Efter överlämnandet av Hong Kong till Kina 1997, var den svåraste utmaningen för det kinesiska kommunistpartiet att få kontroll över den oberoende median där. I mer än ett århundrade, har Hong Kong varit en tillflyktsort för oliktänkande röster i den kinesiska världen och den viktigaste marknadsplatsen för att utbyta rykten och läckor.
Den kinesiskspråkiga pressen var det första målet och processen med att undertrycka dess aktiva medlemmar började till och med innan 1997. Kritiska röster attackerades, ofta på ett kreativt sätt. En del smickrades och lyckades övertalas, andra mutades eller hotades. En del journalister matades med artiklar för att få dem in i ett samarbete och en beroenderelation. Andra fick hjälp med förmåner; i ett fall betalade kinesiska tjänstemän en reporters älskarinnas skulder.
Med South China Morning Post var problemet svårare. Den är på engelska och därför vida läst i resten av världen så den tjänar som en barometer av Hong Kongs frihet, vilket är tänkt att bevaras i 50 år under mantrat ”ett land, två system”.
För att därför föra processen vidare för att ta ett steg närmare en Beijing-hållning, sker detta steg för steg för att undvika oro. Först köptes den av en kinesisk magnat, Robert Kuok, som har stora investeringar i Kina.
Sedan ersattes den självständigt tänkande redaktören Jonathan Fenby, som följdes av den framträdande redaktören Charles Anderson och sedan Willy Lam, Kinaredaktör och framstående Kina-observatör, som ersattes av en redaktör upplärd av fastlandets China Daily. Andra avsked följde.
Näst på listan var tidningens nyhetsbyråer på fastlandet. Här var nyckelhändelsen att förflytta dem från utrikesdepartementets tillsyn till Hong Kongs och Macaos affärsdepartement, som är ansvarigt för den centrala regeringens bevakning av Hong Kongs affärer. Det här kontoret sade att tidningen inte skulle ha västerlänningar som rapporterade om Kina – bara etniska kineser. Kineser som ursprungligen kommer från Hong Kong eller fastlandet är generellt sett lättare att skrämma, vilket sorts pass de än har.
Först sade tidningen att de nuvarande sex korrespondenterna inte alls kunde godtas. Sedan sade myndigheter att vi tillfälligt kunde godtas, men tidningen började steg för steg göra livet mer obekvämt för oss, inklusive innehållandet av pengar för att få kontoret att gå runt och minskningen av vanliga reportageresor. Även en sällsynt inbjudan till Tibet hindrades av redaktören Thomas Abraham med förklaring att han inte kunde se något nyhetsvärde i det.
På redaktionsavdelningarna började reportrar instinktivt att undvika att rapportera om aktiviteter av dem som motsatte sig centralregeringen. Direkt rapportering om Tibet, Falun Gong eller arbetskonflikter lämnades mer och mer till nyhetsbyråer. Manuset granskades för att göra det alltmer behagligt. Ingenting personligt om Kinas ledare kom ut.
Sådana saker som skildringar av Jiang Zemins föga imponerande uppträdande på en gemensam presskonferens tillsammans med president Bush tidigare detta år, eller det intryck som premiärminister Zhu Rongji gjorde på sin presskonferens med avslutningen av den årliga Nationella Folkets Kongress, redigerades bort.
Kinaredaktören uppmanade enträget oss att närvara mer vid officiella möten och vara i närheten av ledare för att hör vad de säger. Artiklar som hamnade på framsidan på andra håll, såsom Falun Gongs övertagande av kabeltv-nätet i Changchun i mars, gömdes undan i vår tidning. Man föredrog alltid att belysa den officiella reaktionen på en sådan dålig nyhet, snarare än att undersöka den.
Processen var emellertid under inga omständigheter fullständig och många vägrade delta i den. Jag lyckades fortfarande få mina synpunkter publicerade på ledarsidan, men nästa steg blev tydligt när Kinaredaktören började försöka använda sin kontroll över resten av tidningen.
När jag gick för att uttrycka min oro för redaktören och min rädsla att förändringen hade blivit alltför uppenbar för läsarna, sparkades jag snabbt för “olydnad” och vägran att arbeta under Kinaredaktören.
Reformen av South China Morning Post speglar vad som händer i Hong Kong. Ansvarige ledaren, Tung Cheehwa, har börjat sin andra period inom administrationen, uppenbart fast besluten att ytterligare bevisa sin lojalitet till Beijing. Han stärker sin kontroll över statsförvaltningen och tar andra steg för att minska Hong Kongs självstyre.
För pressen kommer en ny anti-omstörtningslag snart att bli antagen. Det kommer att ge utrymme för vida tolkningar kring vilka konstitutionella handlingar som äventyrar statssäkerheten och kan inkludera nyhetsrapportering som stödjer tibetansk eller taiwanesisk självständighet, eller som är kritisk mot Beijings behandling av Falun Gong-rörelsen.
Visionen av “ett land, två system” blir allt dimmigare.
Skribenten var tidigare Beijing-avdelningschef vid South China Morning Post.
© 2002 The Washington Post Company
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/articles/A30593-2002May4.html
* * *
Ni är välkomna att skriva ut och sprida allt innehåll på Clearharmony, men uppge gärna källan.
läs mer ...