ, så som negativa tankar, ilska och rädsla. Mitt liv slutade vara en ständig kapplöpning. Jag blev mer förmögen att leva i nuet, i denna sekund. Jag vet nu att det vi kallar livskvalitet inte handlar om att ha en bra bil eller mycket pengar. Det handlar om att ha frid i sinnet. Jag vet nu att det vi kallar andlig utveckling inte handlar om att konsumera kunskap. Det handlar om våra ständiga ansträngningar att bli bättre människor.

Jag vet också att jag har en lång väg att gå, att jag bara är i början. Men det är så underbart att redan vid 29 års ålder funnit svaren på så många frågor som jag har haft och jag vet att jag är på en väg som leder mig till någonting vackert och det är upp till mig huruvida jag når den här platsen eller inte. Jag föreslår att vi alla skall lämna mänskligt poesi bakom oss och gå vidare mot den universella.