Sedan jag upptäckt mitt fundamentala fasthållande har min kultivering tagit en ny vändning

Jag är en utövare från landet som började utöva Falun Dafa 1999. Tidigare när jag studerade Fa kunde en enda mening från Mästaren, såsom ”Det var länge sedan!” få mina ögon att tåras. Idag när jag läser Mästarens ord, ”Bortom tid och rum Fa-upprätandet hastar” (”En vilja som inte rubbas”), så känner jag det som att något hindrar mig.

En dag efter att ha studerat Fa reflekterade jag över allting som hänt mig under det senaste året och jag tänkte på de saker som jag gjort. På första gången på sex år började jag tvivla på mig själv. Kultiverade jag verkligen? Jag kom att förstå att min känsla kom ifrån att jag inte var flitig i min kultivering. Jag såg inte på mig själv som en sann utövare i alla situationer. Jag var också rädd för utstå smärta och av den anledningen fortfarande inte kunde sitta i dubbellotus. Jag kände mig mycket sorgsen över min dåliga upplysningsförmåga och för att jag inte hållit jämna steg med Fa-upprätandet.

Idag innan meditationen tänkte jag inte på huruvida jag kunde sitta hela tiden. Istället bad jag Mästaren att hjälpa mig. Efter att ha trätt in i stillhet började jag höra vacker musik och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville bara säga till Mästaren att jag ska vara flitig från och med nu.

Efter en tid började min mänskliga sida emellertid tänka, ”Hur länge till måste jag sitta här innan det är klart? När kan jag avsluta övningen?” Min kultiverade sida svarade då, ”Smärtan är en del av kultiveringen.” Min kropp kändes genast mycket lättare. Jag visste att det var Mästaren som uppmuntrade mig.