Konsert till förmån för världens barn

Vördade Mästare

Hej alla!

Jag heter Kristina Isaksson Kleinert och bor i Arvika. Många av er känner mig sedan förut.

Jag ska berätta om och delge er mina erfarenheter av att vara med och ordna en konsert tillsammans med icke utövare. Sedan flera år arrangeras det i Arvika en konsert varje höst i samband med den nationella insamlingen Världens barn. Huvudarrangörer är Svenska Kyrkan, FN-lokalförening och Arvika Kommunala Musikskola. Sedan tre år tillbaka är även Dansstudion i Arvika engagerad i konserten. Som huvudansvarig för Dansstudion var jag i början av hösten kallad till ett möte tillsammans med körledare och musiklärare från Musikskolan och kyrkan, där fanns också kantorer och församlingsassistenter från flera olika kyrkor. Under mötet gick vi igenom riktlinjerna och innehållet för årets konsert. Vi pratade igenom vad för typ av körsånger och musikstycken som skulle vara på programmet liksom vilka danser som skulle passa in. Det viktiga vid det här första mötet var dock temat för årets konsert samt vem som skulle vara huvudtalare. Inledningsvis satt jag tyst och lyssna på vad de andra sa men kände tillslut att jag var tvungen att berätta om lotusblomman som symbol för människan inneboende goda natur. Jag berättade även om Evelina från Umeå och om Fadu och hennes öde. När jag berättade satt de alla väldigt tyst och såg ganska allvarsamma ut, jag kunde inte utläsa vad de tänkte. Men när jag var klar så var de mycket glada och undrade varför jag inte berättat det här tidigare, lotusblomman var ju en sådan vacker symbol och Evelina skulle ju kunna vara en alldeles utmärkt talare med tanke på att många ur publiken var barn och ungdomar. Så vid detta möte bestämdes det att jag skulle fråga Evelina om hon ville medverka och hålla tal om hennes dröm om de tusen lotusblommorna. Jag skulle också undersöka möjligheterna om min dotter Taras klass skulle kunna medverka med teckningar på lotusblommor som man skulle kunna ha på programbladen och affischerna.

Detta var i början av september. Ganska omedelbart pratade jag med Evelina som tackade ja.

Jag pratade även med Taras klasslärare om att få komma till hennes klass och berätta om Fadu, förföljelsen i Kina, lotusblomman och Evelinas dröm. Jag tog även kontakt med Lise Bach, ansvarig för Bildskolan Pilen, och tillika högstadielärare i bild och form. Jag berättade om konserten och temat och vi bestämde att jag skulle besöka Bildskolan Pilen samt några högstadieklasser vid Kyrkebyskolan för att berätta om lotusblomman. Det var en mycket fin upplevelse att vara ut i skolorna och berätta om lotusblomman och klargöra sanningen. Det är verkligen den största gåvan att få möjlighet att berätta för människor och kanske därigenom rädda liv. Det är verkligen glädjerikt även om det innan kan kännas både stressigt och kanske svårt. Vid alla tillfällen och möten jag varit på har jag varit tvungen att ha med mig min baby Indra. Det är ofta positivt och alla blir glad över att jag har med henne, men det är ytterligare en sak för mig att tänka på och hon kan när som helst börja skrika eller låta väldigt mycket, vilket är störande om jag ska berätta om allvarliga och viktiga saker. Men jag är övertygad om att vi klarar av att genomföra allt det vi önskar göra om vi är upprätta i våra hjärtan. Att vara upprätt i hjärtat omfattar mycket, i den här frågan handlar det för mig bland annat om att inte se svårigheterna utan istället se möjligheterna, att utan tvivel se min vision ta form, att helhjärtat skapa, ge liv åt min vision, att ha tillit till min inre kraft och framförallt tillit till Fa.

Jag har precis som alla andra känt mig blyg, dum, rädd och tafatt när jag ska prata om Dafa och den kinesiska diktaturens förföljelse av Falun Gong. Det är sorgligt att det har varit så men det är bättre nu, men inte helt bra. Det enda jag kan säga är att när jag är medveten om att jag är en Dafa-lärjunge som är här för att rädda människor, att allt är skapat för denna tidsperiod och att alla människor väntar på oss då släpper den här tveksamma och skygga känslan. Jag blir upprätt och känner istället barmhärtighet och glädje i mötet med människor och jag ser deras vördnad och tacksamhet. Dafa är allomfattande.

Att prata med barn och ungdomar om Dafa är väldigt givande. De är ofta mer öppna och förstående än vuxna, även om vissa uttryck inte förstås av yngre barn. Varje gång jag pratar med ett barn om Dafa, förföljelsen eller lotusblomman så känner jag det som jag sår ett frö. Jag vet att det ligger där och gror. I själva verket kan vi prata med alla barn som vi möter om Fa, om vi bara kan vara tillräckligt kreativa för att hitta en naturlig inledning på samtalet.

Under hösten repeterade jag två danser med ett trettiotal barn och ungdomar från Dansstudion. Den ena dansen var med temat lotusblomman till musik gjord av Dafa-utövare, den andra dansen hette Vita Duva och framfördes till levande musik och körsång. Det går aldrig att jämföra musik och dans gjord av Dafa-utövare med vanliga människors musik, hur vacker den än är. Därför att en Dafa-utövare försöker alltid att vara i Fa, skapa utifrån Fa, bevara Fa i hjärtat.

Lördagen den 12 november genomfördes konserten. Jag hade då innan varit på ytterligare ett möte med konsertgruppen och ett föreningsmöte med FN-lokalgrupp. Min erfarenhet är att det är bra att få en genuin kontakt från början och vara med och bygga upp från grunden. Den personliga kontakten är viktig, att mötas människa till människa.

Vid konserten var kyrkorummet smyckat med underbara målningar och ljuslyktor föreställande lotusblommor. I Vapenhuset fanns det en utställning med teckningar och vikta lotusblommor. Överallt fanns det lotusblommor. Det var väldigt vackert. Kyrkan fylldes av ca 400 besökare. Alla närvarande fick ta del av mycket körsång, musik och dans av barn och ungdomar. Även koreografin Heart of Compassion framfördes där jag dansar med babyn Indra och tre andra barn. Evelina höll sitt tal och mitt i talet när hon sa att hon hoppades att förföljelsen skulle ta slut började publiken applådera.

Det var ett mycket vackert tillfälle, hela konserten, kyrkan lyste och människorna gick därifrån med ett lätt hjärta. Många har pratat om det efteråt.

När jag ser tillbaka på allt vad vi gjorde inför och under konserten så gick det så lätt och blev så väl mottaget. Jag kan också se nu hur varje steg jag tagit tidigare i Fa-upprättandet har haft sin betydelse och skapat grunden för det jag kan göra nu. Jag tror att den viktigaste erfarenheten från den här konserten just varit den att allt jag tidigare gjort, såväl stort som smått, har haft sin påverkan. Ingeting har varit meningslöst eller förgäves även om jag inte sett något som helst resultat just då. Mästaren har upprepade gånger sagt till oss att vi måste vandra vår egen väg väl, bana vår egen väg och gå den upprätt. Att bana min egen väg har stundtals varit mycket svårt för mig. Jag har varit tvungen att använda mig av all min kapacitet för att lyckas och varje steg framåt har verkligen krävt att jag gjort mitt yttersta. Men på så sätt har jag också fått insikt i kultiveringen.

Våra möjligheter finns både inom och utanför oss. Vad vi kan gör eller inte kan göra beror på oss själva. Vi får inte låta oss stoppas av yttre omständigheter eller inre tillkortakommanden, inte sörja över det förlorade eller sinkas av den gamla kraftens arrangemang. Däremot kan vi stödja varandra på våra individuella vägar och tillsammans bli en enorm kraft som räddar ofantligt många liv.

Avslutningsvis vilja jag säga att arbetet med konserten i Arvika är en del i ett större sammanhang och att arbetet fortsätter. Jag hoppas att jag under våren kan gå ut i fler skolor och möta fler barn och ungdomar. Det finns en vision om att låta SVT få ta del av projektet Lotusblomman till nästa hösts TV-insamling. Projektet Lotusblomman handlar om att gå ut i skolor berätta om lotusblomman, Fadu och Evelina. Lära dem att vika lotusblommor och kanske till och med få dem att skicka till skolor i Kina som ett hopp om ett slut på förföljelsen. Kanske finns det fler här inne som skulle vilja arbeta vidare med detta projekt?

Ni är alla välkomna!

Tack Mästare Li Hongzhi! Tack kära Dafa-lärjungar!